Allt vi gör

18

(En månad senare)

Maryam:

Barnmorskan drar ner min tröja och ler. "Allt ser helt normalt ut." Aden håller min hand med glittrande ögon. Han ser så glad ut över barnet vi ska få. Jag blir varm och kollar tillbaka på barnmorskan. "Allt ser helt normalt ut för ett barn i vecka 18." Men hennes min ändras när hon ser på skärmen igen. "Jag vet inte om ni blivit informerade, men det ser ut som ni väntar tvillingar. Jag ser två hjärtslag."

Jag flämtar till, tittar på Aden och ser att hans ögon är uppspärrade och han bleknar. När vi går får vi med oss ultraljudsbilderna och en mapp med information om förberedelser. I bilen hem stirrar han på vägen. Han ger mig inte en blick. Jag tar hans hand. "Aden.." börjar jag. Han svarar med en nick. "vi löser det här okej." Aden börjar gråta och jag ber honom att stanna bilen. "Är du säker på att vi klarar det här?" frågar han mig. Jag nickar och placerar hans hand på min mage. "Ja, jag tänker inte ge upp mina bebisar." Han kör ut bilen på vägen igen och jag hoppas att mina ord inte gjort honom upprörd. Det är svårt att veta. Han har stängt in sig i sitt skal. Längre och längre bort från mig.

Vi kommer hem och jag går direkt in i rummet jag börjat med till det jag trodde var en bebis, men nu får jag fixa för två. Tapeten är ljusgrå och på väggarna hänger tre tavlor på en giraff, en panda och en koala. Aden har flyttat in hos mig. 

Det hörs en knackning på dörren. Jag reser mig men ser att Aden redan är på väg. Dörren öppnas och jag hör mumlande röster. Aden kikar in och ser stressad ut. "Ehm, Maryam..." börjar han. "Jaco är här." jag reser mig häftigt och känner paniken komma. Jag andas snabbt och tar stöd mot väggen. Aden rusar fram. "Hur går det?" frågar han oroligt och placerar sin hand mellan mina skulderblad. "Minns du att vi kanske glömt berätta om min graviditet, eller har du gjort det?" väser jag. Han stelnar till. "Men han sitter ju fan i vardagsrummet?" "Men gå ut då, jag kommer" säger jag. Han tvekar men jag nickar mot dörren. 

Aden:

När jag kommer ut ser jag Jaco sitta och scrolla på sin mobil. Jag ställer mig vid kaffekokaren och han tittar upp. "Var är Maryam." frågar han med kort ton. Jag skruvar på mig. "Hon kommer nog snart." Han stirrar på mig och reser sig. "Jag kan hitta henne själv." Jag följer efter med dunkande hjärta. Innan jag hinner hindra honom svänger han och går in i... tvillingarnas rum. Det är försent. Jaco vänder sig mot mig med en förvirrad min. "Har ni gjort om? Jag suckar lättat när jag ser att vi inte fått upp spjälsängen än, så rummet är inte så lätt att tolka än. Men det är innan Maryam ovetande försöker gå förbi. Hon bär ett par gråa mysbyxor och en tajt, svart tröja vilket får hennes utbuktade mage att synas ännu mer. 

Det är som att hela världen stannar i några sekunder, innan Jaco går med stora steg ut ur rummet och slår igen dörren. Maryam sjunker ihop lite och jag kramar hennes axel. Vi följer efter Jaco och ser honom vanka fram och tillbaka i ren chock. Maryam närmar sig långsamt och rör vid hans arm. Han ser på henne med tårfyllda ögon och slänger sig ner i soffan. "Hur?!" är allt han får fram. Vi sätter oss försiktigt bredvid honom och jag tar Maryams hand och håller den medans hon berättar. "Jaco.." säger hon trevande när hon slutat prata. "Se på mig." 

Han ser på oss med vad jag först tror är hat, men som jag misstar för ren besvikelse. "Ni hade inte tänkt att berätta eller?" Jag ser smärtan i Jaco och Maryams ögon när de ser på varandra. Bror och syster. "Efter allt jag har gjort för dig, efter allt vi gått igenom? Hur kunde du inte.." 

Jag bestämmer mig för att gå ut i köket och låta de vara själva en stund. Jag fyller en ren kopp med kaffe, tar mina airpods och lägger mig på vår säng och börjar med uppsatsen vi ska lämna in tills imorgon. 

Efter några timmar hör jag ytterdörren slå igen och känner Maryam lägga sig brevid mig. Hennes mjuka händer trevar över min kropp och hon lutar sitt huvud mot mig. Hennes mjuka hår som jag älskar faller ner över mina axlar. Jag vänder mig om och håller om henne och väntar tills hon vill prata. "Det är okej nu, Jaco kommer hjälpa oss." Jag nickar. "Vi borde ha berättat för honom." Jag ångrar orden så fort jag yttrat dem, eftersom jag ser hur mycket smärt och ångest det orsakar henne. "Jag vet", svarar hon tyst. 

Senare på kvällen när Maryam står i dushen och jag lagar maten kommer hon ut iklädd ett par snygga kostymbyxor och samma tajta tröja. Jag har dukat med levande ljus för att överraska henne. Jag häller av pastan och hon slår sig ner med häpen min. "Tack." Jag ler och känner mig stolt. Vi äter och pratar mer än vi gjort på länge och jag känner mig nära henne igen. Jag börjar plocka undan disken medans Maryam går och byter om till pyjamas. 

Jag kommer in i sovrummet och ser henne halvligga i sängen med sina läsglasögon på och en ny bok i handen. Jag tränger mig ner bredvid henne och hon kryper ner i min famn. Jag lägger mina händer å hennes mage och känner våra barn sparka till. "Såg du?" Hon lutar sig fram och vi tjuter till när det händer igen. Hon skattar för första gången på länge. Jag kysser henne och släcker lampan. 

Jaco:

Jag går ut ur lägenhetshuset. Utanför r det kolsvart. Jag inser just vad som hänt och det känns som jag ska spy. Min 17 åriga syster gravid? Jag ringer min kompis, aldrig att jag kan ta mig hem ikväll.