Inre demon

Kapitel 29 - Vad ska jag tro på?

Troy Loun.

Jag ville slå in anisktet på Ames, nej , 'Troy' efter vad han just sagt. 
Ames var Troy. Troy Loun.
Drottningen som ville ha ihjäl mig hette Doria Loun.

Ames var hennes son. Hans smutsiga läppar hade berättat även det för mig och nu andades jag upprört. Försökte trycka ner demonen inom mig, hindra den ifrån att bevisa Ames, Troy, rätt angående sina fördommar om mig. 

"Ames, jag vill att du går. Nu, jag vill att du går nu." En enda, ensam tår rann nerför min kind när jag yttrade orden och äkta smärta syntes i Ames... Troy's ögon. Men jag orkade inte med detta längre, han hade sårat mig för många gånger, svikit mig för många gånger. 

"Aro, nej" hans röst lät snarare besviken än sårad.

"Ames, lyssna här!" det slog mig att jag inte ens borde kalla honom Ames längre, Ames var inte Ames. Ames fanns inte. Allt som var Ames, var en lögn. "Troy. Lyssna nu Troy." sa jag och betonade hans verkliga namn. "Jag vill att du går nu, annars kommer jag bevisa just de fördommar du har gentemot mig. För jag kommer, och jag är nu helt allvarlig" väste jag i en ton så låg att jag nästa skrämmdes av mig själv. Mitt hår började lysa igen och likaså mina ögon, långsamt kände jag även hur blå trådar matraliserades utifrån min hud. "Att skada dig. Jag kommer att attackera dig med allt vad jag är värd och när jag är färdig, kommer du att behöva bäras ut härifrån. Underskatta mig inte, Troy." sa jag med så mycket syra i rösten att Conrad skulle ha darrat. 

 "Jag är inte rädd för dig Aro" viskade han, först med kärlek i rösten. Men nu när jag visste sanning, när jag visste hur mycket av det hans sagt som varit lögner.. Kunde jag inte längre tro honom. 

"Jag sa att du inte skulle underskatta mig" väste jag och såg hur han ryckte till och slutligen släppte sin charad. Hans axlar sjönk en decimeter och han knäppte upp sina händer vars knogar hade vitnat av det trycke han utsatt dem för. Skräcken i hans ögon blev tydlig när en blå tråd började smyga sig emot honom. Den kröp längsmed golvet, nästan elagant. Man kunde tro att den dansade i luften. En vacker vals, ämnad att skada. För skönhet kan vara missvisande, bara se på Ame... Troy. Bara se på Troy. 

"Aro" viskade han, "Nej, gör det inte. Du skulle aldrig..." hans röst darrade och hela hans kropp utstrålade rädsla. 

"Jo, Troy. Jo, det skulle jag" min röst var sorgsen men den vibrerade av kraft. Hela rummet var upplyst av de blåa trådar som omgav mig och Ames ansikte var lika blekt som ett lakan. "Men jag tänker inte" Min röst ekade högt i rummet och de syntes tydligt på Troy att även han skrämdes av den kraft som fick rummet att vibrera. "Gå nu, och kom aldrig tillbaka" Han drog efter andan och tog slutligen ett steg emot dörren bakom mig. "Aldrig" sa jag tyst men hela rummet tycktes viska mitt ord med mig, det gick igenom väggarna och kröp längsmed golvet. 

"Jag visste det" Hans röst var sorgsen, men tydlig. "Jag hoppades att du var värd att älska... Jag ville på något sätt rättfärdiga mina förkastliga känslor för dig... Men du är inte och kommer aldrig vara det Aro, Aldrig" Troy la sin skakande hans på dörrhandtaget och öppnade försiktigt dörren. Han tog ett steg, två steg och sedan var han ute igenom dörren. Med ett gnisel började den glida igen och det sista jag hörde innan den dunsade igen var, "Du är ett monster Aro, du kommer alltid att vara ett monster". 

Jag vet.

Efter att han gått stod jag bara stum och stirrade på dörren i flera minuter, timmar. Jag stod där och bara stirrade på den, dess mörkt svarta struktur etsades in i hjärnan på mig och hela tiden upprepades ordet "Monster" i mitt huvud. Till sist kom tårarna och jag sjönk ihop på golvet, kände hur tår efter tår rann utmed mina kinder. Alla trådarna omkring mig flög vilt i luften, det var nästan som om de speglade mitt inre kaos. Långsamt drog jag mina naglar längs med golvet och kände hur det smärtade i mina fingertoppar. Jag var så trött på allt, så trött. Jag orkade snart inte mer och hela min själv skrek i panik. Jag var inte den rätta personen att rädda världen, jag var inte redo att dö och jag var förrvirrad! Så himla förrvirrad. Jag hade ingen aning om vem jag var... Jag var vilsen. Då dök Luca's ord upp i mitt huvud. Jag var inte tvungen att veta vem jag var, jag kunde själv välja. Jag kunde skriva min egen historia...

Tabula Rasa...

-----------

Jag skrev ett kapitel! Yaay! 
Jag LOVAR också att ni kommer få ännu ett innan veckan är slut! Tror jag har insett att jag mår bra av att skriva! Åh, så underbart! Kram!