Dear Mr. Asshole (Wattys2016Winner)

IV

"Dorothy! Min favoritsyster! Kom till Irene gumman!" Jag bet mig i läppen för att försöka dölja ett skratt. Kan det möjligen infinna sig så att Irene försöker använda Dorothy som ett sätt att visa att hon är en mysig och älskande storasyster. Uppenbarligen. När Dorothy inte rör sig en centimeter utan istället trycker sig närmare emot mitt ben, skrattar hon nervöst.

"Åh, Dorothy är så glad att Kayla är här. I vanliga fall hade hon sprungit rakt i mina armar!" Dorothy tittar på Irene som om hon vore dum i huvudet. Vilket hon är. Irene däremot fattar inte att alla i rummet har genomskådat hennes stora feta lögn, utan fortsätter bara att mala på med sitt pladder.

"Hej Garrett! Var det kul i skolan?" Nu kan jag inte hejda ett fniss. Tror hon på riktigt att en tre-åring skulle gå i skolan. Ashton hostar, och man märker tydligt att han försöker dölja ett skratt. Den lilla pojken - Garrett - tittar fram bakom Ashton med stora ögon, och tittar på min tröja.

"Hulk." Säger han, och jag aww:ar i mina tankar. Jag nickar mot honom. Jag har älskat Avengers sedan jag var sex år då jag för första gången läste en Marvel-tidning, och när min favorit-skådespelare Chris Hemsworth började spela Thor, blev det lite blyga gillandet till.. Ett inte så väldigt blygt gillande.

Jag sätter mig ner på huk så att jag är på samma längdnivå som den lilla pojken.

"Vet du vad Hulk heter egentligen?" Han skakar på huvudet så att hans ljusbruna lockar flyger omkring. Han har mörkbruna ögon, och gyllene hudfärg. Han kommer att bli väldigt snygg när han blir äldre.

"Bruce Banner." Säger jag, och han ler smått. Han lösgör sig från Ashton och går fram till mig. Han ler blygt mot Dorothy, innan han tittar upp mot mig.

"Vill du vara min vän?" Till skillnad från Dorothy har han inga problem med uttalet, och är så gullig att jag vill dö. Vilket vore synd, eftersom att världen skulle vara en så seriös och tråkig plats utan mig.

"Det är klart att jag vill!" Han spricker upp i ett stort leende som täcker hela ansiktet, och kramar mig. Det är en varm och gosig kram, och jag kramar genast tillbaka. Dorothy, som tittar mellan oss, ser nästan lite avundsjuk ut. Jag är på väg att säga att vi kan vara vänner alla tre, och att hon inte behöver vara avundsjuk på Garrett, när jag märker att hennes avundsjuka inte alls är riktad mot Garrett, utan mig. Garrett vänder sig mot Dorothy och hälsar på henne. De verkar känna varandra sedan innan, och med ett stort flin plåstrat på mitt ansikte vänder jag mig mot Irene och Ashton. Irene, ser förbannad ut, och jag väntar nästan på att det ska börja komma rök ur hennes öron. Ashton ser fortfarande bara road ut. Gud vad han tyckte att allting var roande då.

"Vi går och sätter oss." Säger Irene sammanbitet, och börjar att gå in mot matsalen. Ja, huset har en matsal. Det är ett stort rum med vita väggar och svart golv. Mitt i rummet står ett bord i mahognyträ med matchande stolar. Tre på varje sida av bordet. Jag sätter mig bredvid Dorothy och Garrett, medan Irene och Ashton sätter sig mitt i mot oss på andra sidan om bordet. Maten står redan framme, och bordet är dukat. Det verkar vara någon slags exotiskt thaigryta, och ser skitäckligt ut.

Irene klappar entusiastiskt händerna, och säger åt gästerna att ta först. Dorothy och jag tar självklart först ändå, och Irene ser mycket sammanbiten ut. Det förvånar mig att hennes tänder fortfarande ser så perfekta ut efter allt detta sammanbitandet.

Är det ens ett ord?

Troligen inte.

Synd. Det var ett bra ord.

☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧

"Vilket gjorde så att jag tackade nej till musikskolan." Irene är fullt upp med att berätta hur hon blev antagen till en musikklass på grund av hennes fantastiska, också känd som absolut skrämmande hemska, sångröst. Det var uppenbarligen en lögn, eftersom att Irene kan sjunga lika mycket som en gris kunde flyga, vilket är inte så väldigt mycket alls, men eftersom att jag inte har några bevis emot att skolan tyckte att hennes röst var, hennes ord inte mina. Exotisk med en klang av underton, kan jag inte säga emot. Irenes sångröst är det enda som inte är perfekt hos henne, och skadeglad som jag är brukade jag lura henne att sjunga och sedan spela in det för att göra mycket onda saker med det.

"Så, hur kommer det sig egentligen att du flyttat hit Kayla?" Sunshine tittar på mig med ett flin. "Om det inte är ett känsligt ämne förstås."

"Nejdå, det är bara det att... Det att..." Jag gör en paus och suckar dramatiskt. "Han lämnade mig. Han lämnade mig för den där slampan Britt! Kan du fatta! Han är en sådan skitstövel." Jag låter en krokodiltår rinna ner för kinden. Jag har alltid haft en läskig talang att kunna börja gråta på kommando."Jag behövde bara komma bort ett tag." Irene ser förbannad ut, medan Ashton ser förvirrad, skamsen och generad ut. Han måste ha gått på det.

"Jag menar, ARRGHH! Men jag älskar honom fortfarande. Jag kommer alltid att älska honom." Nu ser Irene snarare uttråkad ut, och Ashton helt förskräckt ut. Den tuffa killen är alltså rädd för känslor. Gulligt.

"Min käraste Dylan O'brien!" En våg av igenkänning for genom hans ansikte, innan han förstod vem det var. Han tittade surt på mig, och jag blev genast oförmögen att göra något annat än att bara skratta.

"Hon blev utskickad." Vräker Irene ur sig. Den lilla förrädarren. Hon blir belönad med en mördarblick av mig.

"Jaså. Varför då?" Jaha. Så alla har bestämt sig för att klumpa ihop sig mot mig. Lika bra att Barack Obama kommer hit och tvingar mig att berätta. Men så lätt tänker jag inte ge mig. Jag vill inte bli upptäckt utan att ha gjort ett enda prank, och dessutom vem vet om den tuffe hårdingen egentligen är en skvallerbytta och tänker berätta för alla lärare?

Alltid säkert före osäkert!

"Eran skola hade en mer avancerad mattekurs än våran. Min gamla skola ville att jag skulle få mera utmaning, och när mina föräldrar berättade att jag hade släktingar här, tycke de att jag lika gärna kunde flytta hit över ett år." Faktum är att hälften är sant. Matematikkursen på min gamla skola var alldeles för enkel, och att skolan här har en kurs för matematik-underbarn är halva anledningen till att jag flyttat hit. Irene vet inte om varför jag blev utskickad, och om hon frågade sina föräldrar skulle de säga att det var sant.

☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧

Knack.

Knack.

Knack.

Arghhh!

Knack.

Knack.

Men vad fan! Ge upp!

Knack .

Knack.

Jag sätter upp mitt hår i en slarvig knut, och går upp ur sängen bara klädd i en för stor T-shirt, och fluffiga sockor. Klockan är halv tolv på en lördag, och min granne har kastat sten på mitt fönster i minst en kvart.

"Vad vill du!" Fräser jag när jag öppnat fönstret, och fått syn på boven till min skönhetssömn.

"Jag har tråkigt. Ska vi hitta på något!" Han låter som om han är fem år på en julaftonsmorgon, och jag blir ännu surare. Han har alltså väckt mig mitt i natten, bara för att säga att han har tråkigt och vill hitta på något?!

Jag smäller igen fönstret utan att svara och går och lägger mig igen.

Knack.

Knack.

Jag har gett upp alla försök att somna om. Och reser mig upp igen.

"Du tänker inte sluta förrän jag har gått med på det, eller hur?" Han nickar ivrigt. Och där kom fem-åringen-Ashton igen.

Jag suckar högt.

"Jag ska bara byta om."

Det blir svarta jeans, ett vitt linne och en svart väst. Håret åker upp i en tofs. Eftersom att jag inte orkar sätta på mig linser, tar jag helt enkelt mina glasögon.

Kan namnet på varenda Marvelkaraktär som någonsin skapat.

Är beroende av böcker.

Är beroende av serier.

Är beroende av band.

Har stora hipster-glasögon.

Jag är en nörd. Jag vet.

Ashton gestikulerar åt mig att vi möts där nere. Och jag börjar min inte så väldigt diskreta färd ut.