𝐡𝐚𝐧 ᵈᵃⁿᵗᵉ ˡⁱⁿᵈʰᵉ

ʜᴀɴ 𝘰𝘤𝘩 𝘥𝘦𝘯 𝘢𝘯𝘥𝘳𝘢

Kʟᴀʀᴀ♐︎

𝗗𝗲𝘁 𝘀𝘃𝗮̊𝗿𝗮𝘀𝘁𝗲 med att släppa någon och gå vidare. Är alla minnen man måste glömma och inse att man antagligen kommer skapa samma minnen med sin nya.

Jag vill helst inte släppa saker, de är svårt. Jag vill bara att allt ska vara likadant hela tiden. Detta hände precis som när pappa försvann. Jag kunde inte släppa honom överhuvudtaget. Jag ville inte ta in Markus i mitt liv. Inget kändes rätt.

Jag ville bara att pappa skulle vara tillbaka. Att de skulle vara mamma, pappa, Linus och jag igen.

Jag älskar Alice och jag älskar att mamma är glad med Markus. Men ändå så kan jag inte släppa pappa efter åtta år. De är bara något i mig som säger att jag vill ha tillbaka mitt gamla liv.

Precis som jag vill ha tillbaka honom och vågar inte släppa in Oliver.

Ding. Mobil ljud notiser är de jobbigaste som finns. Jag hatar ljudet av mobilen som alltid ska förstöra sin koncentration på andra saker.

Jag kollar snabbt ner på min mobil som ligger och laddar bredvid mig i sängen. Oliver Boström. Står de. Meddelande. Jag öppnar min mobil och spärrar upp ögonen när jag ser vad han skickat.

—                                                                                Oliver Boström 20:47
Tjo. Vill du dra ut på en promenad?
Jag följer dig hem sen.

Jag 20:48
Visst. Kom nu.
Jag väntar.
—

Jag hoppar upp ur min säng och kastar på mig ett par jeans och bryr mig inte om min gröna hoodie som jag har på mig. Släpper ner håret från min bulle och tar upp de i en hög tofs.

"Vart ska du?"
Linus såklart. Han bryr sig verkligen inte om att jag vill ha ett privat liv. Och hur kan han öppna min dörr utan att jag märker?

"Ut?"
Svarar jag som att de skulle vara en självklarhet.

"Med vem?"

"Vem bryr sig?"

"Jag. Vem?"

Jag himlar med ögonen och hämtar min mobil och lägger ner den i min bakficka.
"Men gissa?"

"Hanna? Inte fan vet jag."
Man ser hur hans ådror börjar visas. De är så jävla kul och retas med honom, för han är så störd och fattar ju ändå inget.

"Men jag ska träffa Oliver. Okej? Kan du låta mig va nu?"

"Oh my god, min bästavän?"

"Men käften. Du har redan legat med Lovisa och Sandra. Så tyst."
Direkt efter jag sagt de känner jag hur äcklad jag blir. De är faktiskt äckligt att båda min nära vänner har legat med min tvillingbror. Och dessutom att min allra bästavän är kär i min tvillingbror. Usch.

"Ja ja. Ha de så kul. Snälla kom bara inte hem och ligg med honom. Vi har skola imorgon du vet?"
Jag räcker upp fingret mot honom innan jag stänger min sovrumsdörr efter mig och går ner för trappan.

"Mamma? Jag drar ut en stund."
Skriker jag från hallen där jag sitter och tar på mig mina skor.

"Okej! Var försiktig!"

"De ska jag. Älskar dig!"

"Älskar dig mer hjärtat!"

༺༻

Jag sätter mig ner på stentrappan och väntar på att Oliver ska komma upp för backen. Oliver bor ändå ganska nära mig. Så han är över och hänger med min bror ofta.

Så de är väl därför jag gillar Oliver mer än vad jag gillar Linus andra vänner.

"Tjo!"
Hör jag någon säga rätt högt över mig. Jag kollar upp från marken och ser Oliver stå och le ner på mig. Jag ler tillbaka och sträcker fram mina händer till honom.

Han tar tag i mina händer och drar upp mig från marken. Jag ger han ett tacksamt leende innan han visar med sitt huvud att vi ska gå hitåt.

"Så varför ville du dra ut?"
Frågar jag honom när vi går där på den döda mörka gatan där vi just bara sett en enda person med sin hund ute.

"Ville bara vara med dig."
Säger han och rycker på axlarna. Jag känner hur jag blir varm inombords och kollar ner på mina fötter.

Jag känner hans vänstra hand snuddar vid min högra hand och jag öppnar upp min han för honom. Han tar tag i min hand och flätar ihop våra händer.

Jag hör hur han andas ut. Som att han hållit inne hela hans andning i flera timmar. Oliver är gullig. Nästan för gullig för att vara sann.

"Vad sa Linus om detta?"
Frågar Oliver efter en stund av tystnad.

Jag stannar upp och kollar upp på honom och ler snett.
"Han var väl okej med de? Efter alla mina kompisar han hållit på med. Antar jag att han inte riktigt har så mycket att säga till om."

"Fattar."
Han kollar på mig en lång stund. Jag känner hur mina ben börjar skaka. Och mina händer kan inte sluta pilla på varann. Han kollar ner på mig och tar mina händer i sina.

"Jag tycker om dig klara."

Jag ler upp mot honom.
"Jag tycker om dig med."

Han böjer ner sitt huvud mot mitt och krasar sina läppar mot mina.

༺༻

Jag slänger mig ner i sängen och känner hur hela jag är glad. Jag är glad.

"Du ler."
Jag kollar mot min dörr och ser mamma le mot mig. Jag ler tillbaka till henne.

"Ja."
Säger jag och sätter mig upp.

"Jag är glad att du är glad igen. Min älskade lilla klara är glad. Jag har saknat ditt leende."

"Jag har saknat att vara glad jag också."
Säger jag och slänger mig i mammas famn.

"Varför kramas ni?"
Jag och mamma släpper kramen och ser Linus stå som ett frågetecken och titta på oss. Jag och mamma kollar på varann snabbt innan vi båda drar in Linus i vår kram.

"Mina bästa tvillingbarn."

"Vi är dina ända tvillingbarn."
Säger jag och Linus samtidigt till vår mamma.

Jag och Linus kollar på varann och brister ut i skratt. Jag är glad.