Fenix: Född ur askan

Kapitel 2 - Ett sista hopp

Hon visste inte riktigt varför hon gjorde det. Hon kanske saknade att ha någon att förvirra och skrämma, eller så ville hon bara visa att hon inte var en korkad liten unge. Hur som helst hade hon tre nya bönder efter sig nu. Det var egentligen inget problem, men hon tyckte att det var lite onödigt. De var inte alls skrämmande och hon kände sig inte hotad, men det var något som som fick henne att ångra det hon hade sagt.

Hon gick längst vägen som skulle ta henne ut ur byn. Husen hon gick förbi var rätt små och slitna, men många. Man kunde lära sig mycket om platsen om man såg sig omkring och lyssnade. Husen var många, vilket visade att många levde här. De var slitna så det verkade som att de hade brist på pengar eller inte hade tid att reparera skadorna. Bönderna i värdshuset hade svärd som de antagligen visste hur man använde till viss del, vilket tydde på att de hade få riktiga krigare i byn, och var tvungna att lära sig slåss själva. Den sista ledtråden var att de där bönderna verkligen såg ut att vilja ha belöningen, det visade ännu en gång att det var brist på pengar i byn. Det breodde antagligen på den stora torkan som drabbade landet den här sommaren och flera tidigare somrar. Böndernas skörder blev väldigt små och de hade inget att sälja. Den här byn verkade ha drabbats rätt hårt medan andra byar har klarat sig bättre.

 Hon släppte byn och bönderna och fokuserade istället på vart hon var på väg. Hon behövde hitta nästa man eller kvinna som skulle ifrågasättas. Det var lättare sagt än gjort, Eldkåren var en hemlighetsfull grupp med människor som tyckte om att hålla sig i skuggan, gömd från omvärlden. De slog till ibland utan förvarning och brände allt i sin väg, och ingen fick veta anledningen. Från början var de kungens beskyddare och de starkaste krigarna i hans armé, men plötsligt en dag så försvann de och hela byar sattes i brand. Fenix by var den första av många, och när kungen inte gjorde något för att stoppa dem förstod man att de fortfarande var på hans sida. Många trodde att torkan var deras fel på något sätt, att de kommit på ett nytt sätt att kontrollera elden och värmen. Det kunde stämma, men det verkade som en anklagelse man kom ut med när det inte fanns något annat att skylla på. Folket var på gränsen till uppror, men ingen hade vågat ta första steget. Ingen ville få Eldkåren efter sig.

Hon följde vägen tills hon kom ut ur byn och stannade för att kunna granska området. Hon kunde inte riktigt se vad som fanns där ute i mörkret, men hon kunde ana små kullar i fjärran och insåg att vägen inte skulle hålla sig lika platt så länge. Inga träd syntes till så landskapet var öppet och tomt. Det var långt till nästa by och det skulle säkert ha varit skönt att spendera natten i en mjuk säng på något värdshus, men Fenix var tvungen att resa under natten ibland för att bli av med förföljare och slippa stöta på så mycket folk på vägarna, och den här natten behövde hon göra just det. Hon trodde som sagt inte att de där bönderna var ett så stort hot, men hon ville helst ha dem så långt bakom sig som möjligt. Så hon fortsatte sin långa vandring längs den ojämna vägen genom mörkret.
 Kalla vindar slet i hennes mantel och piskade henne i ansiktet, men det var inget problem för henne. Hon hade alltid kunnat hålla sig varm trots alla hårda vintrar hon varit med om. Hon behövde ingen varm eld att värma sig vid, och inga tjocka yllekläder. Kyla var något helt främmande för henne, något som hon helt enkelt inte kunde känna.

*

Samtidigt som Fenix rörde sig mot ett oklart mål gjorde de tre bröderna sig redo för avfärd. Den yngste, som hette Adrien, var fortfarande osäker, speciellt nu när han sett henne på så nära håll. Han hade inte sett hennes ansikte, men det var något med henne som var oroväckande. Han hade hört många myter och sagor om flickan som brände sina fiender, och han ångrade ofta att han lyssnade så mycket på dem. Vissa hittade på konstiga men skrämmande saker om henne, som att hon hade flammande eld till hår, och att alla som såg henne i ögonen blev till aska. Adrien förstod att det inte var sant, hans bror hade sett henne i ögonen men var fortfarande vid liv.