Gör mig hel

28. Adjö

Två sköna linnen, en skjorta, en långärmad grå tröja och ett par extra byxor är allt jag ska ha med mig när det gäller kläder.

I ett sidofack lägger jag ner min tandborste och en tandkrämstub i en plastpåse, och i samma fack lägger jag även ner en fickkniv som jag fick när jag var tio av mamma. Där finns tre knivar - olika vassa -, sax, pincett, kapsylöppnare och en tandpets-liknande sak fast i metall. Om man tänker efter så hör den nog hemma i en tortyrsal... Bortsett från alla vapen finns där även en pytteliten ficklampa som inte lyser så brett, men är dock väldigt stark. När jag fått ner lite andra troligen användbara saker sätter jag mig ner på sängen.

Jag suckar djupt och inser plötsligt att det här kan vara sista gången jag ser det här rummet. Idag kan vara sista dagen jag träffar mina föräldrar.
De tankarna gör mig så sorgsen att varma tårar trycker mot ögonen och hela ansiktet blir varmt. Jag snörvlar till, och blickar flera gånger snabbt för att hindra tårarna från att falla. Nu måste jag ta mig samman. Är jag nu verkligen Curantis som ska hjälp den stora krigaren Bellator att döda en maktgalen man och återföra friden till ett helt land så kan jag inte sitta och gråta på min säng.

Jag går långsamt nerför trappan, och sveper noggrant med blicken över huset. Jag har inte bott här tillräckligt länge för att älska det, men nu upptäcker jag hur ont det gör i mig att behöva lämna det så länge. Kanske för gott. Jag kan höra mamma stå och nynna i köket, och nya tårar hotar att rinna över. Hur konstig och pinsam hon än kan vara så älskar jag henne, och det slår mig nu hur sällan jag har sagt det till henne.

Särskilt inte på sistone sedan vi började förbereda flytten. Jag har varit så sur, oförstående och otacksam. Hade jag kunnat gå tillbaka så skulle jag ändra på det, se till att hon visste hur mycket jag älskar henne varje dag.

"Mamma?" Säger jag försiktigt och ställer mig i dörröppningen till köket. Hon vänder sig hastigt om så att hennes blonda hår flyger.

"Ja älskling?" Hon ler varmt mot mig, och något inom mig brister. Jag nästan kastar mig i hennes famn och borrar in näsan i hennes nyckelben. Hon behöver backa ett steg av tyngden från min kropp, och hennes bröstkorg rör sig häftigt när hon skattar.

"Men lilla gumman, vad är det?" Frågar hon förvånat. Jag snörvlar till och kollar upp på henne.

"Jag bara... Jag älskar verkligen dig. Jag vet att jag inte säger det ofta, men det gör jag. Älskar dig alltså", jag känner en rodnad på mina kinder, att förklara mina känslor för folk har aldrig varit min grej.

"Jag älskar dig också!" Utbrister mamma och överöser mitt ansikte med kyssar.

"Pussa på pappa, Anna och Leo från mig ikväll", säger jag, och drar mig långsamt ut ur hennes kram.

"Absolut gumman", svarar mamma då jag går fram till kylskåpet. Jag tar ut två vattenflaskor, och tar ett äpple från fruktskålen som jag stoppar ner i ryggsäcken. Den är proppfull nu.

"Hejdå", säger jag slutligen, och går till dörren.

"Hejdå, vi ses imorgon!" Ropar mamma tillbaka.

"Jag hoppas det", viskar jag så tyst att hon inte kan höra det, och stänger sedan dörren om mig.

Jag torkar bort en tår som letat sig ner till näsan, och kollar sedan upp. Nathan står och väntar vid grinden. Hans bruna hår är rufsigt av vinden, och axlarna tyngs ner av en ryggsäck. Jag vänder mig om med ryggen mot honom och tar god tid på mig att låsa dörren så att jag får tid att torka tårarna och ta mig samman.

"Hej", säger jag. Han nickar.

"Vad händer nu?" Frågar jag och knäpper jackan.

"Vi går tillbaka, och sedan reser vi med en grupp krigare för att hjälpa klanens byar", svarar Nathan. Utan vidare börjar vi gå bredvid varandra.

// Kanske lite tråkigt kapitel, men i nästa blir det fart ;)