Gör mig hel

26. Hallucination?

Efter en stund reser jag mig upp, och går flåsande tillbaka till byn. Ignorerar alla som stirrar, och går rakt fram till Nathan.

"Berätta vad som pågår med mig, nu", befaller jag med hård röst. Han vet något om mina krafter som han inte berättar, och efter vad som precis hände vid sjön kan det vara vad som helst.

"V-vad menar du?" Säger Nathan och ser väldigt förvirrad ut.

"Du vet vad jag menar", svarar jag vasst, och rösten bryts i mitten. Han ger mig en allvarlig blick.

"Stephanie, hur mår du egentligen?"

"Hur jag mår? Är det verkligen allt du kan säga?" Fräser jag tillbaka, något otydligt eftersom min underläpp darrar så.

"Men, vad har hänt?" Frågar Nathan och ser bedjande på mig.

"Jag-jag fick precis en..." Hur förklarar man vad jag precis var med om? "...syn." Säger jag tillslut.

"En syn?" Upprepar Nathan med en snopen min.

Ja", säger jag, och lägger armarna i kors över bröstet.
Då överraskar han mig totalt genom att ta tag i min arm med en orolig min.

"Menar du verkligen en syn?" Upprepar han, och jag nickar.

"Kom", säger han kort, och utan att vänta på svar drar han mig med sig.

Jag låter mig dras med fram till Keans hus. Väl där släpper Nathan min arm, och smäller upp dörren, och klampar in. Varför är inte dörren till klanens ledares hus låst? Vore det inte lätt att smyga in och mörda honom då? Det måste jag komma ihåg att fråga Nathan om senare, när han slutat vara knäpp. Jag märker att Nathan redan försvunnit in i huset, och skyndar efter honom.

"Kean?!" Hör jag honom vråla, och följer ljudet.

"Kean!?" Ännu en gång. Jag ser Nathan stå i köket, och strax efter hörs fotsteg komma nerför trappan.

"Vad är det frågan om här egentligen?" Frågar Kean när han kommer in, och ser ursinnig ut.

"Hon ser syner nu", säger Nathan och pekar på mig. "Det ska väl inte Curantis kunna?"
Keans arga min försvinner, och ersätts med en bekymrad. Han går fram till mig, och sätter försiktigt handen på min axel.

"Stephanie, kan du berätta vad du såg?" Frågar han med förvånansvärd len röst, och jag nickar.

"Det var en by eller stad, jag är inte riktigt säker, som blev attackerad av Ismaels svartklädda krigare", säger jag.
Kean rynkar på sina buskiga ögonbryn.

"Ge mig mer detaljer", ber han.

"Öh..." Säger jag och försöker tänka efter. "De som blev anfallna, deras ledare tror jag att det var, hade ett stort brunt skägg. De hade blåa sköldar."
Kean ser misstrogen på mig.

"Är det allt?" Frågar han irriterat.

"Öh, nej", säger jag en aning förläget, "de som blev attackerade, deras försvarsuppställning. Först män med spjut, bakom dem bågskyttar och bakom dem män med svärd."

"Åh", säger Kean, och han och Nathan utbyter en blick.

"Vad?" Frågar jag.

"Vi vet vilken by du såg bli attackerad - den tillhör vår klan - och jag tror att det var en riktig syn, given till dig från elementen av en särskild anledning. Har du någon aning om när den här attacken kommer ske?"
Finns det fler byar som ingår i vår klan? Åh, men såklart det finns, med bara tre klaner och ett helt lands invånare kan de ju inte alla bo tillsammans. Och vad sa han sen, att jag skulle veta när? Jag stirrar misstroget på honom. Hur ska jag kunna veta det? Jag såg inget datum i hörnet av min syn precis, och det fanns inte...

"Om två veckor."
Orden flyter ut mellan mina läppar innan jag ens förstår att jag har öppnat munnen. Jag har ingen aning om hur jag kan veta det, eller om det ens är rätt.

Men Kean nickar bara, och säger med lugn röst; "Bäst att du går hem och packar Stephanie, vi reser imorgon och kommer vara borta länge."

// Förlåt för så seg uppdatering. Tappade skrivarlusten, och visste inte riktigt vad jag skulle göra med den här berättelsen. Men nu är jag tillbaka och ska försöka uppdatera oftare ;)
Poss poss