Gör mig hel

11. Vad händer?

Under några få sekunder, vilka känns som en hel evighet, är världen bara suddig. Starka färger överallt som smälter samman runt omkring mig. Sedan, innan jag hinner fundera över vad som händer, slår mina ben i marken med en sådan kraft att jag ramlar omkull.
Fortfarande med grenen i hand ser jag mig omkring.

Jag befinner mig i en liten glänta med mörkgrönt gräs, omringat av buskar, och bakom dem träd. Det är definitivt inte samma glänta som jag var i innan, den här har mycket mer liv i sig, och träden runtomkring ser annorlunda ut.
Det är fint här, men jag känner mig så vilse. Inte bara för att jag inte känner igen mig, utan jag känner mig även vilse i mig själv, i omöjligheten i vad som just hände.
Jag vänder mig sakta om, livrädd för att träden ska vara borta, men de är som tur är kvar och bildar samma öppning.

Nej, portal borde man nog kalla det, eftersom jag helt klart inte är kvar i samma glänta som innan.
Om jag kommer hit genom portalen, kan männen också göra det?
En rysning åker genom min ryggrad och jag springer fram till närmaste buske. Jag hör en duns bakom mig, och då bokstavligen dyker jag in bakom busken. Med hamrande hjärta iakttar jag de båda männen som svärandes ser sig omkring.
De letar efter mig.

"Vart gick hon?" Frågar den ene med mörk röst.

"Vet inte...", säger den andra och suckar. "Hon var jävligt snabb, jag trodde att vi skulle kunna ta fast henne direkt." Jag känner ett litet sting av stolthet, så lätt ger jag inte upp!
Den ena sätter sig på ett knä och låter handen stryka över marken.

"Jag... Jag tror hon gick hitåt", säger han sedan, och pekar lite till höger om busken som jag gömmer mig bakom. De sätter av, och springer som tur är förbi mig och fortsätter bort.

"Vilka var det?" Hör jag någon säga från gläntan, och jag stelnar till. Rösten är väldigt mjuk och vacker, samtidigt som den är maskulin.
På något sätt låter den bekant, men jag kan inte placera den någonstans.

"Vet inte, men det såg ut som att de letade efter något", svarar en mörkare röst, som låter äldre.

"Det måste iallafall varit Vergolier, inga andra kan komma genom portalen hit, eller hur?" Aha! Portal, visste väl att det var en portal.
Men vänta, vad var det andra han sade, Vergoger? Vergolker? Nej, jag kommer inte ihåg.

Jag tar ett djupt andetag, och tittar sedan upp över busken, men jag är noggrann med att fortfarande förbli dold. Omöjligheten i det jag ser får mig att tappa andan, och utan att tänka mig för ställer jag mig upp.

Det är Nathan.

Det var därför rösten kändes bekant, jag känner ju honom. Eller, gör jag verkligen det..?
Mannen som går bredvid honom är äldre, med svart hår, och en mustasch i samma färg, och hans kropp är byggd med muskler överallt. Synen av honom skrämmer mig lite.

"Stephanie?" Ljudet av Nathans röst får mig att vakna till liv, och jag ser att han ögon är stora som pingisbollar av förvåning. "Vad gör du här?"
Vad jag gör här? Vad gör han själv här,
pratandes med värsta muskelknutten?

"Vad händer, Nathan? Vad är det här för ställe, och... Varför är du här? Vem är han, och vilka var de som jagade mig?" Frågorna bara öser ur min mun, och Nathan får ett väldigt förvirrat ansiktsuttryck.

"Stephanie..."

"Och vad är en Vergolmer?" Avbryter jag honom.

"Vergolier? Det är... Alltså..." Han kliar sig i nacken, tydligt illa till mods. Jag går fram till honom och den andra mannen som är knäpptyst och bara stirrar på mig, men ser till att hålla lite avstånd till dem ändå.

Jag försöker spänna blicken i Nathan, men jag är så skräckslagen så det fungerar inte så bra.

Jag har så många frågor, och svaren står här framför mig och kliar sig i nacken. Att slå till honom hårt i huvudet med grenen jag fortfarande håller i känns väldigt lockande, och jag måste bita mig hårt i läppen för att inte göra det.

"Nathan, vad är det som händer?" Frågar jag med skärpa i rösten. Han kollar vilset på mannen bredvid sig, som nickar stilla.

"Det är dags", säger han sedan med sin mörka röst. Dags för vad? Ska de döda mig?
Nathan suckar, och tar ett mjukt grepp om min handled.

Han leder mig varsamt en bit bort, till gläntans ena utkant.

"Um, jag vet inte hur jag ska börja..." Han kliar sig i nacken ännu en gång, vilket gör mig lite irriterad.

"Börja med att förklara vad en Vergoliner är", säger jag något bestämt, och slänger ifrån mig grenen.

"Vergolier, är det vi kallar oss själva, vi som är lite annorlunda." Hans kinder antar en lätt rosa färg, och han suckar. Jag fattar ingenting, vilket han måste ha sett på mig för han öppnar munnen igen.

"Du vet att det finns häxor och trollkarlar i böcker och filmer? Vergolier är lite som dem, annorlunda och något magiska. Skillnaden är bara att vi Vergolier är verkliga." Han gör mig ännu mer förvirrad.
Jag rycker till, och kollar på honom med avsmalnad blick.

"Du säger vi Vergolier..." Avbryter jag honom.

"Ja, jag är en Vergolier. Du också, har vi nu stor anledning till att tro." Svarar han.

// Tjena, ni underbara som läser! Nu börjar jag komma till handlingen, *host* äntligen *host*.
Tack ni som läser, betyder jättemycket! Lämna gärna en liten kommentar, det skulle göra min dag, poss poss ;*