𝐡𝐚𝐧 ᵈᵃⁿᵗᵉ ˡⁱⁿᵈʰᵉ

ʜᴀɴ 𝘧𝘰̈𝘭𝘫𝘦𝘳 𝘦𝘧𝘵𝘦𝘳 𝘮𝘪𝘨

Kʟᴀʀᴀ♐︎

𝗝𝗮𝗴 𝗵𝗮𝗿 känt mig helt instängd i flera dagar nu. Som att någon håller dörren stängd och jag kan inte göra något åt de. Jag är där. Och kommer ingenstans.

Jag kom in i skolan den morgonen och de låg tre lappar i mitt skåp. Jag vill inte ens läsa dom, men självklart ska Hanna komma till mitt skåp och kolla in i de.

"Öppna."
Säger hon och ger mig de tre lapparna. Jag lägger mitt huvud på sne och ger henne en blick som jag verkligen hoppas att hon ska förstå. Men hon nickar bara sitt huvud på lapparna och suckar djupt innan jag kollar på den första lappen.

Jag stryker min hand över texten på framsidan.
𝑲𝒍𝒂𝒓𝒂♥︎. Jag ser direkt vems handstil de är. Dantes. Även fast de är två år sen jag såg hans handstil senast så ändras den aldrig.

Jag öppnar lappen och får en klump i magen när jag förstår vad lappen kommer handla om.

—
𝑭𝒐̈𝒓𝒍𝒂̊𝒕 𝑲𝒍𝒂𝒓𝒂♥︎
𝙅𝙖𝙜 𝙫𝙚𝙩 𝙖𝙩𝙩 𝙟𝙖𝙜 𝙖̈𝙧 𝙙𝙚𝙣 𝙨𝙞𝙨𝙩𝙖 𝙥𝙖̊ 𝙟𝙤𝙧𝙙𝙚𝙣 𝙙𝙪 𝙫𝙞𝙡𝙡 𝙝𝙤̈𝙧𝙖 𝙞𝙛𝙧𝙖̊𝙣. 𝙊𝙘𝙝 𝙙𝙪 𝙝𝙖𝙧 𝙖𝙡𝙡 𝙧𝙖̈𝙩𝙩 𝙢𝙚𝙙 𝙙𝙚. 𝙅𝙖𝙜 𝙫𝙞𝙡𝙡 𝙗𝙖𝙧𝙖 𝙖𝙩𝙩 𝙙𝙪 𝙨𝙠𝙖 𝙛𝙤̈𝙧𝙨𝙩𝙖̊. 𝘼̈𝙫𝙚𝙣 𝙛𝙖𝙨𝙩 𝙙𝙚 𝙞𝙣𝙩𝙚 𝙜𝙖̊𝙧 𝙖𝙩𝙩 𝙛𝙤̈𝙧𝙨𝙩𝙖̊.

𝙉𝙖̈𝙧 𝙟𝙖𝙜 𝙛𝙞𝙘𝙠 𝙧𝙚𝙙𝙖 𝙥𝙖̊ 𝙖𝙩𝙩 𝙙𝙪 𝙝𝙖𝙙𝙚 𝙣𝙖̊𝙜𝙤𝙣 𝙖𝙣𝙣𝙖𝙣 𝙫𝙞𝙡𝙡𝙚 𝙟𝙖𝙜 𝙝𝙖̈𝙢𝙣𝙖𝙨. 𝘿𝙚 𝙫𝙖 𝙣𝙖̊𝙜𝙤𝙩 𝙞 𝙢𝙞𝙜 𝙨𝙤𝙢 𝙨𝙖 𝙖𝙩𝙩 𝙙𝙪 𝙞𝙣𝙩𝙚 𝙨𝙠𝙖 𝙛𝙖̊ 𝙜𝙖̊ 𝙫𝙞𝙙𝙖𝙧𝙚. 𝙅𝙖𝙜 𝙫𝙞𝙡𝙡𝙚 𝙝𝙖 𝙙𝙞𝙜, 𝙢𝙚𝙣 𝙙𝙪 𝙝𝙖𝙧 𝙣𝙖̊𝙜𝙤𝙣 𝙖𝙣𝙣𝙖𝙣. 𝙊𝙘𝙝 𝙙𝙚 𝙠𝙧𝙤𝙨𝙨𝙖𝙙𝙚 𝙢𝙞𝙜.

𝙅𝙖𝙜 𝙛𝙤̈𝙧𝙨𝙩𝙤𝙙 𝙖𝙩𝙩 𝙟𝙖𝙜 𝙫𝙖𝙧 𝙝𝙚𝙡𝙩 𝙛𝙪𝙘𝙠𝙚𝙙 𝙪𝙥 𝙣𝙖̈𝙧 𝙙𝙪 𝙨𝙩𝙤𝙙 𝙙𝙖̈𝙧 𝙞 𝙙𝙤̈𝙧𝙧𝙤̈𝙥𝙥𝙣𝙞𝙣𝙜𝙚𝙣 𝙤𝙘𝙝 𝙨𝙖̊𝙜 𝙝𝙚𝙡𝙩 𝙛𝙤̈𝙧𝙨𝙩𝙤̈𝙧𝙙 𝙪𝙩. 𝙈𝙚𝙣 𝙟𝙖𝙜 𝙠𝙖𝙣 𝙞𝙣𝙩𝙚 𝙖̈𝙣𝙙𝙧𝙖 𝙣𝙖̊𝙜𝙤𝙩. 𝙄𝙣𝙩𝙚 𝙣𝙖̊𝙜𝙤𝙩.
𝙅𝙖𝙜 𝙖̈𝙡𝙨𝙠𝙖𝙧 𝙙𝙞𝙜 𝙆𝙡𝙖𝙧𝙖. 𝙊𝙘𝙝 𝙠𝙤𝙢𝙢𝙚𝙧 𝙖𝙡𝙡𝙩𝙞𝙙 𝙜𝙤̈𝙧𝙖 𝙙𝙚.

𝑫𝒂𝒏𝒕𝒆.
—

Jag skrynklar ihop lappen och slänger in de andra två i skåpet.

"Vad stod de?"
Frågar Hanna nyfiket. Jag skakar på huvudet och går iväg.
"Men hallå? Vad stod de?"
Hanna tar sin hand på min axel och vänder mig om.

"Men inget. Okej? Bry dig."
Säger jag drygt. Hanna kollar mig upp och ner och sen går hon iväg från mig till matten. Jag springer efter henne och går bredvid henne. Vi går tysta ihop. Vi fattar nog att ingen av oss är på humör att snacka nu.

༺༻

"Ulrika? Kan jag gå på toa?"
Frågar jag min mattelärare. Hon nickar och jag ställer mig upp och går ut ur klassrummet. Jag går till toaletterna men vill direkt vända om när jag ser Dante, Noel och Axel stå precis vid toaletterna.

Jag ska precis öppna dörren när någon vänder mig om. Noel. Första gången de inte är Dante som tar tag i mig och vill snacka.
"Hej."
Säger jag och försöker allt för att inte titta på Dante.

"Tjo. Hur är de?"
Frågar Noel och tar sin vänstra hand genom sitt hår.

"De är okej."
Ler jag. Noel ler tillbaka men Dante kollar bekymrat på mig. Han ser igenom mitt leende. Jag säger hejdå till killarna och går in på toan.

Varför drar jag mig till Dante? Varför vill jag vara nära honom, när jag vet att han krossat mig? Inte bara en gång, utan två. Han är inte bra för mig. Men ändå vill jag ha honom.
Min tankar tar över mitt huvud. Jag kan inte göra något åt de. Jag drar min högra hand genom mugg blonda hår och öppnar toadörren. Och möts av ansiktet som jag precis tänkt på. Dante.

"Hej."
Säger han och kan inte hålla blicken still.

"Dante inte nu. Jag lovar vi kan snacka. Men inte nu."

"Du läste?"

"Ja och därför vill jag inte prata nu. Jag måste smälta. Så låt mig göra de."
Säger jag och går iväg.

༺༻

"Klara. Snälla vänta."
Jag stannar upp. Även fast jag vet att jag inte borde. Jag vänder mig om långsamt.

"Snälla låt mig va, Dante. Jag sa vad jag ville."

"Nej. Jag måste snacka."

"Dante. Snälla, jag vet att du vill snacka. Men jag måste smälta. Jag sa de ju."
Jag vänder mig om och börjar gå. Det kommer ta mig fyrtio minuter och gå hem. Men mina tankar måste rensas.

"Klara."
Han tar tag i min arm och vänder mig om. Jag ger han en ledsam blick. Jag vet att han behöver snacka. Men jag måste få smälta allt, efter lappen imorse så är mina känslor överallt. Jag vet inte ens om jag känner för Dante eller Oliver. Eller ingen av dom. Tänk om mitt öde säger att jag ska vara singel. Att förhållande kommer döda mig.

Jag drar bort min arm från honom och skakar på huvudet. Jag sätter i mina hörlurar och går snabbt iväg från honom. Jag vänder mig om ibland. Och han följer efter mig, kalla honom inte sjuk. Men läskigt är de. Visst jag har känt honom i sex år, men att följa efter mig när jag är påväg hem. Är ganska läskigt.

"Dante, gå. Bara gå. Annars kommer jag aldrig snacka med dig. Så gå och låt mig va."
Han tittar ner på sina fötter och vänder sig om. Jag kunde se på honom att något gick sönder. Men varför ska jag känna skuld för jag sårade honom? Han sårade mig mer. Och de kommer han aldrig kunna vinna upp.