Dear Mr. Asshole (Wattys2016Winner)

I

"Kayla. Jag hade hoppats att det iallafall skulle ta minst en vecka innan du kom hit igen." Rektor Knubbis a.k.a Rektor Primwood, skrynklar ihop sitt ansikte till en bekymrad min, suckar högt, och lutar sig tillbaka i den skröpliga kontorsstolen. Jag är förvånad att den inte har krossats under hans tyngd än, utan har hållit ut år efter år med Rektor Knubbis feta bakdel. Någon gång måste jag skruva loss skruvarna, så att den brakar när han sätter sig. Varför har jag inte tänkt på det tidigare?

Jag sitter här inne på grund av Marcus. Jag menar, det det var ju knappast så att han var oskyldig. Han påstod att jag legat med honom, och om man gör det får man vara beredd på konsekvenserna, som möjligtvis kan vara en bruten näsa. Dessutom vrickade jag tummen på köpet, så han hade faktiskt fått mig att använda energin, som jag kunde använt till att göra någonting roligt, att behöva gå åt till att linda in min tumme i bandage.

"Kayla, lyssnar du?" Knubbis ser sjukt irriterad ut, och jag motstår lusten att ta ett foto. Förra gången jag gjorde det fick jag hjälpa till i köket, där Häxan Elizabet försökte sätta på mig ett sådant där hemskt hårnät. Jag säger bara oh hell to the no.

Rektorn gnuggar sig med näven i pannan (vilket förresten ser sjukt obekvämt ut), och reser sig upp ur den gamla stolen som jag har bestämt mig för att döpa till "Champion" eftersom att den har kämpat sig igenom ett liv under rektor Knubbis ända.

"Jag kommer att ringa dina föräldrar, så får de bestämma vad du kommer att ha för straff hemma. Jag ger dig en veckas kvarsittning, plus att du måste be om ursäkt till både Marcus och hans föräldrar." Som om jag tänker göra det. Pfft, knappast.

"Visst! Adiós amigo!" Jag gör en honnör innan jag lämnar rummet. Utanför besparar sig alla besväret att ens ge mig en blick, eftersom att de har fullt upp med att skvallra om tjejen som slog Marcus. Jag kan inte låta bli att flina. Ingen skulle någonsin gissa att det var jag, den sarkastiska lilla nörden, som för det mesta håller sig i bakgrunden med sina böcker. Inte heller skulle de gissa att det var jag som lade stinkbomben i lärarrummet, eller gjorde så att vattnet i duscharna blev gult. Jag gillar att se mig själv lite som en superhjälte, eller kanske snarare en superskurk, eftersom att jag går undercover med mina påhitt. Jag behöver inte oroa mig för att Marcus ska avslöja min hemliga identitet. Han är alldeles för mån om sin stolthet för att erkänna att någon som jag, skulle kunna klå upp honom.

☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧

Att störa mig mitt i Teen Wolf är en dum, dum, dum idé. Att störa mig mitt i Teen Wolf samtidigt som jag äter choklad är självmordsbeläget.

"Vad!?" Ryter jag mot dörren, som just nu blir misshandlad av min mammas knackningar. Jag undrar om det finns en diagnos för människor som irriterande röst, för att om det gör det är min mamma i värsta stadiet. Hennes röst ligger på en nivå som tränger igenom alla andra ljud, och är så gäll att man bara vill lägga sig ner och gråta. Okej det kanske var en liten överdrift, men hennes röst är seriöst jobbig som fan.

"Kayla, kom ut, jag och din pappa ska prata med dig." Säger hon med sin sirenröst, och när jag säger siren menar jag inte sådana där sjöjungfrur som sjunger oerhört vackert, utan jag menar typ polissirener.

Jag stänger min MacBook Air a.k.a Bart, som den lille gule killen i Simpsons... När jag tänker efter så upptäcker jag att den informationen troligtvis inte hjälper eftersom att alla är gula... Aja skit i det. Jag har döpt min dator efter min stora idol, också känd som bråkmakarnas kung. Jag får mycket inspiration från honom.

Eftersom att mina sockor jag just nu har på mig, inte har några halkskydd under lyckas jag halka tre gånger innan jag tillslut har nått fram till min destination, vardagsrummet.

"Mor, far, varför har ni kallat mig till detta sammanträde?" Jag kan inte låta bli att fnissa för mig själv. Gud asså, jag borde bli komiker. Mamma och pappa, torr humor som dem har, skrattar inte, utan tittar bara bekymrat på mig. Herre min skapare vad alla tittar bekymrat på mig idag.

"Vi fick ett mycket bekymrande telefonsamtal idag från rektor Primwood idag, igen." Bekymrande blickar, bekymrande telefonsamtal. Är det bara jag eller är det en väldigt bekymrande dag idag? Pinsamt nog tar det ett tag innan jag kommer på vem rektor Primwood är, eftersom att jag kallat honom... Ja. Men jag menar vem säger telefonsamtal längre. Vi lever ju knappast på sjuttonhundratalet längre.

"Gud vad kul! Hälsa honom att jag mer än gärna följer med på hans resa till Hawaii!" Mina föräldrar har lika torr humor som vanligt, och jag belönas inte ens med ett litet fniss. Så mycket för att göra världen till en roligare plats.

"Vi har pratat lite med din moster, samt andra föräldrar, och har kommit fram till att det skulle vara bra om du fick starta om lite grann." Det här låter inte bra alls.

"Jo, vi tänkte att det kanske skulle vara bra om du flyttade till Sophie och John, över ett år. Du kan bo hos dem och gå i samma skola som Irene ! Vore inte det bra!"

"Det var en jätte bra idé! Oj vad roligt det ska bli!" Säger jag entusiastiskt. Mamma och pappa tittar förvånat mellan varandra.

"Verkligen?" Säger pappa, och jag börjar undra hur det kan komma sig att jag är släkt med de här idioterna.

"Nej."

Det finns inte riktigt någonting som håller mig kvar här Brooklyn, men att bo med Irene i en vecka fick mig att vilja lägga mig ner på marken och gråta, och den här gången överdriver jag inte, att bo med henne i ett år!? Jag skippar nog.

Irene är min perfekta kusin med toppbetyg i allt, perfekt rykte, populär och älskad av alla. Min raka motsats alltså. Låt oss bara säga att vi inte kommer så väldigt bra överens.

"Mamma snälla! Jag vill verkligen inte lämna Brooklyn! Jag älskar det här!" Vit lögn, jag älskar att jävlas med invånarna här. Pappa suckar högt och ljudligt, och jag motstår lusten att fråga om han har syrebrist.

"Okej. Men ett till upptåg och du åker till Irene." Jag tänker på Knubbisens stol utan skruvar, jag fixat efter skolan.

Irene.

Here I come.