Dear Mr. Asshole (Wattys2016Winner)

XII

Lördagen hade varit helt normal tills det hände.

Jag hade fridfullt vaknat när solen gick upp (halv tolv på dagen). Ätit en uppiggande och hälsosam frukost (mikrovärmd gammal pizza), tagit min dagliga morgonrunda (gått ut och lämnat soporna samtidigt som jag desperat försöker ignorera min jobbiga granne) och sedan satt mig i soffan och börjat läsa.

Då plötsligt störs jag av ett blodisande skrik.

"SHOPPING!!!"

Och nu är jag här. I någon snobbig märkesaffär med en miljon dyra klänningar.

Evelyn har hängt minst femton klänningar på mig inklusive en som får mig att se ut som tingeling (bokstavligt talat) och en som får mig att se ut som en julgran.

Så här har vi gått omkring i en timme och tjugotre minuter och mina ben gör ont.

"Mot provrummen!" Säger Evelyn entusiastiskt. Hon drar med sig mig mot skylten det står provrum och knuffar in mig ett ledigt bås tillsammans med de femton klänningarna.

"Vilken ska jag börja med?" Frågar jag henne utmattat.

"Ta den röda!" Hör jag henne säga utanför båset. Jag tar upp en av de femton klänningarna och hänger av mig jackan.

Om Ashton saknar sitt huvud imorgon kan det möjligtvis kanske lite grann vara jag.

☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧

Det blev tillslut en mörkblå långklänning som enligt Evelyn matchar mina ögon tillsammans med ett par svarta pumps. Jag tänker absolut sätta på mig ett par Vans när balen väl kommer. Annars kommer jag garanterat att bryta alla ben i kroppen.

Jag öppnar dörren till den stora vita villan och dumpar kassarna i hallen. Naiv som jag är, hade jag trott att vi bara skulle shoppa klänning och skor. Absolut inte. Vi skulle tydligen shoppa underkläder, håracesso-någonting, mer acesso-någonting, nagellack, smink, kläder att ha efter balen, smycken och väskor. Jag var till och med tvungen att vaxa benen. Det gjorde pissont! Jag misstänker att nittioåtta procent av alla saker vi köpte var saker jag inte behöver alls, men att säga det till Evelyn skulle vara ungefär samma sak som att ge en grizzlybjörn en inbjudan till ett teparty.

"Hej Kayla! Hur gick det på shoppingturen?" Jag är så trött att jag inte ens orkar svara Sophie. Jag nickar bara lite lätt mot övervåningen. Sophie ler förstående mot mig och släpper fram mig. Till min förfäran följer hon efter mig upp till mitt rum, och när jag slänger mig ner på sängen sätter hon sig på kanten och ler.

"Evelyn har berättat att du går ut med Ashton." Snälla prata inte mer, snälla snälla snälla gud låt mig slippa.

"Han är en bra pojke." I det parallella universumet där alla har motsatta personligheter, Ja.

Jag nickar utmattat där jag ligger halvt död på sängen.

"Ojdå, jag ska nog låta dig återhämta dig lite. Evelyn har inte haft någon flicka att shoppa med sedan vi flyttade hit."

"Varför shoppar hon inte med Irene längre?" Sophie suckar.

"De kom inte så bra överens..." Jag förstår att hon inte vill prata om det, och lämnar ämnet genom att bara vara tyst.

"Jag ska nog gå nu. Hoppas det går bra med Ashton säger hon och blinkar. Jag ler obekvämt men slutar genast när hon har stängt dörren efter sig. Jag reser mig mödosamt upp ur sängen och går fram till fönstret. Ashton har besparat mig besväret att behöva kasta stenar och helt enkelt lämnat fönstret öppet. Jag öppnar mitt eget och kliver in. Ashton syns inte till, men June har kurat ihop sig till en fluffig svart boll i mitten av sängen. Jag lyfter försiktigt upp henne och kliar henne bakom örat. Just när jag ska gå över till mitt rum igen öppnas badrumsdörren och Ashton kliver ut i bara en handduk runt midjan. Jag slutar att klia June bakom örat och använder istället handen till att hålla över ögonen.

"Vad har tröjor gjort dig Ashton?!" Utbrister jag, fortfarande med handen så att jag inte ser någonting.

"Frågan är snarare vad mina magmuskler har gjort tröjor." Jag fnyser åt honom och gör ett misslyckat försök att hitta fönstret. Detta resulterar in att jag går in i en vägg. Som tur är lyckas jag hålla June borta från kraschen. Ashton skrattar bara, och om jag inte hade haft ena handen för ögonen och andra till att hålla i June, hade jag definitivt gett honom en käftsmäll. Jag hör honom öppna sin garderob och väntar på att han ska bli klar.

"Cocoa, du kan kolla nu. Jag har satt på mig kläder." Jag särar mina fingrar minimalt så att jag kan kika igenom dem, och ser att han faktiskt inte ljuger för en gångs skull. När jag tar bort handen helt ser jag att jag är i andra änden av rummet, och att Ashton flinar överlägset mot mig där han står emellan mig och fönstret

"Håll käften." Grymtar jag.

"Jag har inte sagt någonting än."

"Nej precis. Fortsätt så."

Jag börjar gå mot fönstret, men känner plötsligt hur jag snubblar till på något. Ashton har lagt krokben för mig. Självklart har han det.

June hoppar skrämt ur min famn

Jag tar av ren reflex tag i närmaste föremål och drar det med mig i fallet.

Som tur är har föremålet jag lyckats ta tag i snabba reflexer och hinner ta emot sig med armarna och bromsa fallet, innan det dunsar på mig och i stort sett mosar mig.

"Herregud vad fet du är Sunshine!" Säger jag precis som föremålet tänker rulla av mig. Detta får dock objektet att komma på andra tankar och rulla tillbaka ovanpå mig.

"Jag är inte fet!" Utbrister han.

"Suuure."

"Det är muskler."

"Whatever." Han rullar av mig igen och borstar av sig osynligt damm. Jag tar upp June och går mot fönstret.

När jag har klivit över till mitt rum ska jag precis stänga fönstret innan jag hör någon ropa.

"Det är muskler!"

☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧

Jag studerar fotot av mig som sexåring. Mitt mörka hår är klippt i page och jag har på mig en ljusrosa sommarklänning. Bredvid mig står en identisk flicka med samma kläder som håller mig i handen. Redan nu kan man tydligt se att det är jag som är den blyga av oss två. När jag tittar närmare på bilden ser jag nålsticken i Carlas armar. Hon är blekare än mig och bakom mitt leende kan man se att jag är orolig för min tvillingsyster. Jag kommer ihåg när de tog bilden. Carla hade precis klarat av en operation, och vi var hemma och firade med jordgubbstårta. Carla hade varit så annorlunda efter den operationen. Hon log knappt, och skrattade nästan aldrig. Hon ville inte springa och leka längre, utan ville i stort sett bara vara inomhus och vila. Det var så jag började läsa. Jag brukade sitta på Carlas sängkant och läsa för henne. Hennes favorit var Narnia och hon bad mig läsa dem om och om igen.

Utan att jag märkt det har en tår rullat ner för min kind. Jag skrattar glädjelöst. Vilket mes jag är.

Redigerat av
ylvahagslatt

☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧

Hola mina små bitchatchos!

Jag suger, jag vet. Jag har inte uppdaterat på en evighet, och jag är så ledsen. Det var bara det att min kära bror har varit allmänt irriterande hela veckan, och jag har flera prov.

Jag undrar också om ni skulle vilja att jag gjorde något slags 'specialkapitel', och i så fall vad??? Alla andra här på Wattis verkar vara så kreativa och gör massa QA:s och grejor. Men om ni inte vill det så spelar det ingen roll!

Älskar er och era kommentarer! Ni är de amazingaste-amazballsen på denna jord! Löv y'all!

Chiao!

XOXO The llama queen

P.s Försök inte att steka mozzarella!