Gör mig hel

41. Bara Conner, inte Kapten

Mannen som skulle dödat Kean men som jag stoppade är fortfarande medvetslös. De andra männen ur besättningen ser fortfarande på mig med något som bara kan beskrivas som vördnad. Jag låtsas fortfarande vara något jag inte är; självsäker, mäktig och farlig.

Kean har tackat mig ett dussin gånger med ord, och ett till dussin gånger med nickningar och leenden. Han har fått en självklarhet i blicken när han ser på mig nu, som om han visste att något sådant här skulle hände. Som om det här är en bekräftelse på att jag är Curantis.

Plötsligt kommer kapten Conner upprusande ur sin hytt, med rosiga kinder av ilska. De smala läpparna är sammanpressade till inte mer än ett tunt streck.
Han stannar en bit ifrån mig och Kean.

"Varför är inte han död?" Skäller han, och hytter med fingret åt Kean, "Och varför tog ni inte ner henne till min hytt?" Saliven stänker, och hans ögon är vilt vidgade.

"Det kommer inte hända, inget av det", svarar Kean lugnt. Det enda som hörs på flera långa sekunder är vågornas skvalpande mot båtens skrov. Skeppet guppar upp och ner kontinuerligt, men nu har jag vant mig vid rörelsen.

"Vad säger du, människa?", svarar kapten Conner med något förtvivlad röst, och kollar runt på sina tidigare besättningsmän. Nu lyder de inte  under honom längre.

"Man kan säga att vi gör myteri, du är inte längre kapten", förklarar jag med ett snett leende. Conner bleknar, och ser sig förvirrat om. Men ingen annan säger något, eller gör något. Då rätar han på ryggen, och ser åter ilsken ut. Han får tillbaka lite av den arroganta minen som vi såg tidigare.

"Myteri?" Säger han med hånfull röst, trots att några få svettpärlor börjar bryta ut i pannan. "Ni kan inte göra myteri, ni är ju inte ens medlemmar av den här besättningen." Han fnyser åt oss, och ser runt omkring sig som om han väntar på att någon ska hålla med.

Kean får ett lite roat ansiktsuttryck, och ser på Conner som om han är den största idioten någonsin. Det kanske han är. "Just nu kan vi faktiskt göra myteri, och störta er. Men ni får tillbaka både skepp, besättning och kaptenstitel när vi kommit över sjön."

Conner ser ut att tänka över detta väldigt noga, men vad har han egentligen för val? Antingen tar vi över skeppet utan eller med strid. Kean verkar inte vilja komma på ett tredje alternativ.

"Okej", säger Conner tillslut, och biter ihop käkarna hårt.
Tvillingarna, som stått bredvid och oroligt iakttagit händelserna, får stora segerflin. Deras ögon glittrar när de båda gör tummen upp till mig, samtidigt.

~~~~~

"Bra gjort idag", säger Nathan till mig när vi sätter oss ner på däck längs relingen för att äta kvällsmat. Det är potatismos och köttgryta. Det är inte så gott, men smakar ändå bättre än skolmaten.

"Det var ju Keans ondskefulla stirrande som fick Conner att ge sig", svarar jag förebrående. Jag kan ju inte ta äran för Keans bedrifter.

Nathan stirrar på mig med sina vackra guldbeströdda ögon uppspärrade. "Jag pratar ju såklart om hur du först knockade en vuxen karl själv, utan att ens behöva sikta. Sedan behöll du ditt lugnt tillräckligt länge för att få de andra att sluta slåss, och faktiskt lyssna på dig."
Jag ser förvånat på honom, det låter verkligen som att han menar det. Som att han tyckte att jag gjorde något fantastiskt.

"Tack", säger jag, men det kommer ut som en viskning. Nathan sitter med ryggen mot den vackra solnedgången, med huvudet precis där solen går ner. Detta gör att de rosa, orangea och lila färgerna som himlen har antagit ser ut att komma ifrån Nathan. Hans chokladbruna hår står som en mörk och delikat gloria runt hans huvud, och har lockat sig lite bakom öronen och vid nacken.
Han är vacker.

"Du måste tro mer på dig själv", säger Nathan, helt omedveten om mina tankar, "bara då kommer du lyckas." Han ger mig ett sista leende, klappar mig uppmuntrande på axeln och häver sig sedan upp från däck. Jag följer hans slanka figur med blicken när han går fram till Kean, och de börjar prata.

Sedan dunkar jag huvudet en gång, snabbt och hårt, mot relingen jag lutar mig mot, för att jag är så dum. Jag får inte börja få känslor för Nathan. Inte här, inte nu. Detta är ingen plats för kärlek, nu är ingen tid för att älska någon.

För trots att jag försöker ignorera det, så finns möjligheten. Lurar i allt vi gör på den här galna resan. Gömmer sig bakom varje hörn vi rundar.
Möjligheten att vem som helst ur vår grupp kan dö, när som helst.

// Tjena, alla underbara människor!

Några av er märkte kanske att jag gav ut ett halvfärdigt kapitel, som slutade mitt i en mening och dessutom både var utan titel och det obligatoriska citatet i en bild ;) Jag tog snabbt tillbaka det och skrev färdigt.

Men här är det färdiga kapitlet. Lite kortare än jag brukar göra dem, men jag ville få ut det färdiga så fort som möjligt.

Ha det bäst, flodhäst! ;*