Inre demon

Kapitel 15 - Samvetskval

Rädsla.

Ilska.

Skuld.

Hat.

Allt detta kände jag när mina ögon långsamt vandrade över ett av dem många gröna papper drottningen hade låtit dela ut. Mina händer var kritvita och fingrarna ritade frekvent på den immiga rutan i bilen.

Mord efter mord, låt oss stoppa monstret! Låt oss möta hårt med hårt! Låt oss... Döda för att få henne att ge sig. Aroma, detta är ett hot. Anländ till Tropas Tower senast imorgon tisdag eller blod kommer spillas. En människa kommer var dag flyga ner ifrån Tropas Tower precis som du flög bort ifrån oss. Men glöm inte att det är omöjligt att flyga! Så ingen av er, varken du eller våra offer, kommer överleva fallet.

Doria Loun

”Aro, lugn andas” viskade Ames lena röst. Han sträckte ut sin hand emot mig och lyfte försiktigt upp min haka. ”Vi grejar det här Aro” sa han bestämt och böjde sig fram emot mig, ”Tillsammans” avslutade han och såg in i mina ögon. Jag skulle kunna drunkna i hans egna skogsgröna ögon, dem var så vackra och rena.

”Okej” andades jag och kände hur snabbt mitt hjärta slog, ”okej”.  Jag lyfte min egen hand till hans kind och strök den leende innan jag lutade mig in för en kyss.

”Nej, nej, nej!” väste taxichauffören ilsket, "Inget kladdande på varandra i bilen!". Generat ryckte jag till och såg förskräckt på honom. "Se inte så förolämpad ut!" skrattade han betydligt vänligare i tonen nu. Han log och hans ljusa hy fick djupa skrattgropar, "Jag ville bara inte se något jag inte borde" sa han och blinkade vänligt till mig. Allt blod i min kropp rusade till mina kinder och jag slog förskräckt händerna för ansiktet. Bakom dem hörde jag hur Ames och chauffören skrattade och kunde inte låta bli att dra på munnen en aning.

"Är vi framme snart?" Frågade jag och försökte andas lugnt. Det var en dum fråga, jag visste exakt hur långt det var till torget men jag ville desperat byta samtalsämne.

"Snart framme" mumlade vår chaufför och blev plötsligt mycket allvarlig, "snart framme" viskade han sedan. 

"Vad heter du?" frågade jag honom rakt ut ifrån ingenting. 

"Vad sa du?!" utbrast han förskräckt och såg bak på mig igenom bakspegeln och hans röda ögon spärrades upp. Själv var jag mycket medveten om att han visste vem jag var, annars skulle han aldrig kört oss. Inte mitt i natten en söndag. Ja, idag var det söndag och därmed två kvällar kvar till den hemska händelsen. Men jag hade en plan.

”Jag frågade vad du hette” svarade jag enkelt och log emot chaufförren. Jag var fortfarande inte van vid alla dessa konstiga reaktioner jag fick ifrån folk som visste vem jag var. Det fanns dem som hatade mig, verkligen avskydde mig som pesten. Men också dem som beundrade mig något otroligt, dem behandlade mig nästan som någon form av gud och det var såväl smickrande som skrämmande. Jag visste inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle hantera det. Och alla dessa människor trodde så mycket på mig! Dem var så säkra på att jag hade alla svaren, när jag egentligen inte hade en aning om hur jag skulle tolka alla dessa frågor som ständigt dök upp. Det hände att människor gjorde som vår chaufför nu gjorde mer frekvent än jag någonsin kunnat gissa. Folk behandlade mig som en gud och dyrkade mig och när jag visade mig som en vanlig medmänniska blev dem helt ställda.

”Jag heter Tom Konkret men kallas Toker” sa chauffören och fnös, ”Fråga mig inte varför. Gammal skit sen skolåren som hänger kvar.” Han skakade på huvudet åt sig själv och hans skalliga hjässa blänkte faktiskt till i ljuset ifrån en gatulyckta.

”Då så Toker” sa jag och la en arm på hans axel. Långsamt vände han huvudet emot mig och såg på mig med en sådan beundran att jag inte kunde låta bli att le ”Tack för skjuten”.

Han bromsade tvärt och vi såg in i en mörk gränd.

”Hur hittade du Toker?” frågade jag Ames senare när vi var ensamma i gränden. Den var väldigt kuslig med riktigt spindelnät intrasslat i alla hörnen och någon svart gegga som rann nerför den röda tegelväggen.

”Det gjorde jag inte” mumlade Ames och jag kunde höra hur hans röst darrade på slutet även om han försökte dölja det. Det här stället skrämde honom om möjligt ännu mer än det skrämde mig.

”Men, hur… Eller alltså hur fick ni kontakt då?” Jag kunde inte hålla inne med den dumma och uppenbara frågan som jag inte ville veta svaret på. Ames vände sig emot mig och tog min hand just som jag klev ännu ett steg och klev på något som knastrade. Sedan föll vi och allt omkring mig blev svart.

---------

Hej mina älskade läsare! Jag fattar inte hur antalet läsare kan fortsätta stiga när jag är så otroligt dålig på att uppdatera, men det gör mig så glad! Som vanligt vill jag be er att gärna kommentera och ge kritik! Egentligen borde jag nu sitta och skriva en uppsats om samhällstrukturer så… vi kan ju säga att ni borde känna er glada att jag dissar (Nej, men vilket ord! Är jag 9år eller? Haha) skolan för er! Japp, jag kommer bli utan framtid.
Men nu ska jag också ge er ett löfte, varje söndag (VARJE) ska jag lägga upp ett kapitel. Eller ja, jag ska verkligen försöka med det. Detta kapitel kommer nog ut idag när jag skriver detta (Måndag) Eller kanske tisdag och på söndag kommer ett nytt.

Återigen, Tack för ni som läser! Totalt nästan 700 stycken…! Fattar ni hur sjukt glad jag är? Jhsjshhsdj, Tack!

Oh.. Btw! Jag känner mig verkligen som om att jag pratar med mig själv, ingen som vill kommentera ens ett litet hej?

Stor puss till er alla ifrån mig!