Allt vi gör

20

Maryam:

Aden drar ur en kundvagn och vi går in i butiken och tittar längs raderna med spjälsängar och barnbilstolar. "Kolla vidare du så beställer jag den andra sängen" säger han och går fram till ett butiksbiträde. Jag fortsätter gå och kommer in vid raden av leksaker. Jag blir helt varm av alla fina saker jag kan ge mina barn. Tio minuter senare stapplar jag tillbaka till vagnen med famnen helt full. Aden suckar när han ser mig och tar emot berget av leksaker. "Maryam.." säger han varnande och jag tittar på honom med hundögon. "Men de är så fina!" Han skakar på huvudet och suckar igen. Vi går vidare och jag inhandlar även söt sparkdräkt med regnbågar och ett matchande set av rosa leggings och en liten rosa tröja. Jag har insett att jag älskar att köpa bebissaker, särskilt matchande kläder till våra må tvillingar. Det har blivit ett beroende. Vid kassan tar vi emot spjälsängen och betalar. Vi slår oss ner vid espresso house och beställer varsin kaffe. Aden tar min hand. 

När vi kommit hem och burit in alla nyinköpta saker börjar vi direkt skruva ihop den andra spjälsängen. Både jag och Aden är otåliga. Det tar flera timmar men till slut är vi klara med rummet och kan beundra det. Sängarna står under tavlorna och jag har bäddat med en grå och en rosa filt. På golvet ligger en vit matta och i andra änden står en byrå fullpackad med bebiskläder och leksaker. Aden kysser mig på kinden och jag fnissar till. "Ska vi se på en film?" jag nickar och sätter mig i soffan. Aden går ut i köket och några minuter senare känner jag doften av nypoppade popcorn. Han trycker sig ner bredvid mig och jag sätter på Mamma mia, den absolut bästa filmen jag vet. Aden måste ha sett den minst 14 gånger nu, men han säger inget. Jag tror inte ens att han själv märker handen som han placerar på min mage. Att det blivit en reflex för honom gör mig varm. Utan förvarning hugger det till och instinktivt böjer jag mig fram. Min andhämtning blir snabbare och jag börjar pusta. Jag hör Adens oroliga röst i bakrunden, men smärtan gör min syn suddig. Jag reser mig och lutar mig mot väggen. Jag börjar gunga fram och tillbaka för det hjälper lite mot den plötsliga smärtan. Adens röst stiger som i panik, men jag kan inte svara honom. Han höjer rösten allt mer, tills det blir tyst och jag känner något varmt strömma ner längs benen och bilda en liten pöl vid mina fötter. Jag kan nu se Aden igen, om än suddigt och hans min. Jag drar i hans arm. "Vi ska till sjukhuset nu!"