Fenix: Född ur askan

Kapitel 5 - Korpkvinnan

Stigen delade aldrig på sig igen. Det borde ha varit dag nu men inget ljus lyckades ta sig in så här djupt in i skogen så Fenix var fortfarande omringad av mörker. Den ojämna stigen var lika slingrig och svår att följa som innan och en rot som inte hade synts fick henne att snubbla till för vad som kunde vara den elfte gången den senaste timmen. Hon rätade hastigt på sig igen med en låg svordom. För att försöka unvika att snubbla igen höll hon blicken fäst vid sina fötter när hon sedan fortsatte sin vandring. Om jag ser den där korpen igen kommer jag grilla den, tänkte hon irriterat när hon kom att tänka på fågeln igen.
"Dumma korp och dens dumma stig" muttrade hon surt för sig själv när ännu en rot hade undgått henne. Fast eftersom hon var så fokuserad på att hålla koll på sina fötter märkte hon inte det lilla ljuset i fjärran som sakta närmade sig för varje steg hon tog. Ju närmre man kom ju tydligare blev konturerna av en liten stuga i vars fönster som ljuskällan låg, och det var inte förrän som Fenix stod fem meter bort som hon fick syn på den och stannade tvärt. Den lilla stugan var gammal och ranglig men eftersom det lös i fönstret så verkade det ändå vara bebott. Den hade två våningar, var helt byggt av trä och mossa täckte bitar av dess väggar. Nu när Fenix stod mitt framför den kunde hon även ana ljudet av ett svagt nynnande som var underligt lugnande. Tröttheten gjorde sig plötsligt tillkänna på nytt och hon fick lust att bara lägga sig ner på marken och sova en stund, men hon skakade bort känslan och gick med bestämda steg fram till stugans dörr. Hon knackade två korta slag och nynnandet tystnade, allt tystnade. Hon knackade igen lite hårdare den här gången men inget hände.
"Hallå?" ropade hon smått irriterat och knackade för en tredje gång. Den här gången möttes hon inte av tystnad, utan ett bekant kraxande besvarade hennes knackning och hon förde genast blicken upp mot taket. Ett par svarta ögon mötte henne och fågeln gav ifrån sig ännu ett krax.
"Du igen" utbrast hon och suckade när korpen kraxade igen. Fast innan hon hann utföra sin tidigare plan, att grilla den irriterande fågeln, for dörren plötsligt upp med ett högt knarr och i öppningen stod en lång mörkhyad kvinna. Hennes bruna hår var kortklippt och stod ut åt alla håll. Ansiktet var kantigt och det tillsammans med hennes smala nästan svarta ögon påminde Fenix om en korp. Den främmande korpkvinnan bar en enkel tröja och ett par jordiga byxor men annars verkade hon vara rätt så ren för att bo mitt ute i en skog. Fenix visste inte riktigt vad hon hade förväntat sig när hon bestämde sig för att hitta den galna kvinnan i skogen, men det var då inte det här.
"Hur hittade du hit?" frågade kvinnan med sin ljusa röst, men innan Fenix hann svara kraxade korpen till ännu en gång och kvinnan log som om den just hade gett henne goda nyheter. Fenix däremot förstod inte att kraxet hade besvarat kvinnans fråga så hon kastade bara en kort blick på fågeln och sa sedan:
"Jag följde stigen". Eftersom hon inte ville verka galen så sa hon ingenting om att korpen hade tvingat in henne på rätt väg, trots att det var en stor chans att kvinnan framför henne var just galningen som hon var ute efter och antagligen inte skulle ifrågasätta henne.

    Kvinnan sa dock ingenting utan gick bara tillbaka in i stugan utan att stänga dörren efter sig. Fenix stod förvirrat kvar och kikade in i det lilla upplysta rummet. Hon kunde ana ett träbord och ett gäng stolar till höger, en öppen spis i det vänstra hörnet där en liten eld brann och en grön sliten matta på golvet framför henne. Det verkade även finnas en dörr som ledde till resten av huset i det högra hörnet.
   "Stäng dörren efter dig, Munin kan ta sig in själv så bry dig inte om honom" sa den ljusa rösten borta vid spisen, men Fenix stod kvar utanför. Hon kunde inte bara gå in i en främmande människas hus, hon visste bättre än så. Kvinnan måste ha känt av hennes förvirring och försiktighet för hon log ett lugnt leende och höjde händerna till axelhöjd.
   "Ingen fara jag skadar ingen som inte gör mig något illa. Så du kan vara lugn" försäkrade hon och Fenix tog långsamt ett steg in i rummet. Kvinnan verkade inte ha några vapen och situationen kändes inte direkt farlig så hon bestämde sig för att lita på henne för tillfället.
   Efter att hon hade stängt dörren bakom sig sänktes en tystnad över stugan igen. Den främmande korpkvinnan stod fortfarande borta vid spisen fast nu med händerna bakom ryggen och med en blick som betraktade Fenix som om hon väntade på att hon skulle göra något. Dock när några minuter av tystnad hade passerat fick Fenix nog och bestämde sig för att ställa frågan som hade vilat på hennes tunga ända sedan hon hade fått syn på kvinnan.
   "Vem är du?"
"Du har säkert hört talas om mig...de flesta har det i alla fall" var kvinnans svar.