Gör mig hel

10. Jakten fortsätter

Gruset knastrar under mina fötter och vinden sliter i mitt hår. Jag tackar vem eller vad det än var som gjorde att vi inte har läxor till imorgon, så att jag inte har med någon väska. Det hade varit tungt att springa med.

Trädtopparna som jag såg över hustaken innan blir större, och jag vet att en skog närmar sig. Andfådd, och med början av håll i sidan springer jag vidare, med bara en önskan; att få vakna ur denna hemska mardröm.

Grustrottoaren under mig övergår till en stenläggning, och det är sista gatan innan skogen kommer. Jag kan se öppningen där en liten gång börjar, med en skylt om att man måste plocka upp efter sina hundar.
Utan att tveka springer jag in.

Det finns många olika vägar och gångar att följa, och jag väljer den som svänger bakom buskar ganska fort, så att männen förhoppningsvis ska tappa bort mig.
När jag har sprungit ett tag till blir jag tvungen att stanna, högt flåsande och med ett obehagligt rivande i halsen. Det känns som att jag skulle kunna dricka en hel sjö och ändå vara törstig.

Jag går baklänges ett par steg för att se om jag fortfarande är förföljd, men jag ser ingen. Med en lättad pust vänder jag mig om igen, men tvärstannar medan ett litet skrik flyr över mina läppar.

Där står de båda, och bara stirrar på mig. Hur kunde de komma förbi mig så snabbt utan att jag märkte det? Jag backar instinktivt några steg, och snubblar nästan, men hittar balansen igen. Jag knyter båda händerna så att naglarna gräver sig in i min hud, men jag känner det knappt. Jag kan bara känna hjärtat bulta i bröstet och blodsmaken i munnen för att jag har sprungit så långt.

"V-vad vill ni mig?" Frågar jag med darrig och väldigt svag röst. Scener från olika deckare som jag sett spelas upp i mitt huvud, där folk blir mördade på hemska sätt. Eller kommer de våldta mig? Kommer jag förlora oskulden till en främling? Mot min vilja, dessutom?
Frågor snurrar runt i mitt huvud, och lämnar kvar en förvirrad röra som bara gör mig yr.

Ingen av männen svarar mig, den ena flinar bara lite. Jag backar tveksamt, men de rör sig inte. Är det ett skämt? Kommer någon hoppa fram med en kamera och berätta att alla tittare där hemma sitter och skrattar åt mig?

Nej.

Det här kan inte vara ett skämt. Jag vet inte varför, men jag är i verklig, allvarlig fara och jag måste komma bort från dessa männen nu.
Jag vänder mig till sidan och springer in mellan träden, och hör hur en av männen ger ifrån sig ett ilsket ljud.

Över grenar, skutt över stenar och väja för träden. Så tar jag mig framåt, men hela tiden hör jag ljud bakom mig och förstår att de fortfarande är efter mig.
Marken under mina fötter börjar täckas av fina blommor istället för löv och jord, och det gör ont i mig varje gång jag trampar på en. Det kommer inga fler stenar eller stubbar, bara några få grenar ligger i min väg, och nu kan jag kolla upp utan att riskera att ramla. Jag har kommit in i en liten glänta, täckt av fina blommor i olika färger.

Synen av vad som står i mitten av gläntan får mig att tvärstanna, och jag tror inte mina ögon.

Det är träden.
De två träden som slingrar ihop sina stammar en bit upp och bildar en port.
De träden som jag har drömt om två gånger i rad nu. Försiktigt går jag fram och känner på den mjuka barken, alla andra tankar har försvunnit och rädslan jag kände för bara några sekunder sedan är borta.

Ljudet av en gren som knäcks väcker mig igen, och jag vänder mig om. Som jag väntat mig är det de två männen, men konstigt nog griper inte skräcken tag i mig som innan.
Jag är nästan helt lugn.
Fortfarande lugn böjer jag mig lätt ner och griper tag i en ganska tjock och tillräckligt stor gren. Den greppar jag med båda händerna, men så fort min handflata förlorar kontakt med träden blir jag rädd igen, och börjar trampa oroligt på stället med grenen, mitt enda vapen, höjt.

Den ena mannen tar ett steg emot mig, och fastän min hjärna skriker åt mig att inte göra det så tar jag ett steg genom öppningen mellan träden utan att veta riktigt vad som väntar mig.
Världen försvinner runt omkring mig.

// Tack alla ni som läser, det betyder väldigt mycket :)