𝐡𝐚𝐧 ᵈᵃⁿᵗᵉ ˡⁱⁿᵈʰᵉ

ʜᴀɴ 𝘰𝘤𝘩 𝘢𝘭𝘭𝘢 𝘪 𝘬𝘰𝘳𝘳𝘪𝘥𝘰𝘳𝘦𝘯

Kʟᴀʀᴀ♐︎

𝗝𝗮𝗴 𝗵𝗮𝘁𝗮𝗿 honom. Fan vad jag hatar honom.
Hata är ett starkt ord, men just i detta ögonblick. Hatar jag honom. Eller mest mig själv. Jag visste att de inte var en bra idé att låta Dante klättra upp i mitt rum. Och nu vet Linus.
Linus såg honom.

"Klara berätta. Förklara nu."
Halv skriker Linus när vi sitter i bilen påväg till skolan. Jag börjar pilla med mina naglar och kollar ut genom fönstret.

"Han ville bara snacka."
Säger jag och tar upp min högra hand upp till min mun och börjar bita på mina naglar.

"Om vad?"

"Inget speciellt. Eller bara om att han var ledsen över att han krossade mig."
Säger jag och rycker på axlarna.
Linus muttrar något bredvid mig som jag inte hör. Och helt ärligt bryr jag mig inte heller.
Oftast hade jag frågat vad han säger för jag är nyfiken. Men ju mer jag och Linus har börjat snacka. Så bryr jag mig inte.

Linus och jag är tvillingar. Vilket folk kommer kommentera hela våra liv. Men de folk måste förstå är att vi är helt olika personer. Ibland förstår jag mig inte på Linus. Han har aldrig varit såhär överbeskyddande över mig eller brytt sig såhär mycket om mitt liv.

När jag och Linus var små, så gjorde vi allt ihop. Vi var bästavänner och syskon på samma gång. Sen växte vi ifrån varann, jag minns hur ledsen jag var efter att Linus slutade snacka med mig. Men en månad senare träffade jag Dante. Och han byggde upp min värld igen. Sen sprängdes den igen, av samma kille som byggde upp den.

༺༻

Min skola. Värmdö gymnasium. Är en skola där en liten grej sprids och blir en väldigt stor grej. De är nog de värsta med skolor. Att saker som händer i någons liv sprids och blir större än vad de egentligen är.

De var väl de som är grejen med att jag håller mig mest för mig själv, för jag inte vill att folk ska sprida grejer om mig eller stirra på mig. Just stirrningarna är de som är de jobbigaste. Man känner sig iakttagen hela tiden, och pulsen höjs som att man sprungit ett maraton. Ibland får jag svårt och andas när folk stirrar. Man känner sig utanför, som när man har muntliga redovisningar. Man står och kollar ut på sin klass och alla andra stirrar på en.
"Linus varför stirrar alla?"

Linus stannar upp och vänder sig mot mig. Han lägger sin vänstra hand på min axel och rubbar den försiktigt.
"Jag tror alla vet om vem som var i ditt rum igår."

Jag kollar omkring mig och några killar flinar, tjejerna ser mest arga och kränkta ut.
Men hur kan dom veta? De hände ju igår, vem kan ha sett de?
"Hu-hur vet a-alla?"
Stammar jag tyst. Linus ler snett mot mig, gör allt för att få mig så lugn som möjligt.

"Antagligen var de någon som såg, eller så har Dante berättat."
Dante har berättat. Varför skulle han göra de? Är han stolt över att få vara i mitt rum eller? Alla mina tankar är huller om buller, men tacksam som jag är bryts mina tankar med två killar och en tjej som kommer mot mig och Linus.

"Hej. Engelskan börjar om tio ska vi dra till era skåp kanske?"
Säger Hanna och tar tag i min arm och drar med mig till mitt skåp.
"Du Klara. Varför var Dante i ditt rum igår kväll?"

Jag spärrar upp ögonen och blinkar till många gånger och sedan vrider mitt huvud mot Hanna som står bredvid mig med stora ögon och vill att jag ska berätta.
"Ehm. Asså."
Stammar jag och kliar mig i nacken.
"Jo, han ville snacka. Eller asså. Ehm jag. Jag vet inte ens själv."
Säger jag. Hanna kollar på mig och ger mig en blick jag inte kan tyda.

"Du vet inte?"

"Jo jag vet. Han klättrade upp och ville snacka. Jag var för trött för att säga emot och sen kom han och sa förlåt."

"Inget mer?"
Säger hon och ger mig nyfikna ögon.

"Nej? Vad skulle de vara?"

"Folk säger att ni låg igår kväll."
Hela min värld stannar upp efter hon sa dedär. Så de är därför alla stirrar. De tror jag låg med mitt ex, och för den delen vart otrogen. Mot Oliver. Fan jag hade helt glömt bort honom.

"Kan du säga att jag är hos tandläkaren till Patrik? Jag måste hitta Oliver."
Innan Hanna hinner säga något är jag redan borta och är påväg till idrottshallen.

༺༻

Jag kollar ner i hallen där alla elever springer. Oliver drar sin hand genom sitt bruna hår och ser upp på mig. Han skakar på huvudet och ger mig en ledsam blick.
Han tror jag varit otrogen.

"Oliver snälla. Vänta."
Han går iväg med Lukas och tittar inte ens på mig. Jag springer ifatt dom och tar tag i hans arm och vänder han mot mig. Han vrider på huvudet och kollar på Lukas som står och väntar på honom.

"Gå. Jag kommer vänta."
Säger han till honom och Lukas ger han en tumme upp och går iväg.
Oliver vänder sig mot mig igen.
"Vad vill du?"
Säger han drygt.

"Jag var inte otrogen. Jag lovar. Fråga Linus. Han vet vad som hände igår."

"Asså Klara. Jag vet inte om vi. Eller dehär vi har funkar. De känns som du inte vill."

"Nej. Jag vill ha dig. Snälla Oliver."
Fan. Oliver vill inte ha mig längre.

"Klara. Jag tycker om dig jättemycket. Men du vill inte, jag känner de."
Jag tar ett steg närmare honom och lägger min högra hand på hans kind innan jag böjer mig fram och kysser honom. Han drar ifrån och ler stort mot mig innan han böjer sig fram mot mig och kysser mig.

"Vill du skippa skolan?"
Frågar jag och han nickar och springer mot omklädningsrummet.
Vill jag ha Oliver? Eller vill jag ha Dante? Vem är de jag vill ha?