Inre demon

Kapitel 10 - Ännu en överraskning.

Jag ställde mig upp först långsamt för att sträcka på mig, vred på mina vrister och handleder där kedjorna suttit. Men jag vågade inte se på dem, var för rädd för vad jag skulle komma att upptäcka. Smärtan var intensiv men inte outhärdlig så jag tog till min vanliga taktik och drog ett djupt andetag.

Jag vred huvudet åt höger och såg på doktorn som satt på golvet och stirrade på mig. Hans ansikte var blankt av svett och läpparna darrade, men hans ögon såg rakt på mig. Ilsket men bestämt, det intensivt röda skrämde mig mer än vad mina egna lila gjorde när jag såg mig själv i spegeln.

"Hur?" frågade doktorn och jag kunde höra rösten skära sig på slutet. Jag tog ett steg emot honom i mina slitna kläder och såg hur en rysning for över hans kropp. Jag skrattade och hörde själv på rösten hur svag jag lät, så jag blundade ett ögonblick och kallade på min demon.

Kraften var överaskande och extrem när den kom, chockerande och ljuvlig. Den flödade igenom mig, ut i armarna och ner i benen. Det var som solljus inom mig och jag kände hur en värme la sig runt mitt huvud och förstod att mitt hår nu lös. 

Fortfarande med stängda ögon började jag tala, kände hur en kraft flödade tillsammans med orden, förenades med dem.

”Jag vet inte” svarade jag och kände hur golvet vibrerade av kraften, ”Min demon är stark” förkunnade jag och kände ett uns av stolthet. 

Jag öppnade ögonen utan att först veta vad det var jag såg. Hela rummet var fullt av små blåa trådar som lyste och avgav ett starkt sken i hela rummet. Trådarna var snirkliga och såg nästan ut att ha liv, dem var vackra och på något sätt… Skrämmande. 

”Vad i hela…?” hördes doktorns röst ifrån andra sidan rummet. Jag såg honom i ögonen och önskade att jag kunde binda för munnen på honom.

I samma ögonblick som tanken kom till började alla trådarna röra sig emot min brits och dess kedjor. För chockad för att göra något såg jag bara på när dem bar de tjocka silverlänkarna emot doktorn och slöt dem runt hans huvud och drog åt tills han särade på läpparna så dem kunde nästla sig in emellan.

Jag vände mig om och sprang emot den stora dörren i plåt och slog hårt på den gång på gång utan att den rörde sig en enda millimeter. 

”Jag vill ut!” Skrek jag och kände paniken växa i mig, något var annorlunda emot förut! Jag kunde saker jag inte kunnat förr, trådarna hade något med mig att göra… jag bara visste det. 

~ Ames ~

”Det räcker!” Skrek jag högt och såg hur hela gruppen rykte till. ”Jag tänker inte göra som ni ber mig längre! Jag trodde att jag skulle kunna låtsas längre men…” Jag höll huvudet högt och log emot dem, ”Jag älskar Aro för mycket för att låta henne genomlida detta längre!” Skrek jag och sprang ut ur rummet.

”Låtsas?” Hörde jag Conrad väsa bakom mig.

~ Aroma ~

Jag satt ensam precis utanför anläggningen, gömd i en stor bur som de blåa trådarna skapat åt mig, dem skyddade mig. Jag tryckte ner händerna i en stor vattenpöl och såg hur det bäcksvarta vattnet färgade mina fingrar. En doft av regn låg i luften och dimman låg tjock längd med alla dessa mörka gränder, hade det inte varit för mina blåa trådar skulle jag ha varit blind.

Mina naglar var skrapade och smutsiga, men händerna hela tack vare min demon som skrek inom mig. 

”Jag har ju i alla fall dig” suckade jag, ”Jag har ju i alla fall kraften” fortsatte och kände hopplösheten skölja över mig. En del av mig kunde i alla fall få vara lycklig, tänkte jag och lät demonen lyfta upp allt vatten ifrån marken och själv log jag mitt i all misslycka.

”Aro” Hördes en mörk röst bakom mig, ”Aro?” fortsatte Ames och jag kunde inte hjälpa att alla fjärilar i min magen började kriga vid ljudet av hans röst. 

Jag vred långsamt huvudet åt hans håll och log, han var lika vacker som alltid. Det hade börjat regna så droppar rann nerför hans kinder och klistrade hans hår emot pannan, han hade aldrig varit mer perfekt.

”Du svek mig” sa jag sakligt och försökte undertrycka alla dem känslor han väckte inom mig. 

Hans ansiktsuttryck ändrades direkt och blev mycket allvarligt. 

”Nej, aldrig Aro” sa han bestämt, ”Allt var för att rädda dig, allt. Jag var tvungen att göra på detta sätt” förklarade han och granskade mig.

Jag vet att jag inte borde lita på honom, men det gjorde jag. Jag reste mig upp och gick emot honom, lät vattnet falla till marken och öppnade en ingång till min skyddande bur.

Just i det ögonblicket kom Conrad utstormandes med en stor rostig kniv i vänsterhanden. Ilsket sprang han emot Ames och begraved kniven i honom.