flickvän » d.l

41

Jag hällde ner en shot, ryste till lite av den brännande känslan i halsen och snubblade nästan när jag lämnade glaset på bardisken. "Hjärtesorg?", jag lyfte huvudet lite och möttes av ett bar bruna ögon. "Märks det så tydligt?" frågade jag och killen, som varit bartender här hela kvällen, skrattade lätt.

"Vem han än är så förtjänar han inte dig" sa killen bakom disken samtidigt som han torkade av ytan framför sig och skulle precis ta mitt shotglas för att lägga undan det. "Jag tar gärna en till, kan ta i samma glas" sa jag och han tittade med ett höjt ögonbryn på mig innan han hällde upp en till shot åt mig som jag betalade för och sedan tog.

"Är du här själv?" frågade bartendern och städade sedan undan mitt glas och jag såg fundersamt på honom. "Hurså?" undrade jag och han ryckte på axlarna. "Jag försökte bara hitta på något att tala om" svarade han och jag skrattade lite innan jag kollade ner i bordet och satte mig ner vid en av barstolarna och lutade hakan i händerna. "Charlie", jag tittade upp igen och såg att han räckte ut handen för att skaka hand när han presenterade sig. "Nomi" svarade jag och skakade hans hand. Det var ganska lugnt i den lilla baren jag hade hittat mig till, så han hade inte några andra kunder att servera. Och ärligt talat så var det inte helt fel att få lite sällskap.

"Så, Nomi. Vad hände?" frågade killen som precis presenterat sig som Charlie, och jag suckade lite. "Vad hände inte?"

"Jag träffade en kille, via våra gemensamma vänner och han fick mig genast att känna mig trygg. Vi var på en fest, jag stod ensam på cigg och så skrämde han mig i misstag när han kom ut på balkongen. Och så bara flöt det på, vi drog iväg från festen tillsammans och jag var bekväm med honom, och sakta men säkert blev vi vänner, samtidigt som han hade sin kära flickvän så började jag falla mer och mer för honom. Jag trodde verkligen han var kär i mig också. Han lovade mig gång på gång att göra slut med sin flickvän, att jag var den han ville ha, men..."

"Men han valde henne?", Charlies ord slog mig som en kniv i hjärtat, men det var sant. "Han valde henne" bekräftade jag och kände hur han torkade undan en tår som föll längs med min kind. "Fan, förlåt, det var inte meningen att lägga det här på någon främling såhär" snörvlade jag lite och han lade ett finger vid min haka för att lyfta min blick mot honom. "Det är okej, jag frågade för att jag ville veta" svarade han och jag skulle precis svara innan jag hörde någon ropa mitt namn.

"Nomi?!", och så sprang Noel fram till mig. "Herregud, jag har sökt överallt efter dig" sa han oroligt och jag suckade lite. "Förlåt" sa jag bara, och Noel la sina armar kring mig i en hård kram. "Jag blev så orolig, hur mår du?" fortsatte Noel, och jag tyckte på axlarna lite. "Har varit med om bättre dagar" svarade jag och Noel satte sig ner på barstolen bredvid mig. Jag mötte snabbt Charlies blick och han gick en bit ifrån oss så vi kunde tala ostört. "Vad hände, vad gjorde Dante?" frågade Noel och jag bet mig nervöst i läppen. "Han valde Rebecka" konstaterade jag, för andra gången på en kort tid. Dante valde faktiskt Rebecka, och han hade lyckats lura mig, riktigt jävla bra, det måste jag ändå ge honom. "Hurså, eller vadå valde Rebecka? Han skulle ju göra sl-", Noel avbröt sig själv med en chockerad min. Jag svalde hårt bara av tanken på att måsta förklara mer detaljerat vad som hade hänt. "Nej, du fucking skämtar", hans förvirring ändrades snabbt till ilska och irritation när han på något sätt insåg vad jag menade. Jag tittade ner i min famn och höll tillbaka tårarna som än en gång brände bakom ögonlocken. "Tyvärr" svarade jag bara och kände Noels hand på min axel, för att på något sätt visa stöd. "Jag är ledsen, Nomi" sa Noel och jag nickade lite.

"Jag med".

"Kom, vi åker hem", Noel steg upp och drog upp mig i samma veva. Jag nickade. Jag var både hungrig, trött, full och ofräsch, så att åka hem var troligtvis den bästa lösningen. Noel lade sin hand vid min nedre rygg för att på något sätt visa sitt stöd när jag samlade ihop mina saker och vinkade hejdå till främlingen Charlie som precis fått höra om hela min livshistoria.

"Och Nomi, för vad det är värt, det är hans förlust och inte din" ropade Charlie precis innan jag öppnade dörren för att följa efter Noel när vi skulle lämna baren. Jag stannade i min rörelse och tittade på honom, log lite, ett kort och inte så äkta leende, men ändå ett leende. "Tack, Charlie" svarade jag och fick en lätt nickning som svar, innan jag fortsatte ut genom dörren.

"Vem är Charlie?" frågade Noel och flätade sina fingrar med mina när vi gick mot min lägenhet. "Vet inte, han jobbade där" svarade jag trött, irriterad på alla frågor och diskussioner. "Okej", Noel märkte väl att jag inte hade lust för så mycket småprat. Eller prat överhuvudtaget. Jag visste att Noel bara ville väl, men jag var så trött och ville egentligen bara gömma mig under täcket, ensam och få gråta. Gråta över att killen jag var riktigt jävla kär i tydligen hade ljugit för mig i flera månader, och jag kände mig så löjlig, blåögd och lättlurad. Och sårad. Hur kunde jag ens tro på honom, varför skulle han inte valt henne?

Genast gjorde det ont i bröstet av att tänka på honom, som om någon vred mitt hjärta, drog ut det och stampade på mig. Det var som om universum hånskrattade rakt i mitt ansikte.

Men ändå, helst av allt, skulle jag önskat att den Dante jag trodde jag kände skulle varit med mig, tröstat mig när jag låg och grät, viskat sina fina ord i mitt öra och hållit armarna om mig,

men han existerade tydligen inte.

😤💛😤💛😤💛😤💛😤💛😤💛😤

hej på er typ två månader senare igen:')
oopsi, nej men på riktit förlåt för min värdelösa uppdatering<333 har inga bra ursäkter förutom the basics att måendet svajat å mina studiessss har tagit lite för mycket tid men tacktacktack för att ni ännu orkar läsa puss på er fina ni, hoppas ni är taggade för mysiga december💛

hur mår ni? let me knowwww va som pågår i era liv, gillar ni julen?<3