Fenix: Född ur askan

Kapitel 8- Huvudlöse Birk

Efter att legosoldaten hade lämnat dem, och efter att Adrien hade lugnat ner sig helt, tog de tre bröderna sig fram till den mörka skogen. Fast innan de trädde in under de tjocka lövkronorna stannade de en stund och betraktade den smala stigen framför sig. De visste att Fenix antagligen hade tagit den här vägen, eller i alla fall en i närheten. Det fanns inga spår som de kunde följa så de var helt enkelt tvugna att chansa.
Med en kort blick på varandra började de följa stigen i tystnad. Först gick Retrik, sedan gick Adrien och sist kom Himer. På det här sättet skulle de två äldre kunna skydda sin yngre bror om de blev attackerade. Adrien visste att det var det som de äldre bröderna hade planerat, och han kände sig inte direkt glad över att de litade på honom så lite. Fast å andra sidan kunde han förstå varför de kände att de behövde beskydda honom. Han hade inte direkt betett sig modig de senaste gångerna de hade blivit anfallna. Till och med ynglingarna i deras by som ofta ställde till med bråk skrämde honom, och om de någon gång svingade sina nävar åt hans håll så var hans första reaktion att springa iväg. Detta visste bröderna, för de hade ofta fått lov att hoppa in och ta smällen för honom och ibland slå ner angriparna. Fast det betydde inte att Adrien behövde vara glad över situationen.
Deras vandring visade sig vara väldigt lång. De valde att helt enkelt följa samma stig hela tiden trots att den delade sig på vissa ställen. På det här sättet skulle de i alla fall inte gå vilse. När de hade gett sig av hade de inte dirket haft någon plan, och det hade de inte nu heller. Fast det hade inte precis haft någon tid att planera den här färden. När Fenix plötsligt dök upp framför dem hade de bara packat allt nödvändigt de kunde nå inom några minuter, och sedan genast gett sig av. Fast det var inte förrän nu som de faktiskt insåg vad de höll på med.
Den första som valde att kommentera detta var Himer.
"Vet vi ens vart vi är på väg?". Adrien kastade en orolig blick bakåt mot sin broder men Retrik höll blicken fäst frammåt och munnen stängd, så den yngre insåg att han var tvungen att ha den här konversationen.

"Inte vad jag vet. Det känns bara som om vi går i blindo".
"Borde vi inte hitta någon plats att stanna på och se över en plan? Om vi fortsätter såhär kommer vi aldrig finna henne!" föreslog Himer och de två yngre bröderna vände blicken mot den äldre som fortfarande vägrade säga något om saken. De visste att om Retrik inte höll med om något så skulle det aldrig hända. Att han var den som bestämde eftersom han var äldst var som en tyst överenskommelse mellan de tre bröderna. Fast just när de trodde att han aldrig skulle svara kunde de höra hans raspiga röst.
"Om vi ser en by så stannar vi. Jag har hört att det ska finnas en någonstans i närheten" muttrade han och de yngre nickade trots att Retrik inte kunde se dem.
"En säng och lite mat skulle inte vara så dumt just nu" kommenterade Himer och sträckte på sig. Hans armar knakade och han började känna av hur tung hans ryggsäck var mot hans axlar och rygg. Han ångrade nästan att han hade packat med den där boken om helande örter, fast å andra sidan kunde den vara nödvändig om någon utav dem skadade sig. De hade redan slagits mot en demon tidigare, och han misstänkte att det inte var den sista. En sak hade han dock glömt att ta med, något som han gärna hade haft till hands för tillfället. Det var en bok om de mest kända demonerna i landet. För hur han än vände och vred på informationen han hade i huvudet om den bleka varelsen så kunde han inte komma på dess namn. Han visste att han hade läst om den förut, men namnet hade av någon anledning inte fastnat.
"Kommer någon ihåg vad den där demonen hade för namn?" frågade han tillslut, men de två bröderna skakade bara på huvudet. Såklart de inte visste det. Retrik undvek böcker som pesten och senast han hade sett Adrien läsa hade det varit någon slags roman, och när Himer hade frågat om dess innehåll hade den yngre bara rodnat och gömt den bakom ryggen.

Med en suck återvände han till att fundera över demonens namn och följde efter sina bröder genom den mörka skogen.

Ingen av dem visste hur länge de hade vandrat eller hur långt in de var, men plötsligt kunde Retrik skymta ett ljus i mörkret och pekade genast ut det åt sina bröder. Adrien, som hade börjat släpa sig fram med halvöppna ögon, sken genast upp och fick tillbaka sin normala takt. Himer himlade bara med ögonen åt hur hans yngre broder verkade få tillbaka all sin energi när det fanns en chans att en säng väntade längre fram. Fast Himer kände att även han själv började gå lite snabbare och allt han kunde tänka på var en varm måltid.
När de kom närmre det lilla ljuset dök flera ljus upp runt omkring det, och snart kunde de skymta konturerna av små stugor och hus. De insåg då att de hade hittat till den lilla byn som Retrik hade nämnt tidigare.
Byn hade en smal kullerstensgata som ledde till ett öppet torg omringad av butiker och stugor. Själva torget var öde men de kunde höra skratt och röster från något som verkade vara ett värdshus. Byggnaden var rätt så liten, men ändå en av de större som byn verkade ha. Den hade två våningar och en skylt över dörren formad som någon slags fågel vars namn bröderna inte kunde minnas. Det var även för mörkt för att kunna tyda texten som någon hade rispat in i träet.
Det lyste i de två fönstrena och porten stod på glänt, vilket tillät en del av ljuset krypa ut över kullerstenarna.
Det var det här som bröderna hade letat efter, någonstans att stanna för natten och få i sig något att äta. De hoppades bara att det fanns ett ledigt rum och att det inte var alltför dyrt.