Easy baby, maybe I'm a liar

Kapitel 5

"Var det sista uppgiften?" Frågar Nathan förvånat och jag nickar till svars. "Vad snabbt det gick!" Utbrister han glatt och jag skrattar. "Det var ju bara fem uppgifter, färre än i vanliga fall" säger jag och ler, Nathan ler tillbaks. "Ska du gör nåt särskilt imorrn? Har du mycket i skolan eller sådär?" Frågar jag och hoppas på ett nej, imorgon tänker jag berätta för honom. Det måste jag. "Nää inte mycket i skolan, men jag ska hänga lite med Max efter skolan". Jaha, där försvann den chansen. Okej, alltså måste jag berätta för honom idag. Nu eller aldrig. "Tänkte du på något speciellt?" Frågar Nathan. Jag skakar på huvudet. "Nej, eller alltså inte om imorgon" säger jag osäkert. "Okej, men är det nåt? Du ser så nervös ut" svara Nathan och kollar på mig oroligt. "Jo, alltså såhär är det" börjar jag och tar ett djupt andetag. Okej Melanie, nu eller aldrig. Nu eller aldrig. "Ja?" Säger Nathan och kollar frågande på mig. "Jag har tänkt på en grej, och du får lova att inte bli sur" "Såklart jag inte blir! Varför skulle jag?" Säger Nathan och ler varmt. "Jo, alltså, jag kanske typ, bara lite grann, gillar dig. Alltså lite mer än som vän" jag tar ett djupt andetag igen. "Okej inte lite grann, jag har haft en crush på dig ända sen 7:an. Jag vet att det kanske låter lite konstigt och du kanske tycker att jag låter creepy. Men så är det. Jag känner att jag bara måste berätta för dig" säger jag och kollar på Nathan. Han säger ingenting till en början och jag blir lite orolig. "Okej, jag fattar. Förlåt att jag sa något." Jag kollar ner i golvet. "Nej Melanie, det är inte så." Nathan kollar bedjande på mig. "Hur är det då?". "Alltså, det är komplicerat. Jag kan inte berätta för dig varför, men det skulle aldrig funka mellan oss. Jag gillar verkligen dig, det gör jag, men bara som vän. Och jag vill inte heller förlora dig som vän" Nathan ler mot mig. "Okej, jag förstår, det är lugnt." "Bra! Lova att vi fortfarande kan vara vänner. Jag vill liksom inte förlora världens bästa pluggkompis" jag skrattar till svars och Nathan ger mig en kram. "Det kanske är bäst att jag går hem nu, men vi ses imorgon" säger Nathan och ler medlidande samtidigt som han reser sig upp.

Jag följer honom till dörren och vi säger ett kort hejdå. Efter att jag har stängt dörren går jag direkt upp på mitt rum. Jag orkar verkligen inte prata med någon just nu, jag slänger mig i sängen och stirrar upp i taket. Efter en stund känner jag hur det börjar bränna bakom ögonlocken och snart kommer tårarna rinnande ner för kinderna. Jag kan inte prata med honom igen, det funkar inte så. Han kunde inte ens ge mig en riktig förklaring, "det är komplicerat", sämsta bortförklaringen jag hört. Hur komplicerat kan det vara? Det måste ju handla om något annat, vad är det han döljer för mig?