Gör mig hel

16. Beslutet

Ryggraden värker och bakhuvudet bultar. Jag glider ner till marken och flämtar, försöker ignorera illamåendet som skjuter upp i halsen.
Svarta fläckar dansar framför ögonen på mig, och jag stönar högt när jag försöker röra på mig.
Hela kroppen gör ont.

"Aa, jag har henne", hör jag mannen säga. Jag tittar försiktigt upp, och ser att han har en mobil tryckt mot örat. Han mumlar instämmande till något personen han pratar med säger.

"Ja, men kom nu", säger han irriterat, och lägger över tyngden på vänster ben. Med en kraftansträngning tvingar jag mig själv att ställa mig upp, och yrseln träffar mig direkt. Jag backar vingligt, vill bara komma bort från honom.
Killar vänder sig plötsligt om mot mig, och blinkar förvånat till när han ser att jag står upp. Det räcker för att jag ska vända mig bort från honom och börja springa.

I början går det långsamt, men jag blir klarare i huvudet efter en stund och kan då springa snabbare. Jag hör hur han följer efter mig, och hans flåsande andetag kommer närmare varje sekund. Plötsligt känner jag hur en stark hand tar tag i min överarm, och bryskt stannar mig. Jag gör det första och bästa jag kommer på; skriker ett gällt högt skrik som borde väcka hela grannskapet, och måttar sparkar mot honom. Några träffar hans smalben, andra hans knän, men hela tiden håller han ett fast tag i min arm. Tillslut träffar jag honom mitt mellan benen, och äntligen släpper han mig. Med en lång och ganska imponerande harang av svordomar sjunker han ner på ett knä, med händerna för sina privata delar. Jag ger mig själv en mental klapp på axeln innan jag springer vidare.

Klockan är tolv när jag kommer innanför dörrarna, och som tur är sover resten av min familj. Jag orkar inte duscha, jag orkar inte ens byta om. Jag bara faller ihop i en hög i sängen och lovar mig själv att söka upp Nathan det första jag gör imorgon för att ge honom ett svar på vad jag ska göra med klanerna och allt det där.
Jag har bestämt mig.

***

Nästa morgon vaknar jag ganska tidigt, och hoppar in i en dusch innan mina föräldrar vaknar. Jag är riktigt smutsig, och minnena från igår sköljer över mig. Även mitt löfte till mig själv, om Nathan.
Efter gårdagens traumatiska händelser unnar jag mig det bästa plåstret på såren jag vet, nutella.
En stor nutellamacka, och jag är nästan som ny igen.

"Godmorgon hjärtat", hälsar mamma när hon kliver in i köket iklädd mjukisbyxor, sin pyjamaströja och en kofta.

"Godmorgon", svarar jag glatt. Ännu är jag inte redo att berätta för min familj, inte ens mamma. Hon går fram till kylskåpet och tar ut mjölken.

"Jag går ut lite om ett tag, jag ska träffa en vän. Är det okej? " frågar jag, och mamma stelnar till med mjölkpaketet i handen. Tydligen är hon lite förvånad över att höra den meningen, hon har inte fått höra den så ofta från mig.

"Är det tvillingarna du träffade igår?" Frågar hon med ett snett leende och tar fram ett glas till sin mjölk.

"Nej, en kille som heter Nathan", svarar jag. Lika bra att vara ärlig.

"Ooo, en kille", säger mamma, puttar löst till min axel med sin och höjer ögonbrynen.

"Mamma!" Stönar jag, och försöker låta bli att skratta.

"Men kom igen, jag får ju aldrig prata killar med dig", säger hon anklagande, och ger mig en förebrående min.

"Nej, och det får du inte idag heller", säger jag bestämt och reser mig. "Sånt kan vi prata om när jag faktiskt har en kille, vilket jag inte har nu."
Mamma suckar lite, men protesterar iallafall inte.

"Okej då, gå du till din pojkvän nu", säger hon istället, och jag stannar till med jackan halvvägs på. Köket är precis intill hallen, så jag hör henne alldeles utmärkt (tyvärr).

"Mamma..." Morrar jag varnande och öppnar dörren.

"Okej okej", säger mamma skrattandes och höjer armarna i en jag-ger-mig-gest. Hon kommer fram och håller upp dörren för mig när jag går ut. När jag öppnar grinden så hojtar hon en sista sak, högt och tydligt (så grannarna troligen hör) som får mig att rodna häftigt; "Använd kondom bara!" Och därefter stänger hon dörren, och jag går snabbt iväg och låtsas att hon inte är min mamma.

Jag har Nathans nummer. Det fick jag första gången vi träffades i skolan, ifall att vi skulle träffas någon gång. Det var hans idé, och när jag tänker efter kan det mycket väl vara för att han visste att det här skulle hända.
Jag är för feg för att ringa, så jag skickar ett sms istället.

10.24:
'Kan vi träffas idag?'

Det dröjer bara några få minuter innan han svarar, som att han väntat på att jag skulle höra av mig.

10.27
'Ja. Möt mig vid öppningen till skogen om 10 minuter.'

Jag stirrar på hans svar, medan mina steg nästan automatiskt ändras till en riktning mot trädkronorna som syns ovanför hustaken.

När jag kommer fram står han redan där, och väntar på mig. Vinden tar tag i hans fina bruna hår och kastar det vilt fram och tillbaka, och synen får det att pirra till i magen.
Nej.
Så ska jag inte känna om honom.
Inte än, iallafall.
Jag får inte glömma allt konstigt som har hänt sedan jag träffade honom.

"Hej", säger han när jag kommer fram och ger mig ett litet leende.

"Hej", svarar jag, och anstränger mig till det yttersta för att inte besvara leendet. Utan att säga något börjar han gå in i skogen, och jag följer efter.

Vi går en stund under tystnad, men tillslut väljer jag att bryta den. Inget småprat heller, jag vill gå rakt på sak.

"Det var ännu en man som attackerade mig igår", säger jag rakt ut, han vänder huvudet åt mitt håll med verkar inte vara så värst förvånad.

"De jävlarna..." Mumlar han så lågt att jag nästan inte hör. "Sprang du ifrån honom också?"

"Nää, inte precis...", säger jag utdraget. "Jag sparkade honom mellan benen, och sedan sprang jag ifrån honom." Nathan stirrar med stora ögon på mig.

"Du gjorde vad?" Han låter uppriktigt imponerad, och det gör mig lite glad. Utan att kunna hålla mig längre flinar jag stolt mot honom.

"Rätt i nötterna!" Säger jag glatt, och han gör en liten grimasch som om det var han själv som blivit träffad, men sedan skrattar han igen.
Efter en stund blir jag allvarlig, beredd att ta upp den verkliga anledningen till att jag ville träffas.

"De kommer inte sluta jaga mig förrän jag går med i en av de här klanerna, eller hur?" Frågar jag tyst. Nathan ser medlidsamt på mig.

"Nej, jag tror inte det," svarar han sedan uppriktigt.

"Då så, jag har bestämt mig," säger jag bestämt och stannar.

"Har du?" Frågar han och ser lite rädd ut, och även han stannar.
Så som jag kan se det har jag tre alternativ.
Antingen struntar jag i alltihop och försöker bara försvara mig när de attackerar mig, tills de tröttnar och slutar, eller lyckas och kidnappar mig.
Eller så går jag med i deras klan för att hjälpa en idiot till ledare att ta makten, men då slipper jag iallafall att bli jagad.
Eller, så går jag med i klanen Nathan är med i, ändrar hela mitt liv, hotar fortfarande att bli fångad eller dödad av den andra klanen, och får en stor hemlighet som kommer bli svår att dölja för mig familj.

"Ja, jag har bestämt mig", säger jag som svar på hans fråga. Vi står där, mittemot varandra, jag tvekande och han förväntansfull. Med något darrande läppar öppnar jag munnen för att svara honom...