Nova och Melina

kap 2

Morgonen efter vaknade jag utan bakfylla. Jag satte mig upp och såg att Sebbe låg bredvid mig och att jag var naken.

Vad i helvete? Varför är jag naken? Snabbt tog jag täcket omkring mig och sprang in till min walk in closet. Där tog jag fram ett par shorts och ett linne. När jag släppte täcket såg jag något som gjorde mig arg. Ett sugmärke! Fan, men tur att den ligger på bröstet så jag kan dölja den. Va fan hände igår egentligen? Jag klädde på mig och gick ut till Sebbe som precis vaknat.

"Vad är klockan?" frågade frågade han. Han verkade inte vara det minsta förvånad över vad som hänt. Jag tog upp telefonen.

"09.34" sa jag och stoppade ner telefonen igen "vad har hänt?"

Han harklade sig "vi hade sex". Jag blev återigen chockad.

"Skojar du?" sa jag och spärrade upp ögonen. "förra året lämnade du mig och vad fasiken får du utav det här?" Han satte sig upp i sängen och såg verkligen oroligt ut.

"Jag har ångrat mig sen den dagen och jag orkar inte det länge" sa han. "Jag vill ha min familj tillbaka och jag älskar dig". Jag visste faktiskt inte ut eller in och blev sedan arg.

"Hade du inte tänkt med kuken för 13 månader sedan så hade du haft en familj" sa jag argt. Jag höjde rösten en aning. Han kom fram till mig och försökte att krama mig men jag puttade iväg honom.

"Jag kommer att göra allt för att du ska vilja ha mig tillbaka" sa han.

Jag nickade och lät han krama om mig.

"Du har en chans till" sa jag och gick ner för att förbereda frukost. Det var ingen annan som stigit upp än så jag satte igång kaffekokaren. Medans jag väntade på kaffet så började jag plocka undan från kvällen. Det låg ölburkar och muggar över allt. Att få undan burkarna och muggarna tog inte så lång stund men det jobbiga kommer vara att skura bort allt smuts. Gud Hanna får faktiskt hjälpa mig sen. Jag la ifrån mig sopsäckarna med skräpet i och gick in till köket igen. Där inne satt Hanna med rufsigt hår. Hon såg ut att må riktigt dåligt. Så jag prasslade extra mycket med kopparna när jag skulle duka fram till frukosten.

"Sshhh, jag har så ont i huvudet" sa Hanna hest och höll händerna om öronen. Jag skrattade bara och tog det försiktigare. Hanna tog en kopp kaffe och såg sedan chockad ut och tittade mot trappen. Av ren reflex tittade jag mot det hon tittade på och där stod Sebbe. Hon stirrade på mig och hoppade runt och gav ut något som lät som glädjetjut. Sebbe såg också nöjd ut när han kom in till köket.

"Vad har ni planerat ihop?" frågade jag och förstod att dom två pratat innan jag träffade honom igår kväll. Hannas leende dog ut och hon bad mig att sätta mig ner.

"Jag vet att du älskar honom och att han älskar dig så jag fixade så att han skulle komma" sa Hanna och försökte le.

"Har ni båda glömt bort att jag valdes bort?" sa jag och höjde rösten "tro för fan inte att det kommer gå så lätt att få tillbaka mig." Jag kände hur ilskan bubblade inom mig och hur tårarna tryckte på.

"Jag sa ju att jag ångrar mig" sa Sebbe och försökte dra på smilbanden.

"Och som jag sa så kommer du få kämpa!" sa jag och ställde mig upp. "du ska få bevisa för mig att det här inte är något tillfälligt!" Sedan tog jag en kopp kaffe och gick upp till övervåningen. När jag kom in i mitt rum så ställde jag mig mot spegeln. Jag har i princip slutat att se mig själv i spegeln. Det gör för ont. Mitt blonda svall är inte så fixat längre, har nästan aldrig mer smink än mascara, jag har gått upp 8 kg och en storlek. Det känns inte som mig längre. Jag har aldrig haft storlek 38 utan jag har haft 36 ganska länge. Det är hemskt. Men när tjejerna inte har gått på dagis mer än en och en halv vecka så har det varit så svårt att få tid. Huset måste städas, maten måste handlas och tillagas och sen pluggar jag på distans. Nej men nu räcker det. Jag mår inte bra utav det här så jag ringde mamma. Hon har svaren på allt! Jag slog numret och mamma svarade nästan på första signalen.

"Hej det är Maria" svarade hon.

"Hej mamma, det är Gabbe" sa jag.

"Men hej! Hur gick det igår?" frågade hon glatt.

"Njaa, inte så särskilt roligt kanske" sa jag trevande.

"Men gumman, vad har hänt?" frågade hon oroligt. Jag förklarade vad som hänt med Hanna och Sebbe. Först blev hon arg och sedan med hon medlidande för hon vet hur ont det gör.

"Men du, jag vet vad du kan göra" sa hon och skrattade till lite.

"Jasså?" sa jag och försökte att skratta jag med.