Gör mig hel

3. Nästan helt normal

Jag kastar av mig täcket och öppnar snabbt flyttlådan jag vet innehåller kläder. Jag praktiskt taget sliter ut allting, och kastar det på sängen. Den första bh:n jag hittar är grå, och jag knäpper snabbt fast den. Som tur är ser jag min pösiga, långärmade grå tröja som jag verkligen älskar. Den är lagom urringad och dessutom döljer den mina något muskulösa axlar väldigt bra.

Till tröjan drar jag kvickt på mig de första byxorna jag hittar, ett par vanliga tajta jeans. Jag borstar tänderna för snabbt, och känner mig därför riktigt ofräsch på väg ner till köket.

"God morgon Stephanie, frukost?" Frågar mamma och räcker mig en smörgås.

"Tack, men måste rusa!" Hojtar jag tillbaka och springer till hallen.

"Dina papper!" Hojtar mamma tillbaka och trycker en massa informationsblad i handen på mig. Jag rycker till mig en vanlig brun tygväska, trycker ner papperna, slänger den över ena axeln och bokstavligt talat hoppar i mina gymnastikskor. Samtidigt som jag rusar ut genom dörren och precis får med min skateboard kommer jag ihåg att jag knappt vet hur jag ser ut. Mitt ansikte är fritt från smink och mitt långa hår är troligen tovigt.

Visst så brukar jag inte fixa mig särskilt mycket men det hade varit kul att vara extra fin första skoldagen. Jaja.

Jag har ett väldigt alldagligt utseende, tänker jag medan skateboarden rullar snabbt mot skolan. Iallafall mina ansiktsdrag. Min kropp är nog lite mer tränad och muskulös än andra tjejer i min ålder. Mitt hår är ljusbrunt, självlockigt och räcker mig till naveln ungefär, men topparna börjar bli slitna och tunna så jag måste nog klippa mig snart. Jag har ärvt min mammas kantiga ansiktsdrag och höga kindben. Mina läppar är fylliga men jag har alltid tyckt att min min är för bred för mig ansikte.

Mina ögon är det jag tycker om mest när det gäller mitt utseende, och det är för att de alltid tycks förändras. Det som alltid är detsamma är den mörkare blå linjen runt hela min iris. Sedan får de en ljusare blå nyans vilket sedan ändras runt min pupill. Ibland är det en brunare färg, och ibland en grön. Ibland kan det till och med vara båda två, samtidigt. De tjocka och mörka ögonfransarna runt omkring ramar in ögonen och egentligen behöver jag inte mascara. Dock vill jag gärna passa in i den här klassen, vilket även innebär att jag iallafall i början ska försöka bete mig så vanligt som möjligt. Det enda positiva den här flytten har först med sig är en ny start för mig. Kanske kommer jag kunna få vänner här, kanske kommer mina klasskamrater vara trevliga. Som sammanfattning, kan man nog säga att jag är en nästan helt normal tjej. Typ.

Nu har jag kommit tillräckligt nära för att se skolbyggnaden, och elever börjar gå in i den. När jag kommer fram hoppar jag av min skateboard och trampar på ena kanten så jag kan ta upp den med handen i en rörelse. Några killar som ser ut att vara i Leos ålder som står bredvid med egna skateboards klappar i händerna, och jag ger dem ett snabbt leende innan jag rusar vidare. Uppför en trappa som jag ser att andra jämnåriga går uppför, förbi en rad med skåp och fram till ett klassrum jag tror att jag ska vara i. Jag knackar på, och en lång, ganska ung man med glasögon öppnar.

"Åh hej!" Säger han glatt och ler vänligt. "Du måste vara Stephanie Johnsson? Välkommen", säger han och föser vänligt men bestämt in mig i klassrummet. Alla elever sitter redan på sina platser och pratar med varandra, men när dörren slår igen bakom oss kollar alla och stirrar på mig. Toppen.

"Okej, lystring alla! Det här är Stephanie Johnsson, och hon ska börja här idag", börjar läraren säga till klassen, och vänder sig sedan till mig. "Jag heter Peter, och kommer bli din mentor." Jag nickar lätt och ger honom ett blekt leende. Klassrummet har bord där man sitter två och två på bänkar uppradade i led.

Peter vänder sig mot klassen igen och öppnar munnen för att säga något, men avbryts av en kille innan han ens börjat prata.

"Vaknat precis eller?" Ropar killen som sitter längst fram, och hela klassen börjar fnissa. Det krävs bara en blick för att förstå att han är den populära, den alla tjejer trånar efter och den alla killar vill hänga med. Suck.

Visst, han ser bra ut med sitt blonda hår, gröna ögon och relativt vältränade kropp, men han är inte min typ.

"Aa, faktiskt", muttrar jag och drar fingrarna genom håret i ett försök att få ut de värsta tovorna. Till min förvåning och förtjusning får det klassen att skratta med och inte åt mig. Killen ler uppskattande mot mig, och den blonda tjejen bredvid honom blänger irriterat.

"Så så Arvid, nu ska vi välkomna Stephanie ordentligt. Um, var ska du sitta..." Alla platser är upptagna, och alla elever som sitter på platserna kollar sig omkring efter en ledig plats.

"Nåja, kläm ihop dig bredvid Isak och Philip där borta, säger han och pekar på två killar på andra raden från oss. Jag får en riktigt chock när jag ser dem.