Jag flög, eller föll kanske var ett mer exakt ord. Jag föll. Doria Loun hade rätt, jag kunde inte flyga. Ingen kunde flyga, det ända folk gjorde var att falla. Hela tiden, dagarna i ända. Jag hade lyckats hålla mig stående länge nu, väldigt länge! Men nu föll även jag och likaså gjorde Ames, även han föll och föll. Jag hörde hans skrik bredvid mig, högt och panikslaget. Vilken man, suck. Själv var jag tyst, väldigt tyst. Jag skulle faktiskt vilja säga att jag var dödstyst, ganska ironiskt när jag föll emot min möjliga död, jag vet. Men det gick inte att förneka, vad som skulle komma att möta mig... det visste jag inte. Men något var det. Kall stenhård betong? Nylagd varm asfalt? En stinkande kloak? Möjligen skulle vi kunna stryka den där kloaken för jag kände ingen doft, i alla fall ingen äcklig. Jag kände en doft av blommor nästan, kunde det ens vara möjligt? Blommor? Jag föll ju emot min möjliga död och den lukta blommor? Rosor till och med.
"Booom, tyaka. Booom, tyaka" hörde jag plötsligt hur det skreks, eller snarare sjöngs. Med en röst som bara kunde beskrivas som ilsken, men den var också vacker det var ett som var klart. Plötsligt började jag skymta ett ljus under mig, ett grönt ljus. Eller nej, ett rött. Jag vet inte om det var mitt sinne som svek mig, men jag kunde inte med säkerhet avgöra vilken färg det som fanns under mig hade.
Marken under mig kom närmare och närmare medan min skräck skrek inom mig, den växte nu kraftigt och skulle nog aldrig ge sig. Men jag vägrade skrika, ingen skulle få se min rädsla.
Och sen slog jag i marken, hårt. Nu är det ute, tänkte jag. Nu är jag död.
Men sen... Flög jag upp igen och slog i marken igen. Sen började marken liksom gunga och jag slog upp mina ögon vilka jag omedvetet hållit stängda och vaknade upp till ett jubel.
"AROMA, AROMA" skrek dem i takt, alla människor. Och det var många! Jag kravlade mig klumpigt upp i sittande ställning i det nät jag nu såg att jag hamnat i och såg ut över hopen av människor. Dem var så många! Vi var i ett rum som såg ut som en gigantisk grotta, den hade säkert storleken av 4 fotbollsplaner om inte större. Och människorna jag såg... dem var så unika. Jag hade aldrig förr sett några som dem. Deras hår hade alla möjliga färger, en del hade grönt hår medan andra hade rosa. Vissa människor hade hår med svarta taggar i och andra var helt rakade på huvudet. Aldrig i mina vildaste fantasier ens hade jag kunnat föreställa mig en liknande hop med människor.
"Aro?" hörde jag Ames röst bredvid mig. Chockade vände jag mitt ansikte emot honom och log.
"Dem är snälla Ames" sa jag med säkerhet i rösten. "Dem är det" och mina ord var inte en lögn, för när jag såg ut över alla dem människor som stod nedanför oss i nätet, såg jag leenden i deras ögon. Jag såg ett hopp.
En vacker man vandrade fram emot oss, han hade rött hår och isblåa ögon. Han bar ett åtsittande blått linne med en kavaj över samt ett par svarta byxor som smet åt omkring hans korta ben. Inte ens min demon bad mig att skada honom, den kände förmodligen samma lugnande känsla som jag vid åsynen av honom.
"Välkommen" sa han med en klingade röst som fick dem som sjöng att tystna och likaså ropen som fortsatt skalla. "Till Rokisia" han log när han sa det och sträckte fram sin hand emot mig. Oförmögen att tala i hans närhet sträckte också jag fram min hand, den såg patetiskt liten ut i hans enorma men jag kramade den tillbaka.
"Eric" förkunnade han och såg mig i ögonen där jag satt på knä i det becksvarta nätet, "Eric Wero". Han fortsatte att le emot mig och när jag äntligen fick mål munnen log jag tillbaka medan jag svarade.
"Jag antar att du redan vet vem jag är med tanke på det välkomnande jag fick" sa jag och fnittrade. När jag var så lycklig började mitt hår plötsligt lysa och även mina ögon. Eric ryckte bakåt och släppte min hand medan hans stirrade på mig och hela salen höll andan.
"Nej, nej!" viskade jag men jag tror alla hörde paniken i min röst. "Jag ska inte skada er!" Jag var inte arg, inte heller min demon men av någon anledning lös ändå mitt hår.
Eric nickade emot mig och log, om än nervöst.
"Du förstår Aroma" ekade hans ljusa röst medan han vände sig om och såg ut över folkmassan, "vi här i Rokisia har följt din resa enda sedan Kevins död" förkunnade han och det ryckte till i mig vid minnet. Det var länge sedan jag förvandlats och tagit Kevins liv, men minnet gjorde fortfarande ont i mig. "Därför att vi stöttar dig". Chockad vände jag mig emot honom, samtidigt som jag kände ljuset i mina ögon tillta i styrka.
"Vad sa du?" frågade jag förskräckt.
"Vi stöttar dig!" skrek han och alla började jubla.
Ames kröp fram till mig och tog mig i handen. Jag hoppade till då jag glömt var han var och hörde sedan hans röst i mitt öra.
"Stöttar dig i vad?" viskade han.
"Ingen aning" svarade jag förstummat.
-------------------------
Vill skicka en hälsning till "Ellinor12" som faktiskt kommenterade förra kapitlet, en eloge till dig! Samt till min trogna kommentator "loove5"! Kram!
Och till alla ni andra som läser... KRAM!
YOU ARE READING
Inre demon
Fantasy- När hela ditt inre ber dig att göra fel... Har du kraften att ändå göra rätt? Då och då dör en människa, Faller livlös till marken. Om du i denna sekund ser dig omkring.. Kan du komma att se hur en annan människa sluter ögonen och börjar skaka. Nä...
