flickvän » d.l

37

"Varför just han?", Ludwig slog sig ner bredvid mig och han nickade diskret mot Dante, som satt bredvid Rebecka med armen kring henne och skrattade åt något Axel sagt. "Vad är det som gör han så speciell?" fortsatte han sedan och greppade tag i min hand. Jag flätade försiktigt mina fingrar med hans, båda visste att detta inte var någon kärleksfull gest.

"Jag vet inte" suckade jag lite, svängde blicken mot Ludwig istället för att kolla på dem. Varför var det just Dante jag var så jävla kär i? Varför inte någon annan, vem som helst. Någon som inte hade en flickvän, någon som skulle kunna ge mig hela sig.

"Det är som om inget annat har någon skillnad när det är vi två, jag glömmer bort allt och alla andra" började jag och suckade tyst. "Och fortfarande ger han mig ett hopp om att det någon dag kommer bli vi, att han kommer göra slut med henne och välja mig. Men jag vet inte om det bara är tomma ord" fortsatte jag och kände Ludwig stryka sin tumme försiktigt över min.

"Samtidigt som jag har fått en extrem jävla ångest av honom, så gör han mig så glad. När han kramar mig känns det som om han på något sätt får ihop mina krossade bitar, men när han släpper och jag ser honom sitta med henne känns det som om bitarna splittras i ännu mindre delar, varje gång lite svårare att fixa", jag vet inte varifrån eller hur jag plötsligt vågade berätta allt detta för Ludwig men jag behövde verkligen få det ur mig. Ludwig lade sin arm kring min axel och jag lutade ansiktet mot hans bröstkorg. Han delade med sig av filten han hade haft runt sig och la den över mig, så jag log och tackade lite.

"Jag vet att det här inte alls är min sak att säga, och att man inte kan styra sina känslor, men Nomi, du förtjänar bättre", Ludwig suckade lågt när han sade det. Som om han var rädd för att jag skulle ta illa upp, men jag visste ju att det var sant. "Jag vet men...", så tystnade jag. Det fanns inga men, Ludwig hade rätt. "Du förtjänar någon som alltid finns där för dig. Någon som inte bara ger dig tomma löften. Du är för bra för någon som inte är säker på dig. Du förtjänar någon som ser på dig som om du är det bästa som finns, som alltid har sin famn öppen för dig och som förstår dig och bryr sig om dig. Nu säger jag inte att Dante inte gör det, utan det måste du fundera på själv."

När jag tagit in Ludwigs ord så tittade jag på Dante för att de att han redan tittade på mig. Han log ett diskret leende, sånt som bara han kunde och jag suckade lite men log tillbaka. Fast han snabbt vände bort blicken, för att Rebecka sa något och skrattade lite, så vilade min blick lite försiktigt forfarande på dem. Försiktigt på det sättet att jag snabbt skulle kunna titta bort och låtsas att det inte alls var dem jag kollade på. Dantes arm runt Rebeckas midja gjorde sig plötsligt medveten för mig, och jag såg filten han hade lagt runt hennes axlar. Han förde undan en av hennes hårslingor, sådär som han brukade göra för mig innan han kysste mig, och jag tyckte mig höra deras skratt eka ut i mörkret. Hans ögon glittrade när han tittade på henne, deras händer var flätade ihop, de såg ut att vara världens lyckligaste par. Det var inte ens möjligt att han skulle kunna fejka sin kärlek på det där sättet.

"Nomi...", Ludwig drog mig lite närmare i hans famn. Han märkte väl vad jag kollade på. Jag suckade tyst innan jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Fan, ska jag gråta över Dante igen? "Det är okej att gråta" sa Ludwig, som om han hade läst mina tankar, och jag snörvlade fult innan jag kände hur de första tårarna rann ner för kinderna.

Det var så dumt att Ludwig egentligen satt här och tröstade gråtande mig över killen jag var upp över öronen förälskad i. Om det bara varit Ludwig istället. Han var snäll, omtänksam, han brydde sig om mig och speciellt så var han singel. Det skulle varit så mycket enklare om det var Ludwig jag föll för och inte Dante. Eller vem fan som helst förutom Dante.

"Hey, hur är det?", jag hörde Noels röst och antog att han stod bredvid oss, men orkade inte lyfta huvudet. Noel frågade väl egentligen Ludwig och jag ville skratta inombords åt hur mycket jag egentligen tyckte synd om Noel för att han var tvungen att handskas med jobbiga mig hela tiden. Jag kände Ludwig stiga upp och Noel sätta sig på samma plats, även han med armarna kring mig, men famnen var ännu tryggare. "Älskling, vad är det?" viskade han tyst mot mitt huvud och jag log lite åt 'älskling'. Men leendet föll lika snabbt som det kom. "Jag är så jävla trött på att tycka om Dante" mumlade jag bara tyst mot hans bröstkorg och snörvlade lite. "Jag vet" sa han tyst, strök sin hand över min rygg.

Jag lyfte huvudet, kollade mot Dantes håll och såg hans lite oroliga och förvirrade blick vänd mot vårt håll, och i några sekunder tyckte jag det var sött, att jag kanske bara överreagerade, men när Rebecka viskade något i hans öra och han pussade henne på kinden, kändes det som om han stampade på en kniv som redan var intryckt i mitt hjärta. "Jävla Dante" hörde jag Noel viska irriterat och jag nickade, för att visa att jag höll med. Jävla Dante.

Flera timmar senare när de flesta hade gått och lagt sig, vilket jag också sagt till de andra att jag hade gjort, satt jag på bryggan med fötterna dinglandes i vattnet och hjärtat hade jag tappat någonstans.

Solen hade börjat stiga, och jag tänkte på gången jag och Dante hade gått för att se soluppgången tillsammans. "Hej", jag ryckte till av den plötsliga rösten som avbröt mina tankar. Dante satte sig ner bredvid mig, drog av sina strumpor och skor och lät sina fötter på samma sätt som mina möta det svala vattnet. "Hej", jag tittade ner i min famn och kände hur hans hand greppade tag om min. Och jag lät honom, igen.

"Jag trodde du skulle gå och lägga dig", Dante försökte bryta den obekväma stämningen som var lagd i luften. Det fanns något otalat, något vi måste lösa ännu. "Det var meningen", jag fick ett kort skratt som svar. Dante lade sin hand vid min kind, för att vända mitt ansikte så jag kollade på honom, innan han pussade mig på kinden. "Du är så fin" viskade han i mitt öra och jag suckade tyst. "Sluta", han tittade lite förvirrat på mig. "Va?", och jag drog undan min hand från hans.

"Sluta leka med mig. Jag vill på riktigt inte längre vara med i dessa jävla spel!", jag lät väldigt mycket argare än jag hade tänkt mig och Dante ryggade till och med tillbaka lite. Han tittade ner i vattnet lite, och la försiktigt sin hand på min igen, och när jag försökte dra undan min hand, igen, så höll han tag min hand hårdare och släppte inte. Inte alls så det gjorde ont, utan bara så att jag inte skulle släppa honom.

"Nomi. Jag lovar dig att jag ska göra slut med Rebecka. Bara jag hittar rätt tillfälle, okej?", jag tittade tvivlande på honom, osäker på om han talade sanning eller ljög. "Ljuger du?" frågade jag och han skrattade lätt. "Nej, jag ljuger inte", han kollade mig rakt i ögonen och jag försökte läsa av hans blick men det fanns inget som skulle avslöjat honom. Hans blick verkade genuin. "Okej" svarade jag, och det kändes som en stor tyngd föll från mina axlar.

Äntligen fick jag någon slags bekräftelse att han på riktigt har som avsikt att någon gång välja mig.

🛼🍭🫐☔️🌈🐳🧚🏽

Förlåt för dålig uppdatering hehhh jobbar massa:((
Ta hand om er finisar, puss på er ❤️