𝐡𝐚𝐧 ᵈᵃⁿᵗᵉ ˡⁱⁿᵈʰᵉ

ʜᴀɴ 𝘴𝘬𝘳𝘪𝘷𝘦𝘳 𝘵𝘪𝘭𝘭 𝘮𝘪𝘨

Kʟᴀʀᴀ♐︎

𝗠𝗶𝘁𝘁 𝗹𝗶𝘃 är över nu. Jag har inte gått utanför dörren på flera veckor. Jag slutade med friidrott förra veckan. Jag klarade inte av att tänka på de mer. Mamma och Linus tar hand om min mobil. Min sociala medier är borttagna. Jag använder bara meddelande.

Jag har knappt träffat några vänner. Saga och Vilma har vart förbi några gånger, de senaste veckorna. Men jag säger inte så mycket. Jag vet att de fattar, men ändå. Jag känner mig hemsk ändå.

"Klara? Ska du med till badhuset och kolla på Alice när hon hoppar?"
Mamma har försökt att få med mig till badhuset. Alice började med någon slags barn simhopp för någon månad sen. Men jag orkar inte ens ta mig upp ur sängen. Så varför skulle jag orka åka och kolla på de.

"Nej inte idag."
Säger jag trött och slänger mig ner i sängen och sätter mig tvn i mitt rum. Mamma kommer in i mitt rum och ställer sig precis vid min säng.

"Ska du inte följa med då? Bara idag? De kanske är skönt att komma ut."
Säger hon och stryker mig över kinden.

"När är de då?"
Frågar jag. Hon kollar på klockan på hennes arm och sen ner på mig igen.

"Vi ska åka om en timme typ. Men Alice och Markus är redan där. Så vi ska ta den lilla bilen, Linus ska med. Vi ska hämta honom vid ishallen."

Jag kollar upp i taket en stund innan jag vänder blicken till mamma igen.
"Visst jag kan följa med."

༺༻

"Linus! Kom då!"
Skriker mamma från bilen. Linus kollar på från sin mobil och spricker upp i ett leende när han ser mig sitta i framsätet. Han springer till bilen och kastar sin väska in och hoppar in i bilen.

"Tjo syrran."
Säger han och rufsar till mig i håret. Jag vänder på huvudet och blänger på honom. Han ler. Jag ler tillbaka.

"Rör mig inte i håret. Jag duschade precis."
Säger jag och vänder mig om igen och kollar mig i spegeln.

"Du är fin idag syrran."
Jag kollar på honom genom spegeln och säger tack och ler mot honom. Jag tittar på mamma och hon kollar redan på mig. Hon ler mot mig och pussar mig på kinden innan hon startar bilen och kör mot simhallen.

Jag kollar ut genom fönstret och ser alla tonåringar som sitter på bänkarna i stan och pratar och skrattar. Jag saknar att vara där. De gör jag. De va en stor del av mitt liv, jag var nästan aldrig hemma förut. Nu går jag inte ens ut genom dörren. Jag går inte ens i skolan, jag har skola hemma. Mina lärare spelar in genomgångarna så jag hänger med på vad som händer. Har bara missat ett prov för resten av proven har jag gjort när alla har gått hem.

༺༻

"Klara!"
Skriker Alice när hon ser mig efter hon hoppat och duschat och kommit upp igen. Jag hukar mig ner till hennes nivå och hon kastar sig i min famn. Jag bär upp henne och kramar om henne hårt.

"Min fina Alice."
Säger jag och släpper ner henne igen. Hon kramar om mamma och Linus innan hon går till mig igen. Hon visar med händerna att jag ska bära upp henne, och de gör jag.

"Jag är saknat dig Klara."
Säger hon och kramar om mitt ansikte. Hon trycker sitt ansikte mot mitt. Vi har kinder mot kinder när vi kramas. Jag hör hur mamma tar en bild och sedan visar mig bilden. Jag ler mot mamma och går ut med Alice i famnen.

"Klara kan du åka med mig?"
Frågar Alice när jag satt ner henne i hennes bilstol. Jag kollar på Markus som sitter i framsätet och han nickar att de är okej. Mamma nickar också och jag hoppar in bredvid Alice i baksätet.

Jag pratar med Alice om hennes uppvisning och sedan somnar hon. Min mobil vibrerar och för första gånger på flera veckor är de jag som öppnar meddelandet först. Inte mamma, inte Linus. De va jag. Jag läser på namnet först, Dante. Mitt hjärta hoppar över ett slag innan jag trycker på notisen och läser vad han skrivit.

—
Dante Lindhe 14;57
Hej Klara. Jag är säkert den sista du vill höra av just nu. Men jag är orolig för dig, jag lovar jag berättade inte för någon om de som hände dig. Men jag tror att någon har kollat igenom min mobil och sett allt.

Jag skulle aldrig kunna berätta en sån sak, de är vidrigt att sprida något sånt. Jag visste hur mycket du skämdes. Och jag ville inte att du skulle må ännu mer dåligt. Jag hoppas du mår bra efter allt som hänt. Och att du någon gång kan prata med mig igen. Även fast jag vet att jag är helt dum i huvudet.
För jag vill inte att du ska vara en magnet för mig, men de är du. Jag drar mig till dig och jag gör att för att dra mig bort från dig.
Jag älskar dig Klara. Även fast du kanske inte tror de.
—