Gör mig hel

46. Jag leder vägen

"Jag tror att vi måste gå på de smala stigarna för att komma fram", säger jag till Kean. Han ser på mig som om jag vore tokig.

"De smala... Varför det? Hur skulle det hjälpa?" Frågar han, och drar frustrerat en hand genom håret. Fredic suckar och skakar på huvudet åt mig med ett nedlåtande flin på läpparna.

"Det är något som någon sa till mig... Jag tror verkligen att vi måste gå på bara de små stigarna", säger jag.

"Det var ju en väldigt detaljerad och trovärdig förklaring", säger Fredic med ironi i rösten. Jag blänger surt på honom.

"Stephanie, jag vet verkligen inte", säger Kean som om han inte hörde vad Fredic sa, "är du säker?"
Jag nickar först, men sedan tvekar jag och skakar på huvudet, "Jag är inte säker, men jag tror det verkligen."

"Vad tycker du?" Frågar Kean Fredic.

"Vi är väl så illa tvungna att göra som hon säger antar jag, tyvärr har ingen annan kommit på något sätt att ta sig härifrån", muttrar han som svar.

"Åh, wow, tack för allt ditt stöd!" Säger jag sarkastiskt och himlar med ögonen. Han rycker bara på axlarna och vänder sig bort från mig. Jag suckar djupt, tröttheten och vanmakten av att vara fast här får mig att känna mig gråtfärdig.

"Okej, Stephanie, du får leda vägen", säger Kean och håller fram sin pinne. Jag tar varsamt emot den som om den vore väldigt ömtålig, för detta känns som ett oerhört högtidligt tillfälle. När jag håller pinnen i höger hand med ena spetsen lutad mot marken precis bredvid mig så märker jag att den är ungefär en decimeter längre än mig. Kean ler roat och Fredic fnyser.
Då kommer Edward fram.

"Vad händer nu?" Han ser trött ut. Mörka säckar tynger ner ögonen och kroppshållningen slokar. 

"Jag tror att jag vet hur vi ska komma fram utan att gå i cirklar igen", upplyser jag honom leende. Innan kände jag mig precis som Edward ser ut nu, men att faktiskt bidra med något har piggat upp mig. Edvard nickar bara, och ser ut att kväva en gäspning.

Utan något mer strul så tar jag täten i det ganska imponerande ledet stora och muskulösa krigare - om man bortser från tvillingarna och Nathan då - och letar med hjälp av den långa pinnen upp den smalaste stigen. Den visar sig vara bokstavligen en fot bred, och min mage vänder sig upp och ner bara av tanken på att balansera så nära kanten. Men om vi någonsin ska komma fram så måste vi. Jag tar ett första tvekande steg, sätter försiktigt ner först hälen och rullar upp till tårna där pinnen har visat att marken är fast. Svett bryter ut över min rygg och på överläppen på mig, och det är inte bara på grund av värmen. Men det är nog svårare för de andra, deras kroppshyddor är betydligt större än min och sidorna av deras fötter sticker nog till och med ut från kanten.

Detta pågår i en timmes tid ungefär. Jag väljer de smalaste stigarna, och leder de andra fram på dem. Det tar mycket längre tid än innan eftersom varje steg måste vara på exakt rätt ställe, måste väljas med omsorg. Varje gång vi lyfter en fot för att sätta ner den igen framför oss så finns möjligheten att man sätter ner den fel. Ramlar man i träsket nu så kommer man sjunka i en väldig hastighet, förklarade Nathan för mig innan, och det kommer vara nästintill omöjligt att dra upp den olycklige igen innan det är för sent.

"Hej, går det bra?" Viskar plötsligt en glad röst i mitt öra, och gör så att jag nästan tappar balansen och ramlar. När jag försiktigt vrider på huvudet så ser jag att det är Isak. Han går nu precis bakom mig, bokstavligen i mina fotspår.

"Jadå", svarar jag honom, "kolla bara." Jag pekar rakt fram mot horisonten, där man nu kan se både trädkronor och en stor del av stammarna. Innan kunde man bara se precis den gröna toppen, så vi har kommit väldigt långt.

"Åtminstone har ingen trampat på en halvt uppäten macka, det är väl bra", säger Isak, och jag ler lite trots att han bara ser mitt bakhuvud. Jag är helt fokuserad på var jag sätter fötterna.
Han suckar, men det är inte irriterat eller trött. Han låter bara lättad och glad.

~~~~~

Jag kan nu se hela träden. Till och med marken de står på. Det är ungefär 50 meter kvar, och tröttheten bara flyger ur mig, och ersätts med upphetsning och glädje istället.

Nu är det bara 20 meter kvar skulle jag tro. Man kan se exakt var träsket slutar och var fast mark börjar. Som om någon har ritat ut en linje så slutar det gråa träsket, och en mörkgrön gräsplätt breder ut sig en bit innan skogen börjar. Jag har nog aldrig varit så glad förut. 

Fem meter. Alla i ledet bakom mig är helt tysta. Jag kan nu urskilja varenda grässtrå på andra sidan. Jag kan tänka mig att det är så här det känns när man ser in i en älskades ögon. Jag tror att samma värme sprider sig i min mage som då.

Nu är det två meter, ungefär, och jag stöter ivrigt ner pinnen i marken framför mig. Tyvärr så sjunker den bara ner i gegga. Utan att tappa modet så gör jag om det en bit bredvid, men får bara samma resultat där. En liten rynka bildas mellan mina ögonbryn när jag sticker ner pinnen en tredje gång och bara möts av klafsande lera.

"Keaaan?" Säger jag och gör om proceduren med pinnen runt om hela änden på stigen som jag nu står på.

"Vad är det?" Kean tränger sig fram till mig. Jag räcker honom pinnen, och svarar, "Här tar marken slut."
Han gör precis det jag själv gjorde för bara några sekunder sedan, och jag står otåligt och kollar på.

"Nej, här tar marken slut", konstaterad Kean efter några minuter. Jag måste bita mig hårt i tungan för att inte skrika av frustation, tröttheten börjar komma tillbaka nu.

"Vi blir tvungna att hoppa", säger han sedan.

"Hoppa?" Upprepar jag förskräckt. Han nickar, och innan jag hinner protestera har han tagit ett långt skutt över till andra sidan. Han landar med bred marginal till kanten, och vinkar direkt till oss andra att följa efter. En efter en hoppar de 14 krigarna och Edward över utan tillsynes stora problem, och tillslut är det bara jag, Nathan och tvillingarna kvar.

"Du först, Philip", säger Nathan.

"Ja, hoppa nu Philip", skyndar sig Isak att säga. Philip sväljer hårt. Han backar ett steg för att ta sats, och flyger sedan över. Han landar precis på kanten, men som tur är tar Mahlon tag i hans skjorta och drar till sig honom innan han ramlar baklänges. Isak gör likadant.

"Efter dig", säger jag till Nathan, som ler och himlar med ögonen åt mig. Vi står väldigt nära varandra, eftersom stigen är så smal. Han tar ett långt steg bakåt för att ta sats, och då händer det som inte får hända. Han sätter foten för långt ut, med halva foten utanför kanten, och faller åt sidan.
I de få sekundernas panik viftar han med armarna och jag sträcker mig efter honom, och då tar han tag i min arm. Jag försöker hålla oss uppe, men vi är för tunga.

Vi faller båda ner i träsket.

// Förlåt att det tog så lång tid, men jag har galet mycket plugg nu :/ Hoppas ni gillar detta kapitlet iallafall!

Poss poss ;*