flickvän » d.l

12

"Såååå, vad gjorde ni med Dante?" frågade Noel med ett höjt ögonbryn och Alva tittade på mig med öppen mun. "Umgås du med Dante och har inte tänkt på att berätta det för mig?" utbrast hon och jag himlade med ögonen. "Men sluta" suckade jag, menandes åt dem båda och Noel stönade irriterat. "Varför kan du inte bara berätta? Gjorde ni något snuskigt?" frågade han och jag himlade än en gång med ögonen. "Noel! Han har ju tjej" utbrast jag. "Alltså, du gillar honom ändå och med tanke på hur mycket ni umgås så tror jag han gillar dig också" sa Noel och jag ryckte till, jag var inte redo att bli konfronterad på det där sättet. "Nej" mumlade jag irriterat. "Vi är bara kompisar" fortsatte jag och hörde Alva fnysa. Jag tittade på henne och hon vilade
en sur blick på mig. "Vadå?", "Du har inte skaffat andra vänner än mig och Noel sedan den där jävla Samuel dog", jag flämtade chockerat till och hörde hur Noel reagerade likadant. "Hur...va... hur i hela helvete kan du säga sådär?" fick jag fram innan jag snabbt reste mig upp och sedan tog mig ut ur Alvas lägenhet. Jävla idiot.

Med snabba steg och en cigg mellan läpparna så tog jag mig bort från området där Alva bodde. Jag visste att Alva inte menade nåt illa, hon hade en tendens att säga saker hon inte menade och uttryckte sig ofta på fel sätt, men det gjorde ändå ont att höra någon tala sådär respektlöst om honom.

"Nomi!", utan att ens behöva svänga mig om så kände jag igen rösten. Dante. Det råkade sig visst alltid.

Jag stannade upp och tittade bakom mig, och visst var det han som kom joggandes fram till mig. "Tja", han pustade andfått ut och jag fnissade lite. "Hej" svarade jag och han log lite innan han öppnade sina armar för att dra in mig i en stor kram. Jag tvekade inte en sekund utan gosade in mitt ansikte i hans hoodie och lät hans armar omfamna mig. Fan vad jag njöt av att vara här. I hans famn.

Jag borde inte njutit av det.

"Är du okej?" frågade Dante och jag log lite, funderade över hur många gånger han månne har frågat det. Han brydde sig iallafall. "Ja, eller alltså, jag och Alva hade ett... typ bråk, så jag drog" svarade jag lite fundersamt och han nickade. "Vill du prata om det?" frågade han och lade armen kring min axel innan vi fortsatte gå åt samma håll jag var påväg emot. Armen kring min axel, precis som Noel också brukade göra och det var ju bara en vänskaplig gest. "Nä, inte direkt. Hon var väldigt respektlös gällande en grej som betyder mycket för mig" var mitt svar och Dante hummade lite tillbaka.

"Jag, Noel och de andra killarna har typ gjort en låt. Skulle du vilja lyssna och berätta din åsikt? Den är inte helt klar ännu men..." babblade Dante nervöst och jag hyssjade honom lite. "Såklart vill jag lyssna!" svarade jag och han skrattade nervöst innan han satte sig ner på en bänk i närheten av grusvägen vi gått på. Han fumlade med att reda ut trasslet på sina hörlurar och sökte samtidigt upp någon ljudinspelning på sin mobil. "Vad heter den?" frågade jag samtidigt som Dante gav över hörlurarna till mig. "Fri".

Han startade ljudinspelningen och jag hörde direkt att det var Noels röst som inledde låten. Så Ludwig, och så Dante. Jävlar, så han sjöng bra. Refrängen var väl det jag reagerade mest på.

Allt jag vill är att vara fri från dig
Allt jag vill är att vara fri från dig
Allt jag vill är att vara fri
Allt jag vill är att vara fri
Droppar tårar i mitt vin för dig
Allt jag vill är att vara fri från dig
Kan du bara låta bli?
Allt jag vill är att vara fri

"Vad handlar sången om?" frågade jag efter att hört hela låten, och syftade mer på vem de ville vara fria från. Dante flackade lite nervöst med blicken och bet sig i läppen. "Ehm. Rebecka, fast det vet jag inte om resten av killarna ens vet om" svarade han lite försiktigt. Jag höjde ögonbrynen och tittade lite fundersamt på honom. "Vadådå?", han tvekade lite på vad han skulle svara och jag märkte att det var lite svårt för honom. "Vi... alltså... jag är typ tvingad till det här förhållandet" fick han snabbt ur sig och jag ryckte tillbaka. "Vadå tvingad?", "Minns du när jag sa att jag är rädd för hennes bror?", jag nickade. "Han har hotat mig flera gånger och jag är lite rädd för vad som skulle hända om jag faktiskt gjorde slut med henne" suckade Dante. "Tycker du inte om henne alls?" frågade jag, nästan lite hoppfullt. Fast det var väl själviskt av mig. "Alltså, jo, jag gör det, jag gillar henne verkligen, men hon är bara så olik mig på något sätt. Jag skulle vilja att hon skulle vara mer lik..." började han och tittade på mig med en lite lekfull blick. "Lite mer lik dig" avslutade han och jag fnissade lite, försökte ignorera den varma känslan som spreds i hela kroppen när han sa det där.

💛🥂👑🐱🐣🌞🌻🌼

wattpad hits different när man lyssnar på one directions gamla sånger ngl

blev lite arg på dante i det här kapitlet. man får int jämföra tjejer på det där viset som i slutet😤