Fenix: Född ur askan

Kapitel 4- Vägvisare

Träden som byddge upp den mörka skogen var höga och breda. Lövtecket skymde himmelen helt och hållet vilket gjorde det väldigt svårt för Fenix att navigera sig nu när månen inte längre syntes. Hon kunde inte heller höra ropen och skriken som kom från stenhögarna längre eftersom hon redan hade tagit sig en bit in i skogen. Fast hon var inte säker om hon inte kunde höra dem längre för att de var för långt borta eller om de helt enkelt hade tystnat, bönderna kunde vara döda redan utan att hon visste om det. Även om hon inte direkt brydde sig om deras säkerhet, de var ju trots allt ett gäng främlingar som var ute efter att lämna över henne till kungen, så gjorde tanken henne nedstämd. Hon hade sett fram emot deras lilla lek, fast det skulle hon aldrig erkänna högt. 
  Hon fortsatte sin färd på den smala stigen genom mörkret utan att direkt veta om hon var på rätt väg eller inte. Ingen visste egentligen vart den här farliga kvinnan bodde, eller om hon ens fanns på riktigt så Fenix var tvungen att gissa sig till rätt väg. Inte för att det fanns särskilt många vägar att välja mellan, det var ytterst sällan som stigen delade på sig. 

 Plötsligt prasslade löven ovanför henne till och eftersom det var helt vindstilla stannade Fenix tvärt med sina knivar framdragna. Ett ljust krax från samma plats som prasslet talade dock om för henne att det bara var en korp och inget livsfarligt monster. Den svarta fågeln kraxade ännu en gång och flög ner till en sten vid sidan av stigen som Fenix för tillfället hade valt att följa. Med en suck satte hon tillbaka knivarna i bältet och fortsatte sin färd. Fast när hon passerade fågeln kunde hon känna hur dess svarta blick betraktade henne när hon tog sig djupare in i mörkret, och den känslan förföljde henne även efter att korpen inte längre varken syntes eller hördes. Dock behöver inte något vara borta bara för att man inte kan se eller höra det längre, vilket Fenix lärde sig när hon kom fram till en av de få platserna som stigen delade sig på och en korp satt och väntade på henne. Att säga att det var samma korp från innan skulle säkert låta galet men något med fågels blick fick Fenix att starkt misstänka att det var sant. Den betraktade henne med samma mörka ögon som verkade känna igen henne. Hon stannade en stund och betraktade den svarta fågeln som satt blickstilla på en stubbe mellan de två stigarna. Fast när hon gjorde en ansats att gå till höger kraxade den plötsligt till och hon frös mitt i en rörelse. 
 "Du tycker verkligen om att skrämma mig" konstaterade hon bittert men korpen fortsatte bara att betrakta henne. Hon tog ännu ett steg åt höger men samma sak hände igen. Den svarta fågeln kraxade till och Fenix stannade ännu en gång, men den här gången vände hon sig om så att hon stod vänd mot fågeln. 
 "Vadå, tycker du att jag borde ta  den vänstra eller?" Hon hade inte förväntat sig ett svar och hon fick inte direkt något, men korpen förflyttade plötsligt sin blick och vände huvudet mot den vänstra stigen som verkade vara  lite smalare än den andra. Anledningen till att Fenix inte hade valt den var för att den såg väldigt ojämn ut. Hon ville verkligen bara strunta i fågeln och fortsätta på den högra stigen men något sade henne att hon inte borde  göra det, och innan hon hann tänka särskilt mycket gick hon redan på den mer otrevliga vägen och svor lågt för sig själv. 
 "Sen när då tar jag order från fåglar?". Den här gången hördes inget gällt krax men känslan av att vara betraktad fanns fortfarande kvar som om korpen ljudlöst lyckades följa efter henne och se till att hon höll sig på rätt spår. 
   Efter ett tag prasslade lövtecket till igen men den här gången var det på grund av en kall vind som ven mellan de täta grenarna. Korpen syntes fortfarande inte till och stigen hade inte delat på sig igen under den senaste timmen. Fenix hade ingen aning om vart hon var eller hur länge hon hade varit omringad av de höga träden. Det kändes som timmar samtidigt som det kändes som att hon nyss hade varit omringad av stenhögar och hesa röster. Hon började dock bli väldigt trött och hungrig så det måste ha varit väldigt länge sedan som hon hade lämnat värdshuset borta i byn. Att stanna och ta en paus verkade väldigt lockande, om inte väldigt nödvändigt just nu. Så när Fenix fick syn på en stor sten vid sidan om stigen stannade hon och satte sig med ryggen mot det kalla objektet och tog fram ett äpple från sin midjeväska. Hon hade ätit under sin paus i värdshuset så mer mat än så behövde hon inte på ett tag.
Medan hon satt där kröp funderingar angående bönderna in i hennes medvetande igen och hon undrade än en gång vad de gjorde just nu. Hon hade själv inte sett monstret som hade attackerat dem, men vrålet som hon hade hört tydde på att vad det än var så var det stort. Bönderna hade haft vapen men de var inga soldater. Hon kunde inte ens föreställa sig att de hade en chans att vinna en kamp mot vad det nu var som hade attackerat dem.

Med en suck lutade hon bak huvudet och såg upp mot de mörka löven som skymde himlavalvet. Hennes ögon ville hela tiden stänga sig och ta en tupplur men Fenix tvingade dem att hålla sig öppna. Hon visste bättre än att sova helt oskyddad i en okänd skog som kunde vara full av monster. Än så länge hade hon bara stött på träd och den konstiga korpen men det betydde inte att hon var utom fara. Så när hon hade stoppat i sig äpplet och hennes ben inte kändes lika mycket som gele reste hon sig igen och borstade bort jord från hennes mantel. Efter att ha kollat så att hon inte hade tappat något fortsatte hon sin färd trots tröttheten, och hon märkte inte ens att känslan av att vara betraktad var som bortblåst.