Dear Mr. Asshole (Wattys2016Winner)

XV

*Oredigerat*

Hon vänder blixtsnabbt huvudet åt mitt håll, och hennes röda lockar fladdrar till. Hon är mycket söt, med gröna ögon och orangerött hår.

"Eehh... Hej..." Säger jag stelt.
"Vad gör du här?" Spottar hon ur sig. Så det är sant. Rödhåriga har inga själar (A/N ta inte illa upp, detta är bara ett uttryck. Jag har absolut ingenting emot rödhåriga.)

"Ehhh... Jag ska bara hämta en katt... Du råkar inte ha sett en svart liten kattunge?" Säger jag, precis lika stelt som förut. Förlåt mig. Jag är inte speciellt bra på att socialisera.

"Aah, sure," säger hon med smalnade ögon. "

Jag vet varför du är här." Ja det skulle ju underlätta rätt så mycket.

"Tror du att jag är korkad eller?" Eh... Är du säker på att du vill ha svar på det?

"Men bara så att du vet. Han är inte intresserad." Okej, vad trevligt. Jag bryr mig ett skit. Ett och ett halvt skit. Ånej! De flög iväg!

"Och dessutom, du verkar ju stalka honom!" Absolut, min favorithobby.

"Så vet du var han är?" Jag höjer mina ögonbryn en centimeter.

"Eh, jag tror inte att du skulle bli så glad över svaret." Hon höjer på sina perfekta ögonbryn (jävla copycat).

"Jag sa var är han!"
"Faktum är att du frågade om jag visste var han var, och att du aldrig har uttryckt dig på just det sättet. Men för att tillfredsställa dig så tänker jag berätta var någonstans patienten befinner sig, vilket är i mitt hus." Det hade blivit så naturligt att kalla Sophie och Johns hur mitt eget att det bara slank ur mig omedvetet.
"Vadå? Har du kidnappat honom eller?" Jag håller up långfingret och pekfingret för att visa att jag tänker säga två saker.

" A. Nej, patienten kom dit av egen vilja," jag tar ner pekfingret och håller upp det kvarstående fingret. "B. Det är är en extremt dum konversation. Jag tänker gå nu." Jag ser att June ligger och sover på ett par T-shirts i ett hörn och går dit för att plocka upp henne. På vägen tillbaka till mitt eget rum dunkar jag rakt in i Ashton. June lyckas hoppa ut min famn innan krocken äger rum, men jag lyckas på något sätt dunka huvudet i Ashtons nyckelben. Fråga mig inte hur jag lyckades med detta.

"Ouch." Säger jag och gnuggar mig i pannan.
"Rachel!" Den har ett namn.

Ashton tittar på tjejen på sängen och ler med hela ansiktet. "Rachel", ställer sig upp och ler precis lika stort.

"Ashie!" Om jag inte hade haft så ont i pannan hade jag fnissat. Glöm Ash-hole, Ashie är nya grejen.

"Jag har ju sagt att du ska sluta kalla mig det!" Säger Ashton och låtsas vara irriterad. Han går fram till tjejen, och ger henne en kram. Hon rufsar honom lekfullt i håret - vilket inte går så bra eftersom att han är minst fyrtio centimeter längre än henne, och han slår bort hennes hand med med en lekfullt flin på läpparna.

Jag tar upp June igen som har lagt sig ner vid mina fötter (hon är seriöst en slö katt) och börjar diskret gå mot fönstret så att jag inte ska störa den hjärtevärmande föreningen.

Okej. Ärligt talat skiter jag fullständigt i om jag stör eller inte. Jag vill bara inte vara där när de börjar hångla.

Innan jag har hunnit ta mig ut, rycker någon tar i min överarm och drar mig tillbaka.

"Kayla, det här är Rach. Min bästa vän sedan dagis,"säger Ashton. När Ashton säger "bästa vän", ser jag någonting skymta förbi i hennes ansikte. Det verkar misstänkt likt friendzoned-uttrycket. "Rach, det här är Kayla. Min flickvän." Det känns konstigt att höra honom kalla mig sin flickvän. Det känns inte riktigt fel, men verkligen inte rätt eller naturligt. Dessutom är jag ju inte ens hans flickvän. Vi fejkar ju bara. Och om denna Rachel nu är hans bästa vän, varför berättar han inte bara sanningen för henne? Rachel biter sig i läppen när Ashton säger flickvän.