flickvän » d.l

19

Klockan var halv nio på kvällen. Jag satt ensam i mitt kök med ett stort glas vin framför mig. Stress. Ångest. Dante hade inte pratat med mig sedan festen, sedan kvällen han kysste mig.

Han verkade inte ha ångrat nåt, inte i stunden iallafall. Med tanke på hans hand som vilade på min bara hud vid midjan under min tröja, och med tanke på hur han fortsatte, fördjupade kyssen, som om det var något han väntat på hur länge som helst. Han hade lutat mot mig med armarna vid varsin sida av mitt huvud, tog stöd av glaset bakom oss, och han hade vilat sin panna mot min och jag tyckte mig se honom le. Innan han kysste mig igen och drog mig om möjligt ännu närmare, med sin arm kring min midja och andra vid min nacke.

Han verkade inte ångra kyssen då, men efter att min buss stannade vid hållplatsen och vi vinkade ett andfått hejdå åt varandra, så hade han inte skickat något åt mig. Inte för att jag hade skickat något till honom heller, men det var ju ändå han som kysste mig. Dock jag som erkände mina känslor för honom, men det var väl bara bra att få alla kort på bordet.

Mobilen plingade till och jag såg att det var Noel som skrev att han ville komma och hälsa på och skulle vara här om fem. Ett enkelt okej fick han som svar innan jag klunkade i mig halva glaset vin, lite ångestdämpande försökte jag inbilla mig att det var.

Och hela sju minuter senare kom Noel instormandes i min lägenhet. "Tjena, deppis. Hur är det?" frågade han och kramade om mig riktigt hårt. "Vet inte riktigt" suckade jag och lutade huvudet mot hans bröstkorg. "Sitter du här och dricker för dig själv?" frågade han sedan med ett litet skratt påföljandes. "Ibland måste man ju bara" försvarade jag mig och han satte sig ner efter att tagit ett eget glas ur skåpet och fyllde på ett, mycket mindre, glas vin åt sig. "Nåja, terapeut Noel har mottagning nu. Berätta", jag himlade med ögonen åt honom men visste att jag ändå behövde berätta.

"Jag råkade väl berätta för Dante att jag gillar honom" började jag och Noel gjorde något konstigt, chockerat ljud. "Men oj, hur reagerade han?" frågade Noel och jag rodnade lite. "Han... han kysste mig" sa jag tyst, som om det var förbjudet. Eller vadå som om, det var ju för fan förbjudet. Noel släppte ut någon blandning mellan ett glädjetjut och ett "oh-fuck-ni-har-verkligen-ställt-till-det"-ljud. Jag skickade en menande blick åt honom innan jag hällde i mig en stor klunk av vinet. "När hände det här?" frågade Noel och jag kände hur han försökte luta sina fötter på mina knän under bordet och jag orkade inte ens bli sur på honom. "Efter den där festen i helgen" förklarade jag och han nickade. "Men... omg", Noel fnissade som ett litet barn och jag skrattade åt honom.

"Alltså det är ju jättefel och fucked up egentligen men alltså jag tycker ändå det är lite exciting", Noel var lite all over the place vilket han alltid blev när han fick höra några spicy nyheter. "Ja men precis, problemet är bara att jag inte vet vad som ska hända mellan oss nu" suckade jag. "Har ni inte talat om det efteråt?!", jag skakade på huvudet. "Vi har inte talat alls".

Noel och jag drack upp ena flaskan vin innan han drog hemåt, annars skulle han däckat hos mig men han hade väl någon gubbe som skulle kolla något med fönsterna följande dag. Och när det ringde på dörren, runt midnatt, så trodde jag att Noel bara glömt något, och blev därför överraskad när jag såg Dante stå där.

Fina Dante.

"Hej" sa han tyst och jag kunde inte hålla tillbaka mitt leende. "Hej" svarade jag och han frågade om han fick komma in, och förstås lät jag honom. "Det var ett tag sen" sa han och jag skrattade åt hur stelt det lät.

"Du... angående det där som hände, det... det borde inte hänt" stammade Dante nervöst fram och fastän jag kände mig så besviken så förstod jag honom. "Jag vet, du har rätt" svarade jag bara och han tittade ner i golvet. "Det är inte det att... att jag inte skulle känna lika, men liksom, jag är ändå med Rebecka" fortsatte han och jag nickade. "Jag vet, det var dumt av mig av att säga något".

Han mötte min blick och jag bet mig nervöst i läppen. Vad skulle hända mellan oss nu? Kunde vi gå tillbaka till allt som det var förut?

"Så... det är okej? Detta hålls mellan oss?" frågade han och jag nickade. "Absolut", han behövde ju inte veta att Noel visste. "Tror du det kommer vara okej för dig att vara i samma rum som Rebecka ändå? Typ på festen nästa helg?" frågade han och jag skrattade lite sarkastiskt. "Så länge det är okej för dig att se på när Ludde hånglar upp mig för att få mig att tänka på något annat"

Och svaret kom när han, återigen, puffade mig så min rygg mötte väggen, nu mot min vägg i hallen, och hans händer lades vid min midja. Jag släppte ut ett chockerat stön och han log lite, men leendet föll snabbt till ett mer seriöst ansiktsuttryck. "Fan, jag vill inte se dig vara med någon annan kille" suckade han och jag höjde ett ögonbryn. "Vadådå?". "Jag gillar dig också, Nomi. Så otroligt jävla mycket" sa han tyst och återigen kände jag hans andetag på min hud, och rysningar spred sig längs med hela min ryggrad. "Du... du gör det?" stammade jag fram och Dante nickade, kollade lite nervöst i golvet innan han mötte min blick och sedan kysste mig. Igen.

Mycket intensivare, mer passionerat än första gången. Som om han var rädd att jag skulle försvinna, som om det var något han försökt hålla tillbaka men bara inte kunde. Och för mig kändes det som en miljon jävla fjärilar åkte runt i magen, och jag kysste honom tillbaka, visste inte om det skulle vara sista gången. Jag var säkert världens sämsta människa, girls support girls borde det ju vara men där var jag och förstörde, men i stunden kunde jag inte tänka på något annat än Dantes läppar mot mina och hans händer som rörde i min hud.

Och när han lyfte upp mig och bar mig till sovrummet så gjorde jag inte heller något motstånd, utan däremot bara hjälpte till med att lägga mina ben kring hans midja. När han rörde mig på ett sätt ingen annan någonsin hade gjort, strök sina fingrar längs med min kropp, när våra kroppar rörde sig tillsammans hela natten och inget annat existerade förutom vi två tillsammans, så fanns det ingen återvändo. Något med hans grepp om mig, hans viskande i mitt öra och sättet han rörde mig, som om han behövde mig för att bli hel. Och jag behövde honom.