"Aroma" sa Conrad och såg på mig, "jag ber om ursäkt" mumlade han och jag kunde känna hatet som sipprade ut ifrån honom.
Jag hade suttit på min säng i mitt rum och borstat håret, i lugn och ro när Conrad kom in på uppdrag av drottningen. Som jag var säker på hade bett honom mot sin vilja.
"Du ber om ursäkt?" hånade jag honom, "ge mig en anldening till varför jag skulle tro på det?" frågade jag och såg kritiskt på honom.
"Det är ingen hemlighet vad jag tycker om dig, Aroma" väste han. Jag slängde bak huvudet och skrattade åt honom.
"Desamma" sa jag likgiltigt.
"Trots detta faktum" skyndade sig Connrad att säga, "kommer hela folket att hata mig om jag inte ber dig om ursäkt" sa han och såg på mig med ett motbjudande ansiktsuttryck.
Jag reste mig och gick sakta med ena foten framför den andra emot Connrad och ställde mig framför honom, såg upp i hans ögon. Vägrade att vika undan med blicken och log emot honom.
"Förberedd dig då på hatet som komma skall" sa jag lugnt och vände mig sedan om. "Lämna mig nu tack" sa jag kort och hörde Connrad dra efter andan.
~
"Åh!" klagade jag för Ames, "jag orkar inte med detta tjat ifrån Connrad!" suckade jag och såg ut över mitt rum som var fyllt av blommor och choklad.
Ames skrattade som vanligt bara och log smått emot mig, hans hand fortsatte att pilla med mitt hår. Något som hade blivit till en sort vana, jag låg i hans knä och han pillade med mitt hår.
"Skratta inte åt mig!" sa jag envist men kunde inte låta bli le när jag hörde han vackra skratt. "jag hoppas verkligen att du skrattar med mig och inte åt mig!"
"Både och" sa han lugnt och log, "Hur kan man inte?" avslutade han sedan och log igen.
"Conrad kom och pratade med mig imorse" sa jag och såg plötsligt allvarligt på Ames som genast fick en klarare blick och såg ner på mig.
"Hotade han dig?" frågade Ames och hans röst blev aningen mörkare, nästan som om han kände en sorts hat gentemot Conrad.
"Nej, det har han inte gjort sedan innan mötet för 4 månader sen, men det var något med honom..." Jag såg på Ames och kände mig aningen dum. Jag hade ju faktiskt ingen aning om varför Conrad hade verkat ... underlig? Kanske var det bara mitt intensiva hat gentemot honom som påverkat mitt omdöme.
"Vad menar du?" frågade Ames och jag kunde inte låta bli att beröras av hans ärliga oro.
"Nej, inget" sa jag snabbt, "Jag fick en dålig känsla bara" skyndade jag mig att säga. Han såg tveksamt på mig men nickade.
"För nu" sa han bestämt, som för att bevisa att han inte skulle glömma detta i första taget.
~
Sida efter sida med tapeter fanns det i boken, men jag var inte intresserad av en enda. Jag hade bott i detta slitna rum i snart fyra månader, letat i samma katalog lika länge och dessutom väntat nästan lika lång tid på att rådet skulle ta ett beslut.
Deras egen åsikt om mig var självklar, i allafall drottningens. Hon avskydde mig verklig som pesten och skulle mer än gärna ha mig utesluten ur rådet. Jag visste inte varför hon inte bara fick det gjort men borde kanske bara glädjas utan att klaga.
Jag satt fortfarande i min säng, nu utan Ames knä som kudde. Det kändes tomt utan honom, men samtidigt njöt jag av ensamheten.
Ibland kunde det kännas som om alla hade varit på mig sedan dagen jag anslöt mig till dem unika och jag kunde inte se varför. Visst förstod jag att dem blev skrämda... men jag var inte elak!
Och Connrad! Allt han gjort, alla hans otolkbara gester!
-Det oidentifierbara uttrycket när han skickade ut kvinnan första dagen.
- Hans rädsla för mig.
- Trots rädslan.. trotsade han mig.
Mitt i mina ilskna tankar gick något upp för mig... Han hade testat mig...!
- Han bad mig att tortera folk införförhör om svek gentemot den unika.
- Hans leende när jag sa nej.
- Hans halvdana ursäkt och den konstiga känsla han gav mig...
Samtidigt hatade drottningen mig... medan folket skyddade mig....
Rådet ville bli av med mig, men kunde inte! Därför att med all publicitet jag fått skulle folket direkt bli misstänksamma! Dem hade hela tiden velat ha livet ur mig! Men jag hade lyckats få folket på min sida och därmed kunde dem inte vårdslöst mörda mig!
Hur skrämmande allt detta än var... så var jag glad att ha svar. Plötsligt kändes allt glasklart!
Conrad hade lett för att han vetat att något ont väntat mig! Han hade bett om ursäkt för att inte verka skyldig...
Och nu.. skulle dem göra sig av med mig ändå!
Jag kände paniken gripa mig just som världen blev dåsig och jag sömnig... just som rök väller ut ifrån ventilationen. Mina ögonlock blev tyngre och tyngre medens jag sakta förlorade mitt medvetande. Det sista jag hörde innan jag somnade var Conrads röst.
"Dags att göra vad som borde blivit gjort från början"
ESTÁS LEYENDO
Inre demon
Fantasía- När hela ditt inre ber dig att göra fel... Har du kraften att ändå göra rätt? Då och då dör en människa, Faller livlös till marken. Om du i denna sekund ser dig omkring.. Kan du komma att se hur en annan människa sluter ögonen och börjar skaka. Nä...
