Cancer (fanfic tfc)

Kap 5

Lisas persperktiv:

- Jag behöver honom vid min sida sa jag när jag kom ner till Oscar, Ogge och Felix.

- Men lös det med han sa Ogge och reste sig upp och krama om mig.

- Han hatar ju mig nu svara jag med gråten i halsen.

- Nej det gör jag inte hörde jag Omars röst och vände mig om och kolla ledset på honom.

- Förlåt men du är som en bror för mig och det är lite konstigt då..

- Det är lugnt.. jag tänkte bara säga att jag går hem så ni inte letar eller nåt.

- Snälla Omar stanna sa jag och tog svaga och skakiga ben mot han.

- Nej.. Jag vill hem och vara ensam.

- Kommer du tillbaka till mig som min bror igen?

- Nej det kommer jag inte.. sa han och jag kännde hur ilskan och ledsamheten blandades.

- Ditt val sa jag och små haltade upp på mitt rum och jag hörde deras kovesation.

( O.M = Omar O.S = Oscar OG = Ogge F = Felix)

OG: Det dör var väl jävligt dumt Omar?

O.M: nej? Varför skulle det vara det??

F: Kan du tänka klart eller?

O.M: Jaa? Tell me?

O.S: Hon har leukemi!! Hon bor ensam och du är hennes bästavän och du är som en bror för henne vad fan tror du?

Det blev tyst en stund och sen knacka det på dörren.

- Gå!! Jag vill inte leva mer! sa jag och dörren öppnades.

- Förlåt jag tänkte inte på din cancer.. sa Omar ledset.

- Du kanske ska lära dig att uppskatta det du har! sa jag tyst och han satt sig på säng kanten och lag sin hans på min svank och jag kved till och han tog snabt bort den.

- Vad hände fråga an skrämt.

- Inget sa jag och satt mig upp i hörnet och kolla på honom.

- Får jag se? sa han allvarligt och jag skaka på huvet och visste att han inte skulle ge sig så länge han inte får se.

- Snälla.. sa han och jag reste mig upp och tog av mig tröjan och vände mig så han såg mina blåmärken på ryggen.

- Är du nöjd nu sa jag surt.

- Herregud sa han och närmade sig mig och drog två fingrar över de största blåmärket.

Jag satte på mig tröjan och gick ner med Omar som en svans efter mig.

- Jag vill hälst att ni alla går nu sa jag tyst och kolla ner i golvet och de 4 gulliga killarna kollar på mig.

- Och jag vill inte va ensam så ni får gärna stanna sa jag.

- Vi kan gå om du vill sa omar och jag vände mig om.

- Om du vill gå så gå!!

Han nicka och gick till hallen och jag satt mig sakta på golvet mot väggen och han gick och det brast och jag börja gråta och han kom skrattandes in igen.

- Aldrig skulle jag gå om du inte tvinga mig sa han och satt sig framför mig och log hans lilla gulliga leende.

- Tur att jag har dig omar sa jag och tog bort tårarna som hade hunnit fallit.

- Vilka vill ha glass ropa jag och alla 4 ropa JA! och jag skratta.

Jag tog fram 4 skålar och hade i massa glass i varje och gav till killarna i soffan.

- Du då fråga Omar och kolla på mig som stog och kolla hur 4 killar som är 15 och ska fylla 16 kan va så glada över lite glass som vart i frysen i 5 år och nu tänkte jag att det var en bra chans att låta det försvinna.

- Jag äter inte glass sa jag och log.

- Varför fråga Oscar.

- För jag satt och åt glass när telefonen ringde...

- Så du äter inte glass för att telefonen ringde när du åt glass fråga Felix efter blivet och omar som redan har fatta vad jag syftar på spende blicken i honnom.

- De var en måndag för 5 år 8 månader och 17 dagar sen jag satt i den här soffan och åt glass och kolla på svambobfyrkant.. mamma hade tillåtit mig att äta glass medan hon och pappa var och handla födelsedagsprecent åt min kusin .. klockan 15.39 ringde hemma telefonen och jag svara, mannen i telefonen frågade om min ålder och jag sa 15 för att va rolig och då sa han "bra då klarar du dig själv! för dina föräldrar dog i en bil olycka" sa han kalt och lag på sa jag och kolla ledset på killarna som kollade med halv öppna munnar och förvånade ögon på mig.

- Talriken stog kvar i ett år och det vet Omar för det var han som tog bort den sa jag och omar nickade.

- Så var mitt liv som 10 åring och tog hand om Milo vår dåvarande hund som jag fick sälja på blocket.. jag hade ofta hög feber för jag kunde inte köpa feber nersättande för det är bara personer över 18 år göra.. men jag lever och det är jag glad över sa jag och log mot killarna och fick fyra leenden tillbaka.

---

Hoppas det blev lite längre nu iallafall - ZABRINAH