Phone-The Fooo conspiracy

Kapitel 29 Jo, det är väl klart

Jag öppnar långsamt ögonen. Blinkar till. Två ansikten tycks sväva ovanför mig i det vita taket. Ett av dem är Felix. Det andra är Oscars. Jag blinkar igen.
"Hon är vaken!" Ler Felix lättat. Oscar ler också.
"Ogge!" Ropar Oscar tyst. Ett tredje ansikte dyker upp. Han ler också.

"Ge henne lite plats" En kvinna dyker upp och motar undan dem en aning. Jag ser förvirrat på henne. Vad hade hänt. Jo jag hade varit på fest. Och så... Just det. Jag biter mig svagt i underläppen när jag tänker tillbaks. Det betyder att jag måste vara på ett sjukhus.

"Jag heter Arabeth, Hur mår du? Gumman?" Frågar sjuksköterskan och böjer sig ner över mig. Jag nickar som svar.
"Helt okej" Min röst är hes. Jag harklar mig diskret. Hon tar upp min arm. Kollar på den.
"Vad bra att du vaknat nu" Ler hon mot mig. "Gör det ont" Jag nickar. "Lite bara" Mumlar jag blygt. Hon kollar vänligt på mig med stora bruna ögon. Hon nickar. Lägger en tablett på ett bord vid sängen som jag inte lagt märket till innan. Brevid tabletten står ett glas vatten.

"Ta den här, det borde hjälpa" Jag tar tabletten. Stoppar den i munnen. Sköljer ner den med vatten. Ställer tillbaks glaset.
"Min du vad som hände?" Jag nickar svagt. Hon stryker mig vänligt på kinden. "Det kommer att bli bra. Du får stanna här en dag till för observation innan du får komma hem. Har du någon du vill kontakta" Jag skakar på huvudet. Förmodligen syftar hon på mina föräldrar.
"Nej det är lugnt" Hon nickar med en bekymrad blick på mig. Sen rätar hon på sig. "Jag ska bara lägga om det där, vi var tvunga att sy lite, men det är ingen fara" Jag känner hur en våg av illamående sköljer över mig. Jag kniper ihop min mun till ett streck. "Det är ingen fara" Jag nickar lite svagt. Hon lindar upp bandaget som klär min arm från handleden till armbågen. Jag kollar bort och kollar på Ogge som sitter på min vänstra sida. Han kollar bekymrat på mig. Jag ler lite mot honom. Försöker att inte tänka på min arm just nu. Han tar min oskadade hand i sin. Kramar den lätt. Jag kramar tillbaks. Det är lite ömt. Jag kollar på mina knogar som är lite röd lila. Ett blåmärke efter att jag slagit till honom. "Så där ja" Jag vänder tillbaks mitt huvud och kollar på ett nytt bandage som klär min arm igen. Jag biter mig hårt i läppen. 

"Jag  ska lämna er i fred" Ler hon och drar sig tillbaks. Stänger dörren efter sig. Jag kollar ner på mina händer. De är bleka.
"Hur är det?" Ogge håller min hand i ett försiktigt grepp. Jag nickar. "Det är okej, vet ni något om Mira" Jag kollar oroligt på dem alla. Felix nickar. "Omar är med henne"

---Mira---

Jag slår sakta upp mina ögon. Det känns som om någon kört över mitt huvud med en lastbil. Jag stönar av smärtan. Ett bekant ansikte kollar oroligt ner på mig. Omar från The Fooo Conspiracy. Vad har hänt? Drömmer jag? Jag måste vara död.
"Är jag död?" Stönar jag fram. Ett gulligt skratt slinker ur hans läppar. Jag ler lite svagt.
"Du är inte död, hur mår du?"
"Jag måste vara död, eller medvetslös. För om jag var vaken skulle du inte vara här" Han nyper mig i armen. "Aj, varför gjorde du så?" Jag rynkar pannan. "Se du är visst vaken" Ler han.
"Okej, men vad gör du här då, vart är min kompis" Han viker undan med blicken. Ånej, vad har hänt?!
"Man kan säga att du blev ganska packad igår. Så att jag tog med dig hem, jag vet ju inte vart du bor" Börjar han lite trevande.
"Och vart är Zelda?" Min röst är skrap av oro. Vad har hänt. Det värker som tusan i huvudet men jag försöker att tänka bort det. Nu är Zelda det viktiga här!
"Uhm, jo. Hon ligger på sjukhus" Jag stirrar tom framför mig. Det är mitt fel. Det var jag som hade dragit med henne på fest. Blivit packad. Jag reser mig klumpigt upp.
"Vart ligger hon?" Frågar jag med en gäll röst. Han tar tag om min handled, drar ner mig i sängen igen.
"Vänta, Det är ingen fara med Zelda, hon har bara svimmat av. Jag kan skjutsa dig om du vill?" Jag nickar.
"Innan vi åker, har du något att äta och huvudvärkstabletter?" Han skrattar mjukt. Reser sig upp och drar med mig bort till ett kök.

---Felix---

Jag kollar ner på hennes lilla bleka hjärtformade ansikte. Mitt hjärta slår i två hundra bara av att se på henne. Ogge skjuter bak stolen, reser sig upp.
"Jag hade tänkt att gå ner och ta mig en macka, följer du med Felix" Jag kollar oförstående på honom. Men reser mig ändå upp.
"Jag stannar här" Lovar Oscar. Jag slänger en sista blick på den sovande flickan i sängen. Sen nickar jag och slinker ut ur rummet tillsammans med Ogge. Vi går ner mot caféet under tystnad. Oväntat stannar Ogge.
"Uhm, Felix. Jag tror att jag har gjort ett misstag" Börjar han osäkert. Jag stannar, kollar på honom med rynkad panna.
"Vad menar du?" Frågar jag oförstående.
"Det är inte jag och Zelda som ska vara tillsammans" Han kollar ner i det vita plast golvet.
"Älskar du henne inte längre?"
"Jo, det är väl klart.. Men det är inte mig hon hör ihop med" Han kollar upp på mig. Jag börjar att förstå vart detta ska leda.
"Men hon älskar inte mig, det är ju dig hon älskar" Jag slår ner blicken. Jag vet att han skakar på huvudet.
"Hon älskar mig, men jag vet att hon även älskar dig" Jag kollar lite osäkert upp.
"Tänker du göra slut med henne, det skulle såra henne" Mumlar jag fram. "Nej, jag kommer alltid att älskar henne. Hon är en blomma, låt henne blomstra, jag kommer säkert att ångra mig, men det är ni två som passar ihop" Han vänder sig om och går genom korridoren. Jag vet att han är ledsen. Känner han skuld över vad som hände på festen. Att det var jag som räddade henne och inte han. Att det var jag som tog initsiativ.

---Ogge---

Jag knackar på dörren, öppnar den.
"Kan vi få prata lite" Jag kollar på Oscar som förvånat reser sig upp. Han nickar. Zelda sitter upp med ryggen lutad mot några kuddar. Hon ser oroligt på mig.
"Är det något fel Ogge?" Frågar hon så fort dörren stängts bakom Oscar. Jag sätter mig ner på stolen som Oscar suttit i. Den är fortfarande varm.
"Jag har insett en sak" Börjar jag. Känner att tårarna är nära. "Vadå?" Hon ser rakt igenom mig. Ser precis hur jag mår.
"Vadå Ogge?" Hon låter orolig nu. Jag drar en djup suck, vill egentligen inte.
"Jag älskar dig så otroligt mycket" Börjar jag. "Jag älskar dig med" Svarar hon och ler mot mig. Det hugger i mitt hjärta. "Vänta, men Felix älskar dig så mycket, det är inte vi som ska vara tillsammans, det är ni två" Hon ser chockat på mig. Jag vänder huvudet åt höger för att hon inte ska se tåren som glider ner för min kind.
"Men Ogge" Jag biter mig i tungan. "Jag vet att du älskar mig, snälla. Jag älskar dig med. Men du älskar Felix" Jag tar mod till mig. Försöker le lite. Tårar rinner ner för henne kinder. Hon böjer sig fram och trycker sina läppar mot mina.
"Detta ska inte få förstöra våran vänskap" Ler jag mot henne läppar. Bara hon blir glad, bara hon är bra.
"Allt är okej, allt är bra. Vi är vänner. Vi är bästa vänner. Jag lovar" Mumlar jag. 

---Zelda---

Varför har Ogge gjort som han gjorde? Han älskar mig, det vet jag. Oscar öppnar dörren. Jag kollar upp ur boken jag suttit och läst.
"Jag har hört om vad som har hänt" Han sätter sig vid min sängkant. Jag nickar. "Varför gjorde han så?" Frågar jag oförstående medans jag stänger boken. Oscar möter min blick.
"För att han älskar dig, han älskar dig så mycket. Han lät dig gå"