flickvän » d.l

17

We sit in bars and raise our drinks to growing old
Oh, I'm in love with you and you will never know
But if I can't have you I'll walk this life alone
Spare you the rising storms and let the rivers flow

Jag låg med huvudet i Dantes famn, i soffan i min lägenhet. Dante höll i min hand, försökte måla mina naglar. Det var meningen att vi bara skulle köpa lite dagen efter-mat tillsammans och äta men nu hade han varit här i flera timmar till, fastän maten redan sen länge är uppäten. "Fan" muttrade Dante och jag gissade att han lyckades måla förbi nageln. "Går det bra?" frågade jag skrattandes och han suckade lite. "Nä", men så skrattade även han. "Jag ger upp" sa han sedan och la ifrån sig nagellacket och granskade min hand. "Fy fan, vad fult det blev" skrattade han sedan och jag log lite innan jag satte mig upp så jag inte låg i hans famn längre. "Vill du göra nåt?" frågade Dante och jag ryckte på axlarna lite. "Kan vi gå på en promenad typ?" var mitt förslag och han nickade. "Kom igen", så drog han mig upp ur soffan och till hallen.

På någon minut hade vi skorna på och stod utanför lägenhetshuset jag bodde i. "Kom, jag vet en plats" sa han och tog i min hand för att leda mig mot... någonstans.

Vi gick typ femton minuter innan vi kom fram till någon skogsdunge. "Ska du mörda mig nu?" frågade jag, syftade på att det hade börjat skymma också. "Vem vet?" sa han med ett skratt och jag himlade med ögonen men följde efter honom in i skogen, och vi gick ytterligare några minuter innan skogen började glesa sig. "Det här är en av de finaste platserna jag vet" sa han och jag såg chockerat på utsikten framför mig. Vi var på nåt berg, och man såg inte över hela Stockholm, så högt upp hade vi inte tagit oss, men över någon del av staden. Och det var fint.

"Shit, vad fint här är, hur... har du hittat det här stället?" frågade jag samtidigt som vi satte oss ner på mossan. "Vi brukade alltid komma hit med några av mina killkompisar typ i gymnasiet om vi inte hade någon annanstans att hänga" svarade han och jag nickade lite. "Kom här", han lutade bakåt mot en sten och klappade bredvid sig så jag skulle komma närmare. Och det gjorde jag.

"Berätta något" sa Dante efter en stunds tystnad och jag funderade lite. Tittade ut över gatlamporna som lös upp husområdet nedanför oss. "Vad ska jag berätta?" frågade jag och han tittade ner i marken. "Om du någongång känner att du vill eller behöver prata om han...", Dante svalde lite nervöst. "Din bästa vän, så vet du att jag finns här?" fortsatte han och jag förstod att han väl var rädd att ta upp ett känsligt ämne - och jag uppskattade hans försiktighet. "Tack. Verkligen" svarade jag tyst och skymtade ett leende på hans läppar innan han öppnade sina armar. "Kom här" sa han och drog in mig i en ordentlig, mysig kram. En kram som han inte heller släppte mig ur, och jag älskade det.

Jag älskade att vara i hans famn, med hans armar runt min kropp. Jag älskade hans närhet. Fan.

En liten puss på mitt huvud fick mina kinder att rodna och jag kände mig alldeles fnittrig.

"Jag älskar att läsa" sa jag plötsligt och Dante tittade fundersamt på mig. "Va?", "Du bad mig berätta något. Det är något". Han log lite. "Vilken är din favoritbok?" frågade han och jag ryckte på axlarna lite. "Har många, jag kan låna några av mina favoriter till dig om du vill läsa" svarade jag och han nickade entusiastiskt. "Jättegärna!" sa han glatt. "Du, förresten. Vi började med en ny låt, eller, jag började lite på en vers och ville fråga dig först om det är okej", han tog fram sin mobil och jag satte mig lite rakare i ryggen. "Vadå om det är okej?", men han hyssjade mig lite och tog fram sina anteckningar i mobilen för att visa en del av en vers.

"Jag har så många somrar och nästan alla städer, men varje gång jag somnar är jag ensammast i världen. Många som var med först som droppa av på vägen, men fattar ändå om man inte orkar hela färden. Hellre vara ensam än att med risk att bli lämnad". Jag ryste till i hela kroppen när jag förstod att han faktiskt hade lagt min tatuering ord för ord på minnet och nu ville ha med den i en låt.

"Jag ville fråga dig först för det är ju ändå liksom, din tatuering. Jag förstår ju helt om du inte tycker det är..." började Dante nervöst och jag skrattade lite. "Det är jätteokej, jag känner mig typ hedrad" svarade jag. "Kan du inte sjunga den för mig?" Fortsatte jag sedan och han såg lite nervöst på mig men nickade, och andades ut när jag, lite omedvetet, tog i hans hand. Och så sjöng han, och det var så jävla fint.

Så fortsatte vi tillsammans hitta på resten av versen. "Vad sägs om det här?", så sjöng jag några meningar. "Skitbra", han skrev ner det och vi fortsatte i någon timme, tills vi kommit på en vers. Tillsammans hade vi skrivit en vers till en sång, som hade min jävla tatuerade text med i första versen.

Jag har så många somrar och nästan alla städer
Men varje gång jag somnar är jag ensammast i världen
Många som var med först som droppa av på vägen
Men fattar ändå om man inte orkar hela färden
Hellre vara ensam än att med risk att bli lämnad
För intensivt förälskad blir till kramas när vi hälsar
Visst att det gör ont, tills att hjärtat blivit tomt
Men hellre känna smärta än att inte kunna känna
Har sårat en och annan, blivit sårad jag själv
Och du är söt så du borde kanske följa med hem
Det blåser vindar nånstans, kan inte känna dem alls
Den enda doften som jag känner är från grannarnas hash
Så

"Fan, vad bra det blev" konstaterade Dante efter att vi sjungit igenom versen tillsammans. Jag log lite, höll med. "Och shit, vad fin sångröst du har" fortsatte han och så rodnade jag igen.

Jag skulle precis svara när jag mötte Dantes blick, som redan vilade på mig. Och det var något med hans blick, något med hans jävla blick som fick mig att bli alldeles varm inombords och fjärilarna att vakna i min mage. Fan, jag kände mig som en nykär tonåring.

"Du är så fin" viskade han tyst innan han drog in mig i sina armar igen. Och jag lät honom. Igen.