Inre demon

Kapitel 20 - Tabula rasa.

"Ames! Sa du verkligen vad jag tror att du sa?" frågade jag förskräckt och såg på honom.

"Ja, Jag är helt allvarlig Aro. Speciellt efter att jag sett hur sådana som Conrad kan bete sig!" jag ryckte till vid minnet, jag skulle nog aldrig bli fri ifrån den panik som steg inom mig varje gång hans namn nämndes. Mannen som lämnat mig till doktorn som skurit i mig, mannen som gett mig mardrömmar för all framtid! Mannen som övertalat Ames att... Vänta lite.

"Conrad?! Conrad drar upp en hel del minnen för mig med ska du veta!" Skrek jag plötsligt i hans ansikte och det ekade i grottorna.

"Tysta dig själv Aro!" hyschade Ames och tog ett steg emot mig. Ilsket puttade jag honom bakåt och fortsatte skrika.

"Du hjälpte Conrad! Du sa att du var tvungen! Varför? Jag fick aldrig någon förklaring Ames, varför?" Han ryckte till och under ett kort ögonblick funderade jag faktiskt på att lämna ämnet, ville jag ens veta? Men snabbt bestämde jag mig för att hellre höra en smärtsam sanning, än att leva i ovetande. "Ames, berätta nu" sa jag och min röst visade tydligt på att det var nu eller aldrig.

Ames drog ett djupt andetag och hans bröstkorg höjdes och sänktes under den rosa t-shirten.

"Okej, fine." sa han snabbt och skakade hela sin kropp som för att få bort något ifrån sig själv, skuldkänslor förmodligen. Jag förstod dock inte vilka skuldkänslor det kunde vara... Ames hade tydligt berättat för mig att allt han gjort hade varit för att skydda mig.

"Jag... Aro jag kan inte" viskade han och såg ner i marken.

"Ames för fan, skärp dig" väste jag och såg ilsket på honom där hon stod lutad framåt med slutna ögon, "Och se på mig när du pratar för fan!" skrek jag. Nu var jag arg, om han inte berättade snart kunde detta gå illa. Inte så att jag skulle skada honom, men det skulle ändå gå illa.

"Okej, okej!" suckade Ames och jag kunde se smärtan i hans ögon när han lutade upp huvudet och såg på mig. "Saken är den att jag hade någon annan." Jag kunde inte tro mina ögon, jag bara såg på honom. "Jag hade en annan en tjej alltså, hon heter Johanna. Men det är slut nu, helt slut. Men saken är den att... eller var den att..." han stannade upp och såg nervöst på mig. "Aro?" han uttalade mitt namn försiktigt, som om han var rädd för att skada mig. Idiot.

"Fortsätt" sa jag kort och uttryckslöst.

"Vi gjorde slut, jag och Johanna alltså. Några dagar innan Conrad frågade om jag ville överlämna dig för pengar, eller ja du vet ju. Johanna och jag pratade fortfarande och hon behövde pengar, Johanna alltså Och Johanna sa då att..." Jag bara önskade, att han skulle sluta säga hennes namn. Ames fortsatte prata, han berättade om hur Johanna var i ekonomisk knipa och hur Conrad erbjöd honom massa pengar för att få mig att känna mig lugn i det där rummet och sen hjälpa till att ta hand om mig och allt. Saken är den, att det kanske jag hade kunnat förstå. Inte i det ögonblicket kanske, men kanske hade jag kunnat försöka i framtiden. Men det han sa därnäst var värst.

"Och jag gjorde det för att Conrad lovade att han inte skulle berätta för dig om Johanna ifall jag gjorde det och..."

Ames, stackars Ames. Han skakade av skuld. Jag antar att jag borde känna något mer än ilska... Men det gjorde jag inte. Min demon hejade på den inom mig, förstärkte ilskan och dolde sorgen. Sorgen gjorde mig svag, inte bra!

"Ames" jag klev ett steg närmare honom och tog båda hans händer i mina. Han ansikte mjuknade aningen när han såg det men sedan såg han upp i mitt ansikte och lugnet försvann. "Du offrade alltså mig till Conrad, lät honom göra experiment på mig och hålla mig fastkedjad i ett jävla fängelse till rum..." jag andades tungt nu, försökte hålla rösten stadig, "FÖR PENGAR OCH MITTOVETEANDE?" Jag skrek det sista till honom, sedan sprang jag. Jag bara fortsatte att springa och springa. Långt bort ifrån honom ville jag.