Fenix: Född ur askan

Kapitel 6 - Legosoldaten

Den var snabb, aldelles för snabb. Det spelade ingen roll hur mycket de än högg efter den för sekunden då metallen borde a skurit igenom varelsens bleka hud var den borta. Fast den dök alltid upp igen bakom deras ryggar och stirrade på dem med sina svarta hålor till ögon. Den breda munnen full av sylvassa tänder var alltid uppdragen i ett leende och det långa svarta håret var virat runt den nästan vita kroppen. Vad det än var så var det tydligt att den lekte med de tre bönderna som försökte slå undan den medan de samtidigt försökte hålla de hesa skriken borta från deras öron. Adrien hade släppt sitt svärd någon gång under varelsens attack och höll båda händerna hårt pressade mot sina öron, men det var som om rösterna existerade inuti hans huvud. Inget hjälpte, inget höll dem borta. Retrik och Himer hade fortfarande ett fast grepp runt sina vapen och de stod framför sin yngre broder som en skyddande mur. 
 "Vad vi än gör så slinker den jäveln alltid undan" ropade Retrik frustreat över de hesa rösterna. Han svingade sitt svärd efter varelsen igen men den slank undan som vanligt. De var vana vid det här laget och hade redan vänt sig om när den dök upp bakom dem. 

 "Det måste finnas en lösning...det finns alltid en lösning" ropade Himer tillbaka och slängde en kort blick på Adrien. Han verkade inte höra de äldre brödernas konversation utan var helt upptagen med att stirra på varelsen och pressa händerna mot öronen. "Vi borde ha lämnat honom med far" fortsatte han och nickade menande mot sin yngre broder. Retrik nickade bara med blicken fäst på fienden. Hur den lyckades gömma sig i mörkret när den i stort sett sken som månen var ett mysterium, men det var ett mysterium som de inte kunde fundera på just nu. Inte heller kunde de stå och noja sig över sitt beslut att ta med Adrien på det här farliga uppdraget. De behövde fokusera på att ta sig ut ur den här situationen innan varelsen bestämde sig för att sluta leka och attackera dem istället. 

 "Den har ett mönster som vi kan följa" konstaterade Retrik och Himer nickade för att visa att han hade förstått. Den här gången när den äldre högg efter varelsen såg Himer till att vända sig om redan innan den hade försvunnit, och just när han visste att Retriks svärd egentligen borde ha träffat högg han till med sitt egna. Ett gällt skrik skar genom brödernas öron när Himers svärd lyckades skära upp ett sår i varelsens arm, men de hann aldrig fira den lilla segern för plötsligt tog leken slut och varelsen bestämde sig för att slå tillbaka. Innan Himer ens hann tänka tanken på att hoppa undan klöv fem vassa klor igenom luften mot hans ansikte. De skulle enkelt kunna slita upp hans hud och dra hans ögon med sig i ett enda sving, men handen kom aldrig så långt. Klor gled över stål och ett rispande läte ekade mellan stenhögarna. Ett svärd for nu genom luften och skar upp ännu ett sår i den bleka huden, men den här gången var det precis nedanför halsen. Varelsen hade hunnit väja undan i tid och fösvann igen med ännu ett skrik, men som vanligt dök den upp igen bakom dem. Bröderna hann knappt reagera innan främlingen svingade sina två svärd ännu en gång och lyckades träffa sina mål innan det hann väja undan igen. Med ett svärd igenom magen och ett annat genom halsen gav varelsen ifrån sig ett sista kvävt skrik och sjönk ihop över de två klingorna. 
  Bröderna stirrade på kvinnan framför sig och vågade knappt tro sina ögon, men den korta gestalten med ruffsigt svart hår, läderrustning och två svärd i händerna som nu drogs ut ur den bleka varelsen var verklig. För när kvinnan vände sig om och såg på dem med sina gröna ögon började hon tala med en dov röst.
   "Tre bönder som knappt vet hur man håller i ett svärd borde verkligen inte vara på så farliga platser mitt i natten". Ett svagt flin syntes på hennes smala läppar när hon satte tillbaka de två svärden i skidorna som hon bar på ryggen. "Ni borde nog berätta för ungen att faran är över".  Himer hajade till vid de orden och vände sig genast om för att se efter Adrien som fortfarande stod med händerna mot öronen. Den enda skillnaden nu var att han  även hade ögonen hårt ihopknipna. Retrik däremot stod kvar och stirrade stint på främlingen framför sig medan Himer försökte lugna ner den yngre brodern. 
  "Och vem är du?" frågade Retrik misstänksamt och gjorde ingen som helst ansats att stoppa undan sitt svärd. Kvinnan höjde på ögonbrynet och placerade händerna på sina höfter.
 "Nejdå du behöver inte tacka mig. Det var så lite så" sa hon sarkastiskt och Retrik suckade men höll fortarande svärdet i ett fast grepp.
  "Tack för att du räddade oss, men tro inte att jag tänker lita på dig så enkelt".
"Jag bad dig inte heller om det, men oftast när någon räddar ens liv så brukar man i alla fall tacka dem". Himer, som anade vart det här var på väg, klev fram bredvid sin äldre broder igen och avbröt deras inte så trevliga konversation.
  "Ursäkta min bror han är för misstänksam för sitt eget bästa. Han heter Retrik av en annledning. Tro mig vi är väldigt tacksamma för det du gjorde." sa han med ett leende. Kvinnan log smått tillbaka och nickade kort. 
Adrien hade lugnat ner sig och betraktade nu förvirrat konversationen mellan främlingen och hans bröder. Han hade helt missat biten då hans bror nästan hade fått ansiktet avslitet och kvinnan bokstavligen hade räddat hans skinn. 
 "Vem är hon?". Vid de orden skrattade främlingen lite, vilket endast fick Adriens förvirring att växa. 
"Du är inte direkt den modigaste i gruppen va?". Det var mer ett konstanterande än en fråga men Adrien skakade ändå skamset på huvudet.
  "Okej för att besvara både kycklingens och bittertrynets fråga... Mitt namn är Alyah och jag är inget mer än en simpel legosoldat som är på en vandring genom landet på jakt efter arbete. Jag hörde era rop och bestämde mig för att vara snäll idag" förklarade kvinnan vars namn tydligen var Alyah och Retrik var nära att säga något olämpligt när han fick höra sitt smeknamn, men Himer hann slå en hand över hans mun innan orden hann lämna honom. 
 "Än en gång, vi är väldigt tacksamma. Hur kan vi återgälda gesten?" frågade Himer vänligt och ignorerade Retriks protester som kvävdes under handen som fortfarande låg över hans mun.
  "Åh jag vet inte riktigt. Min vanligaste betalning är mynt men ni ser inte direkt ut som ett gäng som har mycket av det. Inga bönder lämnar sitt hem om de inte verkligen måste...så vad jagade ut er tre?"
  "Vi letar efter en person som kan...hjälpa vår situation". Himer må vara en vänlig och rätt öppen person men han visste att det kanske inte var en så bra idé att berätta hela sanningen. Legosoldaten skulle säkert antingen skratta ut dem om hon visste eller springa och fånga lönnmördaren innan dem. 

 "Hmm...råkar den här personen vara en efterlyst brottsling?" frågade hon och såg roat på de tre bröderna när de alla ryckte till. "Ni är inte direkt de första fattiga bönderna som jag har stött på. Många är ute och letar efter brottslingar som har några mynt på skallen. Så vem är det ni är ute efter?". 
 "Fenix". Alla hajade till när Adrien plötsligt bestämde sig för att ta ordet och besvara Alyah. Legosoldaten i fråga höjde förvånat på ögonbrynet, men förvåningen var snart borta och ersattes av ett skratt. 
 "Ni måste skämta? Tro mig ni har inte en chans!" fick hon fram när skrattattacken var över. Retrik stirrade irriterat på henne men sa ingenting. Himer suckade bara och Adrien nickade. Han trodde inte heller på att de kunde klara av det. Den enda anledningen till att han ens följde med var för att han var orolig över sina bröder och inte ville skicka iväg dem på ett sådant farligt uppdrag ensamma. Han må vara feg men det betydde inte att han tänkte låta det hålla honom hemma medan hans bröder jagade en livsfarlig lönnmördare.

 "Vi har inte direkt något val. Vi stötte på henne och..." förklarade han och Alyah såg plötsligt väldigt intresserad ut.
 "Jasså? När då?" frågade hon och Adrien tänkte svara men Retrik hann avbryta honom.

"Och varför skulle vi berätta det för dig?". 
 "Åh jag vet inte. Det är ju inte så att jag just räddade era liv eller något sådant".  Alyahs sarkasm var tillbaka. "Vänta, jo det var precis det som hände. Om ni vill återgälda mig så kan jag nöja mig med information. Berätta vad ni vet om Fenix". Retrik suckade och insåg att han hade förlorat det här slaget, så han lät Himer berätta allt de visste. Att de hade stött på lönnmördaren för några timmar sedan och att de trodde att hon var på väg mot skogen på andra sidan av de stora stenhögarna. Alyah nickade efter att hon hade fått sin information och sträckte på sig med en gäspning.
 "Okej ni är härmed inte skyldiga mig något längre.  Lycka till med ert lilla äventyr" sa hon sedan och vände sig om för att vandra vidare. De tre bröderna stod kvar en stund och betraktade henne när hon försvann in i mörkret bakom en stenhög. Efter att en stund av tystnad hade passerat började Adrien röra på sig och sökte efter sitt svärd med blicken. Han fann det vid sidan om vägen där han hade tappat det, och placerade det i skidan igen där det hörde hemma. 
 "Det verkar som att även hon är ute efter pengarna" suckade Retrik irriterat och Himer nickade.

"Ja, fast vem är inte det?".