Dear Mr. Asshole (Wattys2016Winner)

XIII

*Jag varnar! Oredigerat!*

"Hej, kan jag hjälpa dig med något?" Du skulle kunna gå och trampa på en lego och aldrig komma tillbaka.

"Nej tack, jag bara kollar lite grann."

"Ja men vi har ju den femte vågen, och... Divergent! Den är bra! Har du läst den?" Nej för att jag är en falsk nörd som inte har läst en av de mest populära tonårsromanerna just nu, som också självklart har blivit en pissdålig film där de har tagit bort scenen när en kille blir huggen i ögat ned en smörkniv!

"Ja, det har jag faktiskt."

"Åh men har du läst..."

"Oj, vad mycket klockan är. Min lektion börjar nu, hejdå!" Jag stormar ut ur biblioteket och lutar mig mot väggen i korridoren. Jag trycker mitt nyköpta exemplar av Clockwork Angel mot bröstet.

"Oroa dig inte Willie, den onda bibliotekarien ska inte få skada dig." Säger jag och stryker handen mjukt över bokryggen. Mamma skickade boken till mig eftersom att hon vetat att jag har velat ha ett inbundet exemplar i hundra år med aldrig haft råd. Och som grattis till att jag har fått en pojkvän (pojkvän mitt arsle) skickade hon den via posten.

"Att prata med böcker är inte normalt." Jag fnyser bara åt Ashton som har ställt sig bredvid mig. Utan att lyfta blicken till honom sjunker jag ner på golvet. Ashton härmar rörelsen och vi bara sitter helt tysta en stund. Ashton har uppenbarligen något i tankarna och verkar överväga något i huvudet samtidigt som han betraktar mig.

"Cocoa, vem är Carla?" Hasplar han ur sig. Hela jag rycker till och jag sväljer hårt.

☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧

"Måste jag gå mamma!? Jag har ju bara fyrtio sidor kvar!" Caspian, prins av Narnia ligger i mitt knä. Bokens skyddsomslag är borttappat för länge sedan, de sista fem sidorna är utrivna och de som är kvar har gulnat.

"Ja det måste du Kayla! Din syster är väl ändå viktigare än en bok!" Sexåriga jag ger ifrån mig otydliga läten, slår ihop boken och reser mig från soffan. Mamma hjälper mig att sätta på mig min gula regnjacka och röda stövlar. Ute regnar det. Hösten har precis brett ut sig över Brooklyn och jag börjar genast hoppa i alla vattenpölar jag ser på väg till bilen. Det är tyst i bilen. Mamma verkar ledsen, men när jag frågar henne om det svarar hon bara att hon inte alls är ledsen. Jag tror inte på henne.

När den röda Volvon parkerar på sjukhusets gästparkering, sitter jag otåligt i min barnstol och väntar på att mamma ska knäppa upp säkerhetsbältet och låsa upp dörren från barnlåset. När hon väl gör det skuttar jag ut ur bilen och ut på parkeringen, och skriker åt mamma att skynda på. Hand i hand går vi upp mot den stora vita byggnaden.

Inuti är väggarna sterilt vita, och jag måste kisa på grund av de stora lysrören i taket. Jag trycker mig närmare mamma och kramar hennes hand lite hårdare. Överallt går människor i blåa kläder och tittar ner på mig. Mamma pratar kort med tanten bakom disken och drar med mig till en ny korridor. Hon öppnar försiktigt dörren till ett av rummen. Det har färglada väggar och leksaker ligger utspridda över den färgglada heltäckningsmattan.

I ett av hörnen sitter Carla och Irene och tittar på TV:n som är upphängd på en av väggarna. När de vänder sig om, ser de glada ut och Carla hoppar genast upp i min famn. Hon ser konstigt vitgrön ut i ansiktet, och armarna är fulla med slangar som går in i hennes armveck. Just nu spelas den långa flykten på TV:n. Jag sätter mig ner bredvid dem och tittar med stora ögon på kaninerna. Jag hör mamma mumla något om de tre musketörerna innan hon går ut ur rummet.