flickvän » d.l

30

Don't you tell her how I give you something
That you never even knew you missed
Don't you even try and explain
How it's so different when we kiss
You just tell her that the only way her heart will mend
Is when she learns to love again
And it won't make sense right now but you're still her friend
And then you let her down easy

Jag vaknade av att jag hörde röster utanför rummet. Dante pratade med någon och jag satte mig upp, var precis påväg att stiga upp för att kolla, innan jag hörde vem det var. Rebecka. Jävla skit.

Jag tog snabbt på mig en tröja och föste in mina kläder från gårdagen lite försiktigt under sängen, för att förbereda mig för att kanske låta gömma mig på något sätt, innan jag försökte tjuvlyssna vad de talade om. "Vad fan gör hennes fucking skor här?!", Rebecka skrek och jag frös till. Fuuuuck. "Jag sa ju redan att Noel och Nomi var här och förfestade igår och hon bytte skor innan vi drog iväg, tydligen glömde hon dom här" svarade Dante och jag bet mig nervöst i läppen.

Visst ville jag att Dante skulle vara ärlig mot Rebecka, men jag ville inte att det skulle komma fram såhär. "Var är hon?!", Rebecka var arg. Så, jag gjorde det första jag kom på och gömde mig. Under sängen, bakom någon låda. "Rebecka vänt-", och så hörde jag henne komma in i sovrummet och hjärtat bultade hårdare än någonsin. Fan, även om hon inte skulle hitta mig så skulle hon ju höra mitt hjärta slå.

"Vart är hon?!" skrek Rebecka igen och jag hörde henne öppna garderobsdörrarna. Helvete, helvete. Helvete. Hon kommer kolla här.

Men hon såg inte mig, hon tittade inte under sängen. "Jaha" suckade hon, inte ens så 'lättat', och jag hörde hennes steg styras iväg. "Finns det något sätt jag kan gottgöra dig på?" frågade Rebecka av Dante, de stod typ vid dörröppningen, och så hörde jag henne viska något äckligt innan hon kysste honom.

"Förlåt, Becki, men jag är inte alls på humör", det gjorde mig lite glad inombords att höra Dante nobba henne. "Vadå inte på humör? Vad fan är problemet nudå? Du är aldrig på humör längre" fräste Rebecka och jag himlade med ögonen. "Och?!", Dante lät irriterad och jag förstod honom. "Är det inte meningen att man ska få ligga med sin kille?", jag blev chockerad över hur jävla äckligt Rebecka betedde sig. Liksom ett nej är ett nej oavsett om det är din kille eller vem fan som helst annan. "Jag har inte lust. Du kan dra nu om du inte hade något annat att göra här" suckade han och så talade de något som jag inte kunde urskilja.

"Jävla fitta" hörde jag bara Rebecka säga och så stängdes ytterdörren. Dante kom tillbaka in till sovrummet, "Du kan komma fram" hörde jag honom säga och jag ålade mig bort från mitt gömställe. Han log lite roat när han såg mig stiga upp och jag log ett inte lika stort leende tillbaka. "Jag vet att jag måste berätta för henne, men tack som fan att du hjälpte mig och inte lät det komma fram på det här sättet", han greppade tag i min hand och såg mig i ögonen.

"Efter förra gången har jag inte heller lust att se henne arg igen" svarade jag och ryckte på axlarna, Dante log lite, inget genuint leende utan mer ett ledsamt. "Förlåt, babe" viskade han och drog in mig i en kram. Babe. Ordet ringde kvar i mina öron en lång stund efteråt. Han kallade mig för babe. "Det är okej" mumlade jag tyst tillbaka och han höll om mig lite hårdare. Jag lät mig själv sjunka in i hans famn och bara låta honom krama mig.

Det var som om hans famn började bli som ett hem till mig. Som om hans beröring började bli en bekvämlighet och han röst en trygghet. Det var skrämmande, och farligt, men samtidigt ville jag inte göra något för att förhindra det. Om jag och Dante ens någonsin skulle bli något större än det vi nu var, två personer som smyger bakom ryggen på alla för att kunna träffa varandra, visste jag inte heller. Kanske vi aldrig skulle bli något mera, kanske det vi var nu var där det blev. Kanske Dante inte tänkte göra slut med Rebecka, och vem vet, kanske han skulle göra det och sedan inte skulle vilja ha mig längre?

Jag blev lite osäker, och obekväm där jag låg i hans famn. Fastän jag hoppades, och också innerst inne egentligen visste att det inte var så, så kunde jag inte låta bli att undra om jag bara var ett spännande tidsfördriv för honom, för en förändring i vardagen typ. Något främmande, nytt och förbjudet, och att det skulle vara därför han ville vara med mig och inte för mig.

-

ber om ursäkt för en sämre uppdatering på sistone❤️ ta hand om er finisar!