Minnen

Minne 18. Den trygga känslan.

Hanna.

Mörkret omsluter oss då vi sitter i bilen. Klockan är några minuter över midnatt. Vinden viner. Storm. Det ligger tystnad mellan oss. Men jag hör mer än bara tystnad. Tankarna i mitt huvud. Kämpar för att ignorera dom.

Det är jobbigt. För att jag har så mycket jag vill säga. Speciellt till henne. Men det är svårt. Jag kan inte få ut orden. Som en spärr som stoppar mig från att tala. När jag berättade om min depression hade jag svårt att börja. Kunde inte berätta. Förblev tyst. Vilket ledde till att jag bara satt tyst när jag var med henne. Då hon inte förstår. Då det är krig av ord, tvångstankar, skrik, i mitt huvud. Jag kämpar för att säga hur jag mår. Hur jag känner. Men kan inte.

Samma sak gäller om jag vill göra något. Jag ser tillfällen då det är perfekt att kyssa henne. Men kan inte göra det.

När vi har suttit i bilen i femton minuter. Fortfarande tystnad. Bestämmer jag mig. Jag bestämmer mig för att jag kan. Så jag gör det. Sträcker fram min hand. Hon ser på mig. Ser hur jag behöver henne. Hoppas jag. Lägger sin hand i min. Flätar samman våra fingrar. Våra händer blir till ett. Jag känner hur tankarna. De äckliga tankarna. Jag känner hur dom försvinner för stunden. Jag behöver henne. Hos henne är jag trygg. Med hennes hand i min.

Trygghet.

Liv.