Inre demon

Kapitel 3 - Tomhet och skrämmande kraft.

"Nej, jag vill inte prata om det" mumlade jag ännu en gång till den korta blonda sjuksköterskan som stod bredvid stolen jag satt i.

"Men miss Tulip" började hon igen. "Jag tror verkligen att det skulle kunna hjälpa oss att förstå dig bättre. Jag menar..." Hon vågade inte se mig rakt i ögonen utan flackade hela tiden med blicken. "Du... ja, du är ju.." Hon drog ett djupt andetag, "du är ju inte vanlig direkt". Jag fnös ilsket till henne, "Det säger du inte!" sa jag och såg henne djupt i ögonen. Hon ryggade bak men kunde inte slita blicken ifrån min, varken jag eller min demon lät henne.

Ännu en gång jublade demonen inom mig och jag kunde inte låta bli att le när jag kände glädjen den utstrålade. "Nu" sa jag lugnt och såg in i hennes röda ögon, "Ska du sluta ställa frågor. Du ska gå ut härifrån och du ska säga till alla att du inte fick ur mig någon information." Jag pausade och drog ett djupt andetag, kände kraften flöda genom mig. "Du ska övertyga dem om att det lönlöst att fortsätta försöka och du ska släppa ut mig ifrån det här jäkla rummet. För om du inte gör det..." började jag och kände hur mitt hår återigen började lysa, "Så svär jag att jag tar mig ut endå och ni vet mycket väl.. att jag klarar det utan problem." avslutade jag och släppte hennes blick.

Men hon stod kvar och såg på mig, "GÅ!" skrek jag. "DU ÄR FRI, BARA GÖR SOM JAG SA" fortsatte jag aningen panikslaget när jag såg hennes glasartade blick. Kvinnan skakade förvirrat på huvudet och såg ut som om hon vaknade ur en trans, vilket jag till min förskräckelse insåg att hon faktiskt gjorde. Tillsist vände hon sig i allafall om och lämnade rummet.

Mina händer skakade, trots detta kunde jag inte låta bli att känna mig lycklig. Demonen inom mig var verkligen överlycklig, den hade fått kämpa. Var det egentligens så illa? Kunde jag inte inte låta bli att fråga mig själv, jag hade ju faktiskt bara räddat mitt liv med Conrad och samma sak mer Kevin. Sköterskan visste jag inte hur jag skulle förklara för mig själv, hur jag skulle ursäkta och bortförklara. Just som paniken steg inom mig såg jag en papperstidning ligga på ett litet träbord bredvid mig. Rummet må ha varit litet med sina enda två möbler och det spegelfönsteret som var genomskinligt på andra sidan, men i den sekunden känndes det mikroskopiskt.

Framsidan av tidningen bestod av en bild på mig,  endast en bild på mig. Den var ifrån förra året, när jag hade blivit förtrollad av den vackra sommaren och tagit med mig kameran ut i solen för att fota. Jag log med mina fylliga läppar som på bilden var sminkade med illrött läppstift. Mina ögon lyste av glädje och ovettande medans mina mörka ögonfransar vackert ramade in dem. Alla mina frisörer genoom åren hade förundrats hur jag kunde ha mörkt bruna ögonfransar och ögonbryn medans mitt hår alltid hade lyst platina blont. Ingen hade trott på att dem båda var äkta. Mina ögon var blåa på bilden, som alltid. Jag läste texten under och satte nästan i halsen. 

Monster eller hjälte?

Vi ger dig allt om den mystiska flickan!

Sidan 7-10.

Panikslaget bläddrade jag fram till sidan 7 och började förskräckt läsa.

Hon har både helgonförklarats och satt skräck i vår värld! Vi har pratat med de få vänner vi lyckats hitta till den unga kvinnan! "Hon var alltid underlig" berättade Amelia, Aromas kamrat ifrån högstadiet. 

För er som lyckats undgå det senaste dygnets nyheter så har en ny flicka anslutit sig till dem unika, inget underligt med det tänker troligen många av er! Men sanningen är att något lika förbryllande som detta aldrig förr har inträffat! När Aroma, 17:26, (svesk tid) igår (tisdag), var ute och gick föll plötsligt Kevin Romb ihop framför henne i gräset! 

"Det var fruktansvärt!" Berättar Olga, två barnsmamma som befann sig på platsen. "Vi såg den stackars pojken falla ihop och sedan såg vi hur Aroma gick fram till honom, ner på knä..." Sedan kunde tyvärr inte Olga fortsätta berätta då hon föll i djup gråt. 

Vad skulle jag ta mig till? Jag utmåldes som ett monster! Tänkte jag panikslaget och fortsatte läsa. 

Aroma blev straxt upphämtad utav folk ifrån Dem unika men innan hon fördes ifrån platsen gjorde man en traditionell undersökning av henne, och såg såmåningom efter i hennes ögon! Man upptäckte då att dem lyste stark i lila, ett mysterium för människor såsom dem unika!

Många tror att Aroma är farlig medan ett lika högt antal tror att hon kommer att utföra stordåd! 

"Jag tror att detta är en ny start för världen" skriver Tom Yuo på sin blogg medan hans bror, Robert Yuo, utalat sig och sagt att,

"Vi gör gott i att akta oss för denna främmande ondska, hon är uppenbarligen ett påfund ifrån djävulen!". 

Vem som har rätt får tiden utvisa!

Känslorna, allt inom mig.. Var en enda röra. Hade jag verkligen gjort allt detta? På två dagar hade jag nu mördat en man och försatt en annan i tillfälig koma. Minnena fick mig att rysa och tänkta tillbaka på Connrad, uppleva allt det hemska igen.

Connrad såg på mig med sina röda ögon som nu endast utrsålade smärta, kanske även rädsla. "Vad gör du?" tjöt han och svettpärlorna fortsatte att bildas i hans ansikte. "Du verkar väldigt besatt av vad jag gör" svarade jag och kände hur styrkan flödade genom min kropp och ända ut i mina fingertoppar. Prövande sträckte jag fram min hand emot Connrad vars hela kroppshydda skakade mer och mer ju närmare jag kom. "Snälla" stönade han, "Jag klarar det inte".

Jag stannade inte till en sekund utan fortsatte bara att röra mig emot honom. Panikslaget började Connrad krypa bort ifrån mig, hans tänder hackade och hela han skakade förtvilat. "Nej" var det enda ord han fick fram. Nu rann tårarna ner för hans ansikte och beblandades med svetten. Trots detta fortsatte jag att närma mig honom medans jag återigen kände demonens jubel, sedan nuddade min hand vid Connrad och.. En smäll så kraftig att allt i rummet skakade uppstod!

Den rosa mattan, ändrades framför mina ögon. Från rosa till röd, medans Connards kropp.. Gick ifrån röd till vit, när blodet lämnade honom. Allt i rummet var förstört, utom jag. Jag stod kvar på samma ställe som innan. Fri ifrån fläckar och fri ifrån skuld.

När sjukpersonalen 1 timme senare bekräftade att Connrad var i koma och inte död.. Kände jag inte lättnad. Jag kände inte ångest. Jag var tom.