Haito och miko i Pokémon 2 Min framtid är med dig!

How They two meet 1/1 ' Im in love with a geek ?!"

I ett trångt ställe vad hände egentligen Misa 🔥 Eld har alltid känt till att Bill var försiktig. Upphetsad, visst, hårt ansträngd, ibland, men i allmänhet var han långsam och försiktig. (Så långsamt att det ibland är frustrerande, men...det ämnet var dess egen burk Weedles.)

Den försiktigheten var därför, Bill, rädd för att upprepa sin legendariska olycka, att han hade kopplat ur sin transporterprototyp och öppnat båda kammardörrarna, den ena med en verktygslåda och den andra med en hög böcker. Det är inte som att han använde det i alla fall - han hade fulländat tekniken med en annan, mer Pokéball-modell, och han behöll prototypen bara för referens. Och för att han aldrig hann slänga något. Återigen... långsamt. I alla fall. Urkopplad. Dörrar stängda upp. Ingen kunde omöjligen falla in i en kammare med en Rattata i den andra och plötsligt befinna sig en fot lång och täckt av päls. Försiktig. Däremot kan någon snubbla över en förlängningssladd, slå in i någon annan, ramla genom den öppna dörröppningen och sparka över bokhögen (ett dåligt val av dörrstopp i efterhand), vilket får kammardörren att svänga stängd med ett KLANG, vilket fångar två människor inne i en lufttät metallcylinder som bara knappt skulle passa en.

Och det var i princip där hela systemet gick sönder.

"Skit", mumlade Bill. Med ryggen pressad mot den hårda metallväggen, utskjutande bitar som grävde in i dig från den sidan medan Bills armar och armbågar trängdes in i dig på alla de andra (han halkade hela tiden på böckerna som hopades på golvet), var du benägen att hålla med. "Skit skit skit skit—! "

Pannor slogs ihop. Näsar skakade. Först en kort, kittlande beröring av spetsarna, sedan en hård smush som drog över hennes ansikte. Hon motstod lusten att nysa.

Är du okej?!" 'Misa min lilla sötnos?! ""frågade Bill henne frenetiskt under en kort stunds ögonkontakt. Hans ansikte var så nära att hon inte litade på sig själv att svara med munnen, så hon knep ihop läpparna och nickade.

Fingrarna bollade till knytnävar runt tyget på hennes skjorta.
Hon svalde. Sedan halkade Bill igen, och det betydde ett skarpt ryck i hennes skjorta och Bills ansikte på hennes bröst (och hans lockiga hår i ansiktet) på en gång. Sputtrade sprängord från de båda .Smuffar och klättrar och knuffar. Läpparna trycker in i hennes nyckelben. Klämande händer som strövar uppför hennes skjorta, börjar fånga täckt kött istället för dinglande tyg, trevande farligt högt—. Sedan slog Bills händer in i väggen på vardera sidan om henne och han höll sig uppe och andades högt. Sedan började hon halka och Bill rörde sig automatiskt för att fånga henne - vilket han gjorde genom att slå sig själv mot honom och krossa henne mot väggen. En paus. Sedan med hans händer stadigt fastklämda mot hans handtag och hennes lika hårt knutna runt hans skjortkrage, började hon försiktigt räta ut sina ben, glidande sakta uppför väggen tills de båda stod helt (men inte stadigt). "förlåt, förlåt," flämtade Bill, ögonen flöt fram och tillbaka, huvudet ryckte också runt och letade frenetiskt i det svaga ljuset. "Kan inte tro att jag - av alla de usla - vad är jag - vad ska jag göra -?!". Han tryckte in i henne igen, och hon kunde höra hans knytnävar pressas allt hårdare runt vad han än höll i. Hans andning var hög och trasig - och började bli snabbare.

"Räkningen?!" Detta skrämde henne. Bills stress var alltid rationell, intelligent. Han kanske knäppte eller svor, men hans hjärna var alltid igång och försökte arbeta sig igenom problemet. De heta flämtarna mot hennes hud, svetten som hon nästan kunde känna genom luften - det här var en annan Bill. Nästan primal. "—worse'n last time—" Ett strypt stön slapp när hans huvud föll tillbaka mot ditt bröst, som om han inte kunde hålla upp det längre. "—springa ut luften—kommer att ta slut luften—"Sötnos ?!'

" Räkningen! "??! Hon slog sina händer mot hans kinder och tvingade upp hans ansikte. Båda rörelserna blev mer våldsamma än vad Misa hade tänkt sig, men hon började få panik nu också. Men hon sänkte det när Bill stirrade på henne med storögda och slappa käkar, och hon försökte komma på något att säga.

Sedan rodnade han. Med hans ansikte i skuggan kunde hon bara knappt se det, men hon kunde känna värmen och sedan svetten (hans eller din?) genom hennes båda handflattor. Och plötsligt kändes själva luften runt HON laddad. Som en strömbrytare förvandlades den svaga belysningen från dyster till romantisk. Och obehaget av hennes trånga ställningar blev outhärdligt, obeskrivligt sensuellt. "D-vill du att jag ska släppa taget?"

   Även när hon sa det gled hennes fingrar genom röran av lockar vid hans tinningar.  Hon ville inte släppa taget.  Men, tja – den plötsliga intensiteten i hans storögda blick – så annorlunda från vad hon var van vid, och hon slickade honom på kinden.  "Väl!  N-nej, nej, aldrig!"  Trots att hans ansiktsuttryck förblev ömtåligt slog hans händer bestämt över hennes.