Summer love [Niall Horan]

31

"Belli" sa pappa och brast ut i ett leende. Liam gjorde en gest med handen att jag skulle komma fram till dom, och innan jag hann tänka mer så var jag i pappas famn. Åh, Gud vad jag har saknat det här. Få vara i min pappas famn och bara vara trygg. Det får mig att känna mig som tio år igen. Då livet var det enklaste jag någonsin upplevt, inga kärleksproblem eller bekymrande tankar om att hitta jobb. Varje dag var likadan.

"Look at my little girl, you're a woman now" utbrast pappa och studerade mig från topp till tå.

***

"Dad, you have to tell us, why did you just disappeared?" Frågade Liam när han, jag och pappa äntligen var själva. Pappa suckade och kliade sig i nacken.

"I had to" svarade han bara.

"No, dad you could have stayed with us" sa jag, och hörde själv hur sårad jag lät.

"Bellie, honey, sometimes in your life... You have to make weird decisions, even if it's hard and means that you have to leave the best things in your life" sa han. Jag skakade sakta på huvudet samtidigt som jag kände en ensam tår rinna ner för min kind. Pappa suckade igen innan han reste sig upp från stolen han satt på.

"Well, I have to go now, it was fun to meet you again kids, but it's better if we don't talk again, better for everyone". Och med det sagt lämnade han rummet.

"No, what?" Utbrast Liam och började få efter honom. Själv begravde jag bara mitt ansikte i mina händer och lät tårarna rinna. Min pappa, han är inte samma pappa som jag hade då jag var tio. Då han brukade snurra runt mig i luften, eller läste samma godnattsaga för mig om och om igen tills jag somnade. Han är inte heller samma person som när han kom hem sent på kvällarna med röda ögon, och en ölburk i handen. Nu är han bara... En helt vanlig kille... Gubbe. Jag hörde hur någon kom in och satt sig mer bredvid mig.

"I'm sorry Bella, I.. I don't know what happened to him". Det var Liams röst. Jag tittade upp från mina händer och gav honom ett svagt leende.

"He will probably never talk to us again, just because... I don't know why, probably the reason why he disappeared last time" sa han och strök sin hand sakta längst min rygg.

"It's okey Liam, he is not the same dad he was when we we're kids" sa jag. Liam gav mig ett svagt leende.

"Let's just forgot about him... Just remember the memories... The good memories" sa han, och jag nickade.

--------------

Fett dåligt, tråkigt, kort kapitel. I knööw😁❤️