𝐡𝐚𝐧 ᵈᵃⁿᵗᵉ ˡⁱⁿᵈʰᵉ

ʜᴀɴ 𝘬𝘳𝘰𝘴𝘴𝘢𝘥𝘦 𝘮𝘪𝘨 𝘪𝘨𝘦𝘯

Kʟᴀʀᴀ♐︎

𝗘𝘁𝘁 𝗵𝗷𝗮̈𝗿𝘁𝗮 borde inte kunna krossas flera gånger. De borde bara gå att krossa de en gång, för sen är de redan krossat. De finns ju inget att krossa igen? Eller?

Tydligen går ett krossat hjärta att krossa igen. För jag känner inget längre. De va bitar av mig som fortfarande vågade känna saker för någon. Men för en vecka sen, krossades jag till tusen bitar.

"Linus?"
Skriker jag från nedervåningen.
Mamma kommer hem imorgon med Alice. Markus skulle tydligen stanna längre men Alice ville tillbaka till förskolan och mamma ville hem också. Något som mamma inte ville erkänna är att hon inte alls gillar Markus föräldrar. Och jag och Linus vet de, men mamma vill inte säga något om de.

"Ja?"
Säger han och kommer ner från trappan. Han kommer till mig i vardagsrummet och sätter sig bredvid mig i soffan.

"Har William fixat sin del på uppgiften?"
Frågar jag honom. Han rynkar ihop ögonbrynen. Jag tror han vet att jag har något i mitt huvud som jag inte berättar.

"Jag tror de? Hur är de med dig?"
Frågar han mig och lägger sitt huvud på sne. Även fast jag och Linus är två helt olika personer. Så känner vi varandra in och utantill. Mamma säger till och med att vi kan läsa varandras tankar.

Om jag berättar för Linus om de som hände i lördags. Då kommer han bokstavligen bli galen. Han fattar ju att de är något. Jag städade mitt rum i flera timmar i söndags och igår. Och han vet att jag låste mitt rum för att jag inte ville att någon skulle göra saker i mitt rum.

"De är lugnt. Vi har liksom ett prov på onsdag. Inte konstigt att jag är lite nere."
Säger jag och trycker fram ett leende till mig bror. Han kollar fundersamt på mig men nickar och ställer sig upp för att hämta din väska.

༺༻

"Klara?"
Jag lägger ner min mobil i min säng och kollar mot min dörr. Oliver.

"Hej."
Säger jag och ler milt. Han ler tillbaka och går fram till mig. Han sätter sig bredvid mig och tar tag i min vänstra hand.

"Hur mår du?"
Frågar han och stryker mina knogar med sin tumme.

"De är okej. Har prov på onsdag och mamma kommer hem imorgon så de är bara lite mycket."

"Fattar. Jag ska dra skulle bara hämta en grej här som jag glömde i lördags. Men vi syns imorgon va?"
Jag nickar och han böjer sig ner mot mig och ger mig en liten kyss. Jag ler och han går ut ur mitt rum igen.

Av någon anledning så kändes Olivers kyss helt annorlunda. De va som att den lilla nervositeten som jag fått förr, var helt borta. Och de konstiga va att jag inte ens saknade den.

༺༻

"Klara. Älskling vi måste gå nu."
Jag öppnar ögonen långsamt och ser Dante stå över mig och le. Jag ler tillbaka och han kysser mig på kinden och jag känner hur min kinder blir helt varma. Han flinar åt mig.
"Du är söt när du blir generad."

"Sluta."
Säger jag och gömmer mitt ansikte i mina händer. Men direkt känner jag två händer ta mina händer från mitt ansikte.

"Klara jag sa ju att du var söt när du blir generad. Jag vill ju se ditt ansikte då."

"Men jag skäms ju."

"Som att jag bryr mig. Kom nu vi måste till skolan."
Jag suckar och sätter mig upp och Dante tar mina händer och drar mig upp ur sängen.

༺༻

"Hallå gumman? Du måste till skolan."
Jag öppnar mina ögon och ser mamma med en sovande Alice i famnen. Jag kollar omkring mig men de var en dröm. Jag och Dante är inte tillsammans och de va inte Dante som väckte mig.

"Hej. Hur mycket är klockan?"
Frågar jag henne. Hon kollar klockan på armen och säger att den är halv sju. Jag tar upp min mobil och säger hejdå till mamma.

Jag ligger en stund i min säng men inget kändes rätt. Jag försökte kolla instagram men de ända jag ville göra var att kolla Dantes instagram. Jag gjorde allt för att inte fastna i mina tankar, för om mamma eller Linus får reda på att jag fastnar i mina tankar igen. Kommer de tvinga mig till en psykolog igen. Och de pallar inte jag.

"Klara? Är du klar?"
Jag kollar mot min dörr och ser Linus stå och vänta på mig. Jag sprayar mig med deo och tar tag i min vita hoodie och går ner för trappan med Linus bakom mig.
"Antar att du är de."
Mumlar han bakom mig. Jag ler för mig själv och sätter på mig mina skor och går ut till moppebilen.

Linus kommer och sätter sig i förarsätet och startar upp bilen och kör iväg mot skolan. Jag kollar ut genom fönstret och kollar på alla träd och jag kunde känna Linus ögon i min nacke. Jag vet att han vet att något är fel. Men han vill inte tvinga de ut ur mig.

Men Dante krossade mig.
Han krossade mig igen. Även fast jag inte trodde att han skulle kunna göra de igen. Men han gjorde de. Och nu vet jag inte ens vad jag känner längre.