Inre demon

Kapitel 2 - Slå ifrån

Tankarna slog runt i huvudet på mig, vad skulle jag göra? Livrädd för vad som skulle kunna hända försökte jag tänka ut en plan, hur kunde jag ta mig ur den här situationen?

Kanske kunde jag använda dem krafter som jag hade fått, och med hjälp av dem rymma. Eller kanske kunde jag klättra ut igenom det lilla fönstret i badrummet... Just som jag var på väg att sätta ihop mina båda idéer till en, gick dörren jag stod lutad emot upp och jag ramlade huvudstupa ut i rummet. Min hand for snabbt upp till mitt ansiktet och min näsa. När jag tog ner handen igen, var det blod på. Förbaskat, svor jag inom mig. Tog mitt blod aldrig slut?

Jag blev plötsligt medveten om tystnaden som infunnit sig i rummet och såg upp. Framför mig stod en kort man med grått hår och såg ner på mig. Hans blick utstrålade allt utom vänlighet, hat var nog en bra benämning. Kvinnan med den pipiga rösten stod bredvid honom och drog kontinuerligt i sin vida blåa kjol. 

"Jag, öh." var det enda jag fick fram medans tanken som gick runt i mitt huvud var att dem måste älska blått på det här stället.

Kvinnan i rummet glodde panikslaget på mig och skakade på sitt huvud.

"Vad ska vi nu ta oss till Conrad?" Skrek kvinnan förtvivlat. Hela hon skakade och hennes långa blonda hår med henne, "Vad nu?" sa hon igen när hon inte fick något svar. Kvinnan kunde inte ens vara i närheten av mannen vid namn Conrad's ålder. Medan mannens ansikte var ihopsjunket var kvinnans livligt, men ögonen bar på en slags trötthet på livet. Dem berättade en sanningen om hur kvinnan mådde, hur trött hon av någon anledning var.

Conrads ansikte bar inte på trötthet, utav var snarare dött på liv. Det enda jag kunde se i honom var något mörkt, hat.

"Jag vet inte" sa Connrad tyst och såg ner på sina händer. "Jag vet inte!" Röt han sedan och vände sig emot mig där jag låg på marken. "Du" började han och spände sina ilsket röda ögon i mig, "Allt är ditt fel, du har skakat hela vår värld! Du är med i varenda tidning. Du och dina lila ögon. Så berätta nu för mig, varför är dem lila och vad innebär det? Vad skiljer dig ifrån oss?" nästan skrek han och andades häftigt.

En strid utkämpades inom mig i det ögonblicket, mitt blod som kände släktskapet och pliktlkänslorna gentemot Dem unika, bönföll mig att berätta sanningen. Medans min demon, hela mitt inre... I kör sa åt mig att hålla tyst. Dem representerade snarare min självbevarelsebedrift. Medans blodet bad, skrek demonen och mitt inre.. Dem kämpade och dem vann. Så jag ljög Conrad rakt upp i ansiktet.

"Jag har ingen aningen om varför" sa jag och den delen var sann, "Inte heller vet jag vad det innebär" fortsatte jag och hoppades att han skulle tro på det. Men blicken i hans ögon sa något annat, dem var arga och.. något jag inte ens hade kunnat sätta ord på. "Lotta, var snäll lämna rummet" sa Connrad och såg på kvinnan som genast böjde ner huvudet och skamset lämnade rummet... utan ett ord. 

"Nu" började Connrad och gick emot mig, "Ska du prata". Jag låg fortfarande kvar på golvet, men såg mig snabbt om i det lilla rum vi befann oss i. Tapeterna var röda och den enda möbeln var sängen jag vaknat i. Åsynen av den gav mig åter spyreflexer som jag knappt kunde blockera.

Golvet var täckt av en mjuk rosa matta som hade hindrat mig ifrån att slå mig ordentligt ännu en gång när jag föll. Men inte ett enda fönster fanns det, ingen flyktväg om jag inte tog mig tillbaka till badrummet... Men så snabb var jag inte. Jag gav upp och skulle just se upp på Conrad när en sko kom farandes emot mig. Han hade sparkat mig, rakt i magen. Jag låg där, naken efter duschen och förlöjligad.

"Ah" var allt jag fick fram och jag kände skammen inom mig, det  var pinsamt. Jag var nedslagen och besegrad, men demonen inombords skrek, bönföll mig att attackera. "Nej" viskade jag till den, "Nej". Ännu en gång kom skon emot mig och träffade mig denna gång i bröstet, jag tappade andan och föll ihop. Sedan blev världen svart.

Jag var 5 år när dem lämnade mig, när dem dog. Hur vet jag inte, varför vet jag inte heller men dog gjorde dem. Mitt sista minne av mamma och pappa är klart som glas, finslipat och perfekt. För det var så dem var mina föräldrar, perfekta och männskliga. Deras demoner vilade lugnt inom dem.

Mitt sista minne utspelade sig mitt i den vackra sommaren, solen sken och blommorna spred sina dofter över hela världen. I allfall såg mitt 5åriga jag så på det. Pappa kom gåendes ut igenom dörren och såg sedan mig och började springa, hans långa korpsvarta hår flög vackert i vinden. Mamma kom gåendes bakom honom bärandes på en bricka med lasange och saft, ropandes att det var mat. Jag log emot pappa som kom och lyfte upp mig och snurrade mig varv efter varv och mitt, istället blonda, hår vinade i den varma sommarluften.

Minnet gjorde ont inom mig, men det gav mig också kraften att öppna ögonen och möta omvärlden igen. Jag såg på Connrads fot som fortfarnande var framför mig, "Redo att prata nu?" sa han lömskt och såg nedlåtande på mig. "Eller ska jag testa lite högre upp?" Fortsatte han och petade på min näsa med sin svarta sko. En lukt av jord och gummi ifrån skon, blandat med blodet som fyllde min nästa startade något inom mig!

Något i mig exploderade och jag kände hur en kraft flödade inom mig, "Du" sa jag och satte mig upp medans demonen inom mig jublade. " Ska aldrig någonsin igen" fortsatte jag och ställde mig upp medans jag såg hur mitt långa hur lyste och yrden kring mig. "Tro att du bestämmer över mig" sa jag lika lugnt men såg hur Connrad plågat föll ner på knä. Demonen inom mig skrek av upphätsning och glädjen över att äntligen få använda sina krafter. "Snälla" gnydde Connrad ifrån golvet, "Sluta" bad han och jag såg hur tårar rann nerför hans kinder när han plågat såg upp på mig.