Summer love [Niall Horan]

21

Niall kom ut från rummet precis när vi släppt från kramen.
"Uhm, do you know each other or what?" Frågade han en aning osäkert. Liam tittade snabbt på mig innan han vände tillbaka blicken till Niall igen. Han släppte min arm som jag insåg nu att han höll i innan han gick fram till Niall och drog med han en bit bort.
"Jag hörde er konversation" hörde jag Johan säga bakom mig, "jag visste inte att du hade en bror". Jag vände mig om och log svagt mot han.
"Det är inte många som vet" sa jag, "han flyttade hit till London för två år sen, efter att pappa försvann, han sa att han skulle försöka glömma bort honom".
"Varför pratar han inte Svenska om han bodde där förut?" Frågade han förvirrat.
"När min mamma och pappa träffades så var mamma på någon jobbresa i London i ett år, när hon åkte hem till Sverige igen var hon gravid, och nio månader senare föddes jag och Liam" började jag, "dom bestämde sig för att jag skulle bo kvar i Sverige med mamma och Liam skulle bo här i London med pappa. Vi åkte ofta och hälsade på varandra, och vi höll kontakten bra, så jag och Liam stod ändå ganska nära varandra, men när vi var tolv flyttade han och pappa till Sverige och ett år senare försvann pappa. Liam bodde kvar hos oss i ett år innan han bestämde sig för att flytta tillbaka till London och bo hos vår farbror, och sen dess har vi inte hört så mycket av honom, så han bodde alltså bara i Sverige i ett år och kan inte prata riktigt flytande".
"Okej..., ditt liv verkar aldrig vara nog med överraskning" skrattade han. Jag log svagt och suckade.
"Nej" sa jag tyst.
"Bella, why didn't you tell me you have a brother?" Frågade Niall som tydligen stod precis bakom mig. Jag vände mig om mot honom och suckade.
"I don't know, why won't you ask him? His your friend, right?" Sa jag.
"He has talking about you, I'll just didn't know it was you" sa han.
"Oh" sa jag tyst. Liam hade faktiskt pratat om mig. Jag pratade aldrig om honom med någon, det gjorde bara att jag saknade honom med. Trots att vi nästan alltid bott i olika länder, så har jag alltid haft honom vid min sida, så för mig var det extra svårt när han aldrig hörde av sig.
"Shall we do something? Like bowling" frågade Liam. Jag nickade.
"I like bowling" sa jag och skrattade till. Plötsligt kände jag hur det började vibrera i min ficka. Jag slank snabbt upp telefonen. Hemligt nummer.
"Hallå?" Sa jag när jag svarat.
"Hej Bella, det är Nellie" sa hon.
"Nellie? Varför ringer du mig?" Sa jag förvånat.
"Jag tänkte bara säga förlåt, förlåt för att jag inte har pratat med dig, förlåt för att jag har undvikit dig, förlåt för att jag har varit den dåligaste bästisen i världen, jag vet att jag är en skit för allt jag gjort, och jag förstår om du inte förlåter mig, men jag vill bara att du ska veta att jag är jätteledsen" sa hon.
"Nellie, jag kan inte bara förlåta dig, förstår du hur jävla dåligt mitt liv har varit sen dess? Nej, det vet du inte. För du var inte med om det, det var jag som var" sa jag.
"Jag vet, jag förstår dig, du behöver inte förlåta mig" sa hon tyst, "vart var du idag förresten?"
"Jag är i England och hälsar på Niall" sa jag.
"Va? Är det sant, Gud jag är såå stolt över dig" sa hon förvånat, men glatt.
"Jo, det är sant, och jag vet att det låter konstigt, men det är helt otroligt, fattar du vem jag träffade här?"
"Nej, vem?"
"Liam" utropade jag. Jag såg hur han tittade upp på mig när jag nämnde hans namn.
"Va? Seriöst? Din brorsa?" Nästan skrek hon i telefonen.
"Ja" skrattade jag, "jag måste lägga på".
"Okej, men du, är vi okej?" Frågade hon osäkert. Jag suckade lätt och log svagt för mig själv.
"Ja, vi är okej" sa jag och hörde hur Nellie suckade av lättnad.
"Hejdå då" sa hon.
"Hejdå" sa jag innan jag la på.

----------------------------------------

Okej, haha, jag läste igenom det här kapitlet, och det sög typ, men jag orkar inte skriva om allt för jag är lat haha. Vad tycker ni? Skulle verkligen Bella förlåta Nellie?
Jag fyller år imorgon, så tycker ni att jag ska fixa något extra eller någon tag eller så, kommentera gärna:)
Loveyaaaah❤️❤️❤️