Fenix: Född ur askan

Kapitel 10 - I hans fotspår

Solen stod högt på himmelen och kastade sitt klara ljus över den lilla byn. De flesta var ute på de små åkrarna eller i sina butiker vid den här tiden, men vissa hade börjat ta sig tillbaka för att äta lunch.
Några hälsade på honom när de passerade och han skyndade sig att svara dem med ett leende. Det var en stor skillnad från byn han själv hade vuxit upp i. Där svarade man sällan på hälsningar så länge det inte var en nära vän, och Adriens familj stod inte någon nära.

   "Står du där längre kommer fåglarna börja bygga bon på ditt huvud". Den ljusa rösten lät road och han drogs genast ut ur sina tankar.
   "Va?" sa han förvirrat och vände sig om där han trodde att röstens ägare skulle stå, men allt han möttes av var den stängda värdshusdörren.
   "Så du lever!" Skrattade den kroppslösa rösten. Han fortsatte att vrida huvudet åt alla håll, men allt det ledde till var yrsel och mer förvirring. 
   "Fast blind är du tydligen". Skrattet fortsatte och han insåg plötsligt att det kom ovanifrån honom. Där på taket ovanför värdshusets dörr satt en flicka. Hennes läppar låg i ett brett leende så att de gulnande tänderna visades, och de smala gröna ögonen mötte roat hans blick. Hon verkade vara några år yngre än han själv.
   "Jag är inte blind!" Utbrast han, men hon slängde bara bak huvudet i ett skratt så att det axellånga, bruna håret vajade. 
   "Vem spottade i din gröt?" Hans förvirring växte bara vid den konstiga frågan. Den här gången verkade hon dock bestämma sig för att göra det lite enklare för honom, för hon förtydligade sedan;
   "Varför är du så vresig?"
   "Jag är inte vresig!" Han visste att irritationen i sin röst gick emot det han sa, men det var för sent att ta tillbaka det nu.

   "Så du är inte blind och inte vresig. Vad är du då?" Hon hade slutat skratta nu, men blicken var fortfarande lika road som innan. 

Adrien bestämde sig för att inte besvara hennes fråga. Han vände på klacken och började gå bort från byggnaden i hopp om att bli kvitt henne. Ett tag trodde han att han hade lyckats, men då hörde han en svag duns och ljudet av snabba steg över marken. Dock sa flickan inget mer utan verkade vara nöjd med att bara följa efter honom där han gick utan något särskilt mål i sikte.

De passerade det lilla torget, några gårdar och en liten hage tills de kom ut på en nästintill igenvuxen landsväg. Åkrar bredde ut sig omkring dem men inga bönder syntes till. En förfallen lada låg vid vägkanten och Adrien insåg att de måste ha nått en övergiven del av byn. 

Flickan hade ännu inte sagt något mer, men ett svagt hummande kunde höras från hennes håll. Melodin hade ingen särskild takt utan var bara en konstig blandning av toner och ljud, men flickan brydde sig inte om detta. Hon nynnade bara glatt vidare medan hon skuttade i Adriens fotspår.

Tillslut fick Adrien nog och tvärstannade mitt på vägen. Nynnandet tystnade men när han vände sig om för att blänga på flickan log hon bara glatt tillbaka.
   "Kan du sluta följa efter mig?" Fräste han. 
   "Ja, men jag vill inte". 
   "Vad är du, fem?" Han kunde se att hon i alla fall var över tio men med tanke på hur barnslig hon var kunde hon lika gärna vara en liten unge.
   "Jag blir tolv i höst" sa hon stolt. 
   "Kul för dig! Försvinn nu!" Han vände sig om på nytt för att gå iväg, men när nynnandet startade igen tillsammans med ljudet av flickans skutt slutade han gå.
   "Jag sa-"
   "Jag är inte döv. Jag vill bara ha svaret på min fråga". 
   "Va?" Förvirringen var tillbaka och dämpade hans irritation en aning. 

   "Vem spottade i din gröt?" Han suckade trött när han insåg att hon antagligen aldrig skulle ge sig.
   "Om du måste veta så var det min bror". Det var inte första gången de bråkade så han visste att allt skulle vara okej när han återvände, men han kunde inte stoppa sig själv från att låta extra bitter när han sa ordet "bror". 
  "Åh, okej!" Med de orden började hon hoppa i fotspåren på nytt, fast baklänges den här gången samma väg de kom. Förbryllat stirrade han på hennes långsamma framfart, eller snarare bakfart, men bestämde sig sedan för att släppa det och vände henne ryggen.