flickvän » d.l

1

Jag har aldrig på riktigt varit kär i någon. Aldrig upplevt hjärtesorg på det sättet, eller blivit lämnad av min partner. Därför tycker ingen att det är okej att jag är rädd för kärlek.

Men däremot har jag sett tårarna som rann längs med pappas kinder när han hade sett mamma vara i säng med en annan man. Jag har sett hur han, trots att mamma var den som hade gjort fel, desperat försökt få henne att stanna kvar hos oss. Och jag har sett min mamma lämna oss.

Jag har hört min äldre brors knutna nävar träffa väggen, från gånger hans aggression och sorg har tagit över honom. Jag har sett sprickorna i den kritvita målfärgen, och sett hans spruckna knogar.

Och jag har också sett gravstenen som min bästa väns namn var inristat på. Jag har upplevt smärtan av att förlora en av de viktigaste personerna i hela mitt liv, och jag är livrädd för att någonsin måsta förlora någon igen. Därför är jag ganska ensam. Visst har jag vänner, men jag har inte många nära vänner. Det är inte många som vet något om vem jag är, eller vad jag tycker om. Ingen förutom Noel.

Vi träffades under ganska sorgliga omständigheter, på kyrkogården. Han har mist sin bästa vän, och jag min. Och efter att vi i två timmar och fyrtiofem minuter hade suttit tysta vid en bänk och rökt cigg efter cigg, så frågade han mig vad jag hette. "Nomi" svarade jag. Och han presenterade sig. "Noel". Han berättade sin historia. Om hur hans bästa kompis Siri hade mist livet i en cancersjukdom, och jag berättade min historia, om när min bästa vän Samuel överdoserade och miste livet.

Vi båda var så jävla krossade, men kanske det var det vi behövde. Någon annan som lät en gråta, utan att tröttna på ens eviga tjatande om hur jävla dåligt man mår. Någon som var lika krossad som du.

Och via Noel så träffade jag Dante. Den blonda killen med massa tatueringar, som såklart hade en flickvän. Fan, Noel. Du borde aldrig dragit med mig till den där jävla festen.