Fenix: Född ur askan

Kapitel 3 - Högar av sten

Som väntat ändrades landskapet efter ett tag, men inte riktigt som hon hade trott. Det som först hade sett ut som kullar i fjärran, visade sig vara högar av sten, och vägen höll sig platt, men inte alls lika rak. Den slingrade sig mellan stenhögarna och man kunde inte se vart den gick. Den svängde in bakom varje hög och försvann tills man tog sig runt hörnet och möttes av ännu en stenhög. 

Fenix hade hört talas om dem, de var kända i hela landet. De kanske såg ut som vanliga obehagliga stenkullar, som någon hade byggt för att göra det svårt för vandrare att se vart de var på väg, men det sades att det gömde sig något mycket värre bakom stenen, något som försökte gräva sig fram. Ingen verkade riktigt veta vad som egentligen gömde sig där inne, men vad de än var så var de något som man inte ville låta vandra fritt.

Medan hon gick mellan högarna kände hon sig plötsligt iaktagen. Genast drog hon fram en av sina knivar och for runt i ett svep. Vägen låg öde bakom henne. Hon lyssnade efter ljud, men allt hon kunde höra var prasslet från en råtta som sprang förbi henne i gräset och vinden som ven mellan stenarna. Hon suckade och satte tillbaka kniven i skidan igen medan hon vände sig om och började gå på nytt, men trots att det inte var någon bakom henne, så släppte aldrig den konstiga känslan. Det var som att något ändå stod där i mörkret och betraktade henne, något som skrattade tyst åt hur enkelt hon bestämde sig för att det inte var någon där.

Hon fortsatte sin vandring och lyssnade till vartenda ljud som hördes ifall någon ändå följde efter henne. Det var ju trots allt väldigt svårt att se i mörkret som nu hade tätnat ännu mer. Det enda ljuset kom från halvmånen som ofta försvann bakom mörka moln. Snart kunde man knappt se högarna, och vägen syntes inte alls vart man än såg. Trots det fortsatte Fenix att gå. Hon såg till att hålla koll på månen då den dök upp och använde den som vägvisare. Samtidigt höll hon koll på tiden i huvudet så att hon inte skulle kunna missbedöma månens position.

Det var svårt att orientera sig genom labyrinten av stenhögar, men hon visste att det låg en skog längre fram, och just nu var den skogen hennes mål. Det var inte många som vågade sig in i den eftersom det sades att den var full av monster och odjur. Alla som tagit sig ut levande hade alltid kommit ut utan ett ben eller en arm, och stammat osammanhängande ord som om de förlorat sin förmåga att tala riktigt.

Trots det tänkte hon besöka skogen, för hon visste nu vad som egentligen pågick där inne, tack vare hennes senaste byte.

Där inne bland de höga träden bodde någon som skulle kunna kallas för ett monster, men en människa var hon ändå. Dock galen i experiment med människor och magiska krafter. Ingen visste vad hon planerade att göra och det hjälpte inte att de som hade träffat henne inte kunde få fram en vettig mening. Inte ens Fenix lyckades förstå vad en utav dem sade, men det var när hon började hota honom med eld som hon blev ännu mer intresserad. Så fort hon tände en liten låga hade mannen börjat skrika hysteriskt och i hans skrik hade hon hört "Eldfolk. Borta. Inte röra". Det var samma ord om och om igen, men det var allt hon behövde för att förstå att vad som än pågick i den mörka skogen så hade det något med Eldkåren att göra. 

Plötsligt rasslade det till bland stenhögarna och Fenix tvärstannade med ett fast grepp om sitt knivskaft. "Så var ryktena sanna?" tänkte hon bittert och sökte med blicken över området. Det var verkligen svårt att urskilja rörelser i mörkret, speciellt när alla stenar skymde sikten så mycket. Det verkade ännu en gång som att inget förföljde henne, men hon tänkte inte slappna av lika lätt den här gången. Om det faktiskt fanns något där så var det tydligt att det lekte med henne, vilket gjorde Fenix väldigt irriterad. Hon bestämde sig för att inte förlita sig så mycket på sin syn och blundade. Nu när hon koncentrerade sig mer på ljuden kanske det skulle vara enklare att ta reda på om något gömde sig i mökret.

Det var då hon hörd dem. Det började väldigt svagt, så svagt så att hon knappt märkte det, men det blev snart starkare och starkare. Viskningarna från stenhögarna, eller rättare sagt, de hesa skriken. De påminde henne starkt om krossade kroppar fast under högar av trä eller sten som förtvivlat försökte få fram sina sista ord, men allt de kunde få fram var små hesa ljud och raspande läten när de drog in luft i sina lungor. Håret reste sig på nacken när hon försökte urskilja vad de sade, men de var så många och det blev omöjligt att förstå sig på deras otydliga ord. Allt blev bara ett stort ordkaos i hennes huvud och hur mycket hon än försökte stänga ute ljudet med sina händer så tog de sig in ändå. "Sluta" sa hon hest och öppnade ögonen igen. "Sluta!". Såklart lyssnade inte rösterna på hennes order och hon bestämde sig för att försöka ta sig därifrån istället. Det här var inget som hon kunde slå tillbaka, rösterna hade ingen form, inget ansikte hon kunde slå till.

Hon snubblade sig fram mellan högarna med händerna hårt tryckta mot sina öron. I den ena handen höll hon en av sina knivar ifall att något skulle attackera. Månen hade hamnat på helt fel position utan att hon märkte det. Allt hon kunde tänka på var att få komma ifrån rösterna som jagade henne. Egentligen visste hon inte varför hon sprang, hon kunde inte ens urskilja vad rösterna sa, så varför var hon så rädd? Varför var allt hon kunde tänka på tystnaden som väntade längre fram? Viskningar i mörkret hade aldrig skrämt henne tidigare, men det var något med de här rösterna som naglade sig fast i hennes huvud och som väkte gamla tankar, gamla minnen. Saker som hon hade förträngt så länge och som hon inte ville gräva fram igen. De tillhörde inte henne, de tillhörde någon annan i ett tidigare liv. Den personen var död nu, hon hade ingen rätt till dem. 

Hon sprang säkert i flera minuter med rösternas obegripliga ord ekandes i sitt huvud. Hon var inte ens säker på om hon sprang i cirklar eller inte. Fast plötsligt så fann hon den tullslut, tystnaden. Rösterna drog sig undan och lämnade hennes ilande öron ifred. Hon kunde äntligen behärska sig och stannade tvärt. Förvirrat insåg hon att stenhögarna fortfarande omringade henne och hon ställde sig genast i stridsposition. Hade rösterna bara varit ett knep? Var det någon som hade försökt lura henne till just den här platsen?

Hon stod med båda sina knivar i händerna ett bra tag och lät blicken glida över området, trots att hon knappt kunde urskilja något i mörkret. Hon tänkte inte göra samma misstag igen och blunda. Fast trots att hon stod där länge och väntade på att hennes fiende skulle visa sig, hände inget. Tystnaden förblev och stenhögarna var lika stilla som alltid. Inget rörde på sig och inget förutom den kalla vindens vinande hördes. Hennes grepp om sina knivar ökade och hon stirrade stint ut i mörkret. Hon visste att det var något där, men hon kunde inte göra något så länge som det gömde sig. 

  Hon insåg tillslut att inget tänkte attackera henne så hon rätade på sig för att börja gå igen, men tvärstannade mitt i rörelsen. Den här gången var det dock inte på grund av några hesa röster, utan något annat. Det som hon just hade hört var mycket högre och mörkare, ett mänskligt skrik. "HÅLL TYST! FÖRSVINN!". Hon kände igen de rösterna, trots att de var mycket gällare den här gången. Med en trött suck satte hon tillbaka sina knivar i skidorna igen och letade reda på månen med blicken. Hon fann dess position och räknade ut åt vilket håll hon behövde gå för att nå sitt mål. Med böndernas skrik i bakgrunden tog hon sig fram mellan högarna och hittade strax tillbaka till stigen som hon hade avikit från. Hon var irriterad över att hon hade slösat bort så mycket tid på att bete sig som en skräckslagen unge och var helt fokuserad på att ta sig fram innan gryningen. Hon reagerade knappt när ett högt vrål hördes mellan stenarna, något som lät alldeles för omänskligt för att kunna tillhöra bönderna, och tänkte bara kort "Så du fanns där ute ändå".